Astrologi i Sveriges Radio

Morgonpasset i Sveriges Radios P3 fick i måndags, den 23/2, besök av en astrolog, som diskuterade astrologi i allmänhet och ställde horoskop åt de tre programledarna. Programledarna diskuterade intresserat det som sades och ifrågasatte inte astrologens många – felaktiga – påståenden. Den medverkande astrologen Maria O'Nils erbjuder tjänster inom bland annat horoskop, tarot och psykosyntes och har därmed själv ett ekonomiskt intresse av astrologin. Horoskopen går att lyssna på här och programmet i sin helhet går för en tid framöver att lyssna på här.

Programmet väcker en del frågor om SR:s ansvar gentemot sina lyssnare. SR:s sändningstillstånd och radio- och tv-lagen säger att de program som sänds ”ska vara opartiska och sakliga, och att inget ensidigt intresse ska gynnas”. Att låta en person med ett tydligt ekonomiskt intresse inom ett område oemotsagd framföra rena lögner och underbygga vidskepelse borde inte falla inom ramen för public service-bolagens uppdrag.

Media är oerhört viktigt för hur vi formar vår världsbild. De reportage och vinklingar som vi får oss till livs från radio, tidningar, internet och tv formar i mångt och mycket det ramverk som våra tankar och uppfattningar kan röra sig inom. Som oberoende av politiska och kommersiella intressen åtnjuter public service-bolagen en särställning vad gäller trovärdighet i svensk media. SR har 3,7 miljoner lyssnare varje dag och medelsvensken lyssnar på bolagets kanaler 70 minuter om dagen. Med en sådan genomslagskraft har Sveriges Radio ett ansvar utöver det vanliga.

Det finns inga belägg för att himlakropparna skulle styra våra liv eller kunna berätta om vår sam- eller framtid. Maria O'Nils påstående i Morgonpasset om att personer med vissa stjärntecken oftare jobbar inom vissa branscher har inget stöd i de statistiska undersökningar som gjorts på området. Horoskop skrivs på ett så allmänt sätt att de kan passa in kusligt bra på nästan vem som helst. Astrologin saknar helt och hållet vetenskapligt stöd. Skulle SR låta en kreationist oemotsagd få lägga fram sina idéer i deras populära morgonprogram? En person som tror att jorden är platt? En person som tror att barn kommer med storken? Troligen inte, men för astrologin är man uppenbarligen beredda att göra ett undantag.

På Granskningsnämndens webbplats kan man läsa att reglerna för SR säger att ”om programföretaget har gjort en rimlig saklighetskontroll före sändning och uppgifterna senare ändå visar sig vara felaktiga strider inte det mot kravet på saklighet” samt ”en felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat” och att ”en ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program”.

Reglerna finns till för att se till att våra licenspengar används på ett bra sätt. Är det här ett exempel på bra användning? En rimlig saklighetskontroll om påståendena om astrologi visar genast att de är felaktiga. Är det befogat att anse att dessa felaktiga sakuppgifter bör rättas? Planerar SR att inom kort sända ett program som kritiskt granskar astrologi och liknande vidskepelser, förslagsvis som ett inslag i Morgonpasset, för att nå samma lyssnargrupp som blivit vilseledd?

Man kan invända att astrologi inte tas på allvar och att inslaget bara ska ses som underhållning. Men faktum är att ett stort antal människor tar astrologi och horoskopens råd på största allvar. Exemplen är flera. En siffra som brukar nämnas är att flera hundra miljoner dollar årligen spenderas på astrologi – enbart i USA. Människor fattar livsavgörande beslut utifrån råd från deras astrologer – Maria O'Nils hemsida säger uttryckligen att astrologin är extra bra att använda för att svara på frågor som ”när kommer jag att flytta, byta jobb, karriär, liv...?”. När Ronald Reagan var president i USA, och därmed världens kanske mäktigaste man, planerades hans möten och kalender nästan helt utifrån en astrologs råd. Vidskepelser hindrar oss från att uppfatta vår omgivning som den faktiskt ser ut och blockerar vår förmåga att tänka kritiskt.

En undersökning utförd av Synovate Temo på uppdrag av föreningen Vetenskap & Allmänhet visade att var fjärde svensk anser att astrologin är en vetenskap, jämförbar med fysik och biologi. Många tror på astrologernas råd och astrologin gör verklig skada.

Astrologi är inte underhållning och ska inte behandlas som om den vore det.

Vidare läsning om astrologi och vad vetenskapen har att säga:
Astrology hos The Skeptic's Dictionary, med bra referenser för den som vill läsa mer
Länksamling om astrologi hos Vetenskap och folkbildning
Misconceptions: Astrology hos Phil Plait's Bad Astronomy
Fler exempel på skada orsakad av astrologi hos Bad Astronomy och The Perky Skeptic.

Andra bloggar om: astrologi, sveriges radio, public service, media, pseudovetenskap. Intressant?

Månlandningsbluffen och Stanley Kubrick

Dokumentären Dark Side of the Moon, eller Opération Lune som den heter på franska, handlar skenbart om hur CIA fejkade månlandningen 1969 i en filmstudio med hjälp av mästerregissören Stanley Kubrick. I intervjuer berättar bland andra Donald Rumsfeld, Henry Kissinger, Buzz Aldrin och Kubricks änka om hur det hela gick till. Tycks det. I själva verket är intervjuerna antingen tagna från andra håll (med personernas kommentarer tagna från ett sammanhang till ett annat) eller utförda efter manus. En berättarröst för konspirationsteorin vidare och får det att låta som att Kissinger och Rumsfeld uttalar sig om månlandningarna.

Syftet med filmen är att visa hur lätt det är att luras med TV-mediet. Att visa att man genom att ta uttalanden och filmklipp ur sina sammanhang utan vidare kan "bevisa" att Stanley Kubrick hjälpte Nixon att fejka månlandningen. Förhoppningen är att det ska väcka frågor hos tittaren och få oss att undersöka de uppgifter som media serverar oss med åtminstone lite mer kritiska ögon i fortsättningen.

Det är meningen att tittaren efter en stund ska inse att dokumentären inte kan vara äkta. De konspirationsteoretiska påståendena blir mer och mer vrickade och det dyker upp fler och fler uppenbara felaktigheter i det som sägs och visas. I eftertexterna visas slutligen skådespelarnas namn och hur de intervjuade personerna sitter och skrattar åt några av sina repliker. Om man inte har förstått det tidigare så blir det i eftertexterna väldigt uppenbart att det rör sig om en låtsasdokumentär, en mockumentary.

Alla har dock inte förstått vad dokumentären egentligen ville visa. I ett medborgarförslag till Gagnefs kommunfullmäktige år 2004 ansåg en man att eftersom Kissinger nu erkänt att månlandningen var en bluff så borde man ta bort texterna om månlandningen ur skolböckerna. Och påståendet om att Kubrick var med och spelade in månlandningen och att Kissinger och Rumsfeld erkänt det florerar tämligen friskt på internet (exempelvis för några månader sedan på en svensk blogg, där bloggaren dock blandade ihop innehållet i Dark Side of the Moon med det i en allvarligt menad dokumentär om samma ämne). Men hur kan man undgå att förstå att det hela är en bluff?

En förklaring kan finnas i att filmen går att hitta på YouTube. Har man sett den förut så märker man snart något märkligt - personerna som har lagt upp den har i flera fall klippt bort eftertexterna! I den versionen kan filmen ses här, här och här, uppdelad i tre delar, medan det riktiga slutet finns här. Plötsligt blir det inte lika tydligt att det rör sig om en låtsasdokumentär. Låtsasintervjuerna och låtsasargumenten för att månlandningen skulle vara en bluff används alltså på fullaste allvar av konspirationsteoretiker, trots att filmskaparna ansträngt sig för att göra det uppenbart att de inte menar allvar med filmen.

Tydligare än så blir inte deras poäng om hur illa det kan gå om man inte tänker kritiskt.

(Den mycket sevärda filmen kan ses i sin helhet på YouTube, med start här. Den som faktiskt tror att månlandningarna inte har ägt rum rekommenderas att läsa den här texten.)

Andra bloggar om: månlandning, henry kissinger, donald rumsfeld, usa, stanley kubrick, bluff, apollo moon hoax. Intressant?

Falskt medium hjälper polisen

TV4Nyheterna rapporterade igår att "polisen i Dalarna tar hjälp av ett medium i sökandet efter Engla", den försvunna tioåriga flickan från Stjärnsund. Större delen av inslaget (se det här) om sökandet efter flickan i deras 22-nyheter ägnades åt just ett medium som alltså ska hjälpa polisen i deras arbete.

Det är kanske inte konstigt att bolaget som sänder serier som Medium (som påstås bygga på mediet Allison DuBois liv - trots att denna till skillnad från seriens DuBois aldrig har hjälpt polisen med en utredning), Ghost whisperer (baserad på bedragaren och "mediet" James van Praags arbete), Hemsökta hus (som avslöjats vara en bluff), Det okända (där självutnämnda medier helt utan skam utövar såväl cold som warm reading) och Mannen som talar med andar (även det med storbluffen James van Praagh) sänder ett sådant inslag. Det är antagligen en alldeles utmärkt markandsföring för deras program.

Är det naivt att hoppas på att TV4 skulle kritiskt granska den hjälp som "mediet"Ann-Marie Hedin erbjuder flickans familj? Bemöda sig att undersöka om något medium någonsin har varit till faktisk hjälp för polisen? Berättelser om medier som hjälper till att hitta försvunna människor och lösa mordgåtor är vitt spridda, men när de väl börjar granskas visar det sig att historierna inte håller. Skepdic.com har en artikel om fenomenet, där bland annat en tv-producent och en FBI-agent citeras:

"These guys don't solve cases, and the media consistently gets it wrong," says Michael Corn, an investigative producer for "Inside Edition" who produced a story last May debunking psychic detectives. Moreover, the FBI and the National Center for Missing & Exploited Children maintain that to their knowledge, psychic detectives have never helped solve a single missing-person case.

"Zero. They go on TV and I see how things go and what they claim but no, zero," says FBI agent Chris Whitcomb. "They may be remarkable in other ways, but the FBI does not use them"

"Mediet" som hjälper till i fallet Engla säger på sin hemsida att hon är medial, håller seanser, sysslar med healing, agerar andlig coach med hjälp av kanalisering från andevärlden, tyder tarotkort, kommunicerar telepatiskt med djur och hittar försvunna föremål (med övernaturliga metoder, får man anta). Hon ger dessutom kurser i bland annat auramålning, seans och psykometri (att få reda på saker om ett föremåls historia genom beröring). Det är en väldig massa övernaturliga förmågor hon säger sig besitta - och inte en enda en av dem har någonsin kunnat visas innehas av någon människa någonstans.

De "medier" som erbjuder sin "hjälp" till familjer i den här situationen ägnar sig, vare sig de själva tror på sina förmågor eller är rena bedragare, åt en riktigt ljusskygg verksamhet, där de exploaterar förtvivlade familjers gripande efter halmstrån i deras allra mörkaste stunder i livet.

TV4 gör världen en otjänst genom att så fullkomligt okritiskt rapportera om deras verksamhet.

Andra bloggar om: tv4, medium, medier, engla. Intressant?

Media, politik, vetenskap och Gud

Idag finns i Aftonbladet respektive SvD två debattinlägg, som på olika sätt berör ämnena media, politik, vetenskap och religion, och båda är väl värda att uppmärksammas och kommenteras.

I Aftonbladet skriver Ulla Johansson under rubriken Stoppa mediernas religiösa propaganda om det hon upplever som en ”[stark] propaganda för kristen ideologi som Sveriges Television bedriver”. Johansson menar att kristendomen på okritiskt sätt presenterats i public service-kanalerna och illustrerar sin åsikt med ett inslag i Rapport och ett samtal i morgonsoffan med en sjuk kvinna som fått styrka av sina nyfunna tro. Det senare exemplet är intressant, just därför att det är ett exempel på hur religion och andlighet ofta behandlas i media; man lyfter fram exempel på hur människor (den sjuke, överlevaren, kändisen, ...) funnit hopp, styrka och glädje i sin tro. Betydligt ovanligare är att man bjuder in den person som just lämnat sin tro, den person som har trott på något men sedan av rationella skäl har lämnat detta något bakom sig. Tvivlaren, skeptikern och den nyblivna ateisten tycks inte väcka samma intresse i media. På samma sätt undviker man ofta att ifrågasätta och kritiskt granska religionen och den roll den spelar i Sverige och omvärlden, både för enskilda människor och i samhället i stort. Om det fortsätter riskerar vi att matas med en väldigt onyanserad bild av vad tro och religion kan ge människor.

Samma fenomen är tydligt i TV-serier, och framförallt i amerikanska sådana. Ett avsnitt kommer där någonting övernaturligt verkar vara i görningen – det verkar spöka, man får meddelanden från andra sidan eller mystiska ljussken syns på himlen. I slutändan är det då allt som oftast skeptikern som blir tvungen att omvärdera sin syn på världen, när det mystiska inte verkar kunna förklaras på något naturligt sätt. Det är långt ifrån hur verkligheten ser ut (något som exempelvis kan inses genom att komma ihåg att James Randis dollarmiljon, som delas ut till den person som kan bevisa något övernaturligt, fortfarande ligger orörd efter många år och många försök) och ger en felaktig bild till tittaren. Något som kan vara allvarligt, eftersom media spelar en så viktig roll i formandet av vår bild av omvärlden.

Johansson nämner också SVT:s program om anden Ambres, där man på bästa sändningstid anmärkningsvärt okritiskt presenterade snickaren Sture Johansson, som säger sig vara bebodd av en 3000 år gammal egyptisk ande. En liten detalj som man inte nämnde i programmet var att snickaren tjänar pengar på att skriva böcker och ge kurser om Ambres ”visdom”, vilket närmast gör det hela till en reklamfilm för en man som antingen är en lurendrejare eller lider av vanföreställningar. Ett läsvärt inlägg om programmet finns på Expressens debattsidor och ett annat hos Stefan Olsson.

Ulla Johansson kommentarar att även dagstidningar förmedlar pseudovetenskap och religiösa budskap utan någon som helst kritisk granskning. Hon nämner en Aftonbladet-artikel om spökjägare och Helle Kleins kristna ledare i samma tidning. Fler exempel på medias hantering av pseudovetenskap finns att läsa här på bloggen; några exempel är texterna om parapsykologi, seanser och energimedicin (den sistnämnda om en artikelserie i SvD som gjorde att tidningens Idag-redaktion utnämndes till Årets förvillare 2006).

För att delvis byta ämne går vi till dagens Svenska Dagbladet, där Hans Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet, skriver om regeringens skolpolitik. Scherp menar att Jan Björklunds idéer om skolan går emot vetenskap och beprövad erfarenhet och att de snarast hör hemma i 1800-talet:

Förutom att Björklunds åtgärder motverkar förverkligandet av skolans nuvarande uppdrag strider de mot både nationella och internationella forskningsresultat samt beprövad erfarenhet när det gäller lärande, undervisning, skolutveckling, ledning och styrning.

Artikeln är välskriven och klart tänkvärd. Eftersom jag inte är insatt i pedagogikforskningen kommer jag med intresse att följa den kommande debatten och se vad andra forskare, och inte minst Jan Björklund själv, har att säga.

Jag har tidigare funderat kring regeringen och Björklunds beslut om att av ideologiska skäl lägga ned försöket med gymnasieskolor med elevmajoritet i skolstyrelsen, utan att först utvärdera resultatet av försöket. Om Hans Åke Scherp har rätt så har Björklund nu återigen låtit ideologi prioriteras högre än kunskap om hur verkligheten egentligen är beskaffad. Det är ett farligt och mycket märkligt sätt att arbeta på.

Kristdemokraternas religiösa argumentation kring frågan om homoäktenskap och de lite underligare delarna av Miljöpartiets åsikter är andra exempel på hur religion och vetenskap hanteras inom politiken. Det föder frågan om hur tungt vetenskap och beprövad erfarenhet väger när våra skattepengar spenderas, något som jag kommer att få anledning att återvända till i ett framtida blogginlägg.

Andra bloggar om media, politik, svt, vetenskap, religion, kristendom, gud, jan björklund, regeringen, skolan, aftonbladet, svt. Intressant?

Ledde kaliumbrist till rättegångskollaps?

På SvD:s Webb-tv (och DN:s dito) berättar Tito Beltran om sin kollaps under rättegången mot honom. Han säger att han på grund av allergi mot bland annat paprika och lök inte har kunnat äta annat än chips och läsk (och någon macka) de senaste fyra veckorna, vilket har gjort att han har fått en "allvarlig kaliumbrist". Det, tillsammans med något besvär han har med sköldkörteln, gjorde att han bröt samman.

En webbsökning visar att kaliumbrist kan leda till höjt blodtryck, muskelförsvagning och kramper, men att det inte verkar finnas någon anledning till att det skulle få någon att svimma. Bristen är vanligast när man lider av diarré eller kräks mycket under en period. Kalium spelar en viktig roll för att neuronerna i våra hjärnor ska fungera ordentligt, för vattenbalansen och för att hålla blodtrycket nere.

Hur får vi då i oss kalium? Jo, en av våra absolut viktigaste kaliumkällor är... potatis. Så om Tito levt på chips de senaste fyra veckorna borde han rimligen inte ha fått i sig särskilt mycket mindre kalium än vanligt. Ursäkten känns därför en aning krystad. Tomas Bodström bedyrar i videon på SvD:s webbplats att han inte misstänkt Tito Beltran för att iscensätta kollapsen, men med den förklaring som tenoren ger kanske det finns anledning att undra.

Huruvida Tito Beltran är skyldig eller inte har jag ingen aning om. Men att han skulle ha kollapsat på grund av kaliumbrist? Jag är skeptisk.

Andra bloggar om: tito beltran, rättegång, kalium, tomas bodström. Intressant?

Myterna på Facebook

Jag erkänner: jag är fast i Facebookträsket. Skumma avtal till trots loggar jag in flera gånger i veckan för att se vad som skrivs, vad som händer och vad mina vänner, både sådana som är nära och de som är långt bort, har för sig just nu. När man surfar runt bland olika Facebookanvändare är det oundvikligt att man stöter på något som heter FunWall och SuperWall – meddelandetavlor där användarna skickar bilder, filmklipp och text till varandra. Vanligt är också att kedjebrev om olika hemskheter cirkulerar på de här tavlorna, och som så ofta med sådana så är det mesta rena påhitt. Den här texten handlar om några av dem.

Våldtäktsdrogen Progesterex
Ett kedjebrev som cirkulerar handlar om en otäck våldtäktsdrog vid namn Progesterex:

Enligt polis och sjukhus blev en kvinna kidnappad från en nattklubb och våldtagen flera gånger sedan övergiven. Hon kom inte ihåg vad som hände men försöker fortfarande avslöja våldtäktsmännen Tillsammans med våldtäktsdrogen Rohypnol fanns spår av Progesterex, som är ett litet steriliserings-piller. Preparatet används nu av våldtäktsmän i samband med fester, för att våldta och sterilisera sina offer. Progesterex fås hos veterinär för att sterilisera större djur. Ryktet säger att progesterex som används med Rohypnol kallas för 'date rape drug' Det som gäller för progesterex är samma som för Rohypnol, den ska ner i tjejens drink.

Texten fortsätter, och berättar bland annat att kvinnor som får Progesterex blir steriliserade för livet. Meddelandet är signerat av ”Birgitta Olofsson , Sjuksköterska, doktorand , Umeå Universitet." Det hela är ruskigt. Som att tanken på våldtäkt inte var obehaglig nog – nu verkar det alltså som att det dessutom finns risk för att kvinnor kan bli steriliserade av sin drink på krogen.

Lyckligtvis är det inte sant. Det rör sig om en påhittad historia, och drogen Progesterex finns inte på riktigt. Läkemedelsverket har ett pressmeddelande om historien, som tydligen har cirkulerat sedan 1999. Hexmaster har skrivit mer om det hela. Det jobbar en Birgitta Olofsson vid Umeå Unversitet, men hon forskar inom geriatrik och har enligt Hexmasters uppgifter ingenting med kedjebrevet att göra. Hexmaster uppger också att ingen överhuvudtaget har tagit fram piller för medicinsk sterilisering. Det finns således ingen anledning till oro för den typen av piller i drinkar.

Den försvunne Evan Trembley
Ett annat vanligt förekommande kedjebrev handlar om en försvunnen 15-årig pojke vid namn Evan Trembley:

Please look at the picture, read what his mother says, then forward this message on. My 15 year old boy, Evan Trembley, is missing. He has been missing for now two weeks. Maybe if everyone passes this on, someone will see this child. [...]

Bland annat Snopes.com har skrivit om kedjebrevet, som även det är en bluff, möjligen iscensatt av pojken själv. Sajten skriver att några ledtrådar till att det hela inte är på riktigt är att det inte står varifrån eller när Evan försvann och att den Yahoo!-mailadress som finns i brevet inte är registrerad.Värt att ha i åtanke nästa gång man stöter på ett brev av den här typen.

Kedjebrev för att få vara kvar
Sedan en tid tillbaka cirkulerar också ett brev som påstås vara från Facebooks grundare. Det uppger att sidan har alldeles för många inaktiva användare, och att man behöver rensa bort dem för att få mer plats på sin server. Användaren som får meddelanden uppmanas att skicka vidare det, så att Facebook ser att hon är aktiv.

Om Facebook verkligen var intresserade av att rensa bort användare som inte är aktiva skulle de mycket enklare kunna göra det genom att titta i sina databaser, där de rimligen sparar uppgifter om när olika användare loggar in. På så sätt kan de, utan att någon särskild handling krävs från användarna, se vem som är aktiv på sidan. Ett alternativ, om de verkligen ville att man själv skulle visa att man var aktiv, skulle vara att det dykte upp en liten ruta som man fick klicka i när man loggade in på sidan. Varför skulle de krångla till det med ett dåligt stavat kedjebrev när lösningarna ovan är mycket enklare än att spåra brevet? Även det här brevet är en bluff.

Och så vidare...
Det finns fler kedjebrev som är bluffar, som exempelvis brevet om den cancersjuka flickan Amy Bruce. En av mina favoriter är brevet som har texten "Forward this to all, then press F8 and those that have a crush on you will appear!" Jag tvivlar på att särskilt många tror på brevet, men många verkar ändå vilja chansa på att det kanske fungerar, eftersom de skickar det vidare...

Ett tips till dig som får sådana här brev är att vänta en sekund innan du skickar dem vidare. Ta en titt på Hexmasters faktoider och Snopes.com, eller googla efter det som brevet handlar om. Det kostar dig ingenting, och i bästa fall blir du och dina vänner lite klokare på kuppen. Kedjebrev är inte roligt, och du gör inte någon nytta genom att sprida falsk och oroande information vidare. Våga vara länken som bryter kedjan!

Fotnot. Läsare av På jättars axlar kan möjligtvis tycka att den här texten, även den av Hexmaster, är intressant läsning.

Andra bloggar om: facebook, kedjebrev, progesterex, internet, webben, myter. Intressant?

Olika tips i SvD

Köksdelen av dagens SvD har en läsvärd artikel där Lisa Förare Winbladh (från bland annat Tasteline och bloggen Matälskaren) skriver om olika lyxsalter. Artikeln finns när detta skrivs (ännu?) inte på webben, men var åtminstone för mig lite extra rolig läsning eftersom hon skriver om mina texter om Himalayasaltet.

Inte fullt så upphetsande var artikeln på sidan bredvid – Smart mat gynnar kroppen. Där tipsar man om olika ”intelligenta råvaror som kan skapa hälsa på ett naturligt vis”, och jag måste säga att jag är försiktigt skeptisk till hur effektiva de presenterade livsmedlen egentligen är (deras påstådda effekter är i många fall dåligt dokumenterade, se exempelvis gojibären, och aprikoskärnorna stoppades i New York på grund av den höga cyanidhalten, som tidningen i och för sig varnar för).

Det som dock mest fångade min uppmärksamhet var att SvD i artikeln länkar till, och intervjuar en representant för, Center för energimedicin, en organisation som sysslar med magnetterapi, homeopati, osteopati, akupunktur, healing och andra metoder med ingen eller obevisad effekt – bland annat den energimedicin som SvD hade en artikelserie om i höstas (se mitt blogginlägg samt en utmärkt kritisk granskning av artiklarna i tidningen Folkvett). Det är den organisationen som tycks komma med mattipsen, varför en liten varningsflagga kan vara på sin plats: de är inte direkt kända för att ha stöd för sina påståenden.

Andra bloggar om: mat, hälsa, hälsokost, salt, himalayasalt, medicin, pseudovetenskap, energimedicin, svd

Kort om mobiltelefoner

Aftonbladet publicerade i förra veckan en artikel med rubriken Var tionde svensk sjuk av mobilen, baserad på ett pressmeddelande från Elöverkänsligas riksförbund, som i sin tur förklarar att siffran kommer från en Temo-undersökning som de beställt.

Temo ställde frågan "har du någon gång upplevt hälsobesvär när du använt mobiltelefon?". 9 % sade sig ha upplevt sådana besvär, vilket dock inte är detsamma som att 9 % av befolkningen faktiskt blir sjuka av att tala i mobilen - det vi upplever som orsaken till hälsobesvär behöver inte alltid vara det. Tvärtom så tyder det mesta på att det inte finns några hälsorisker med mobiltelefonanvändandet. Bloggen Under ytan kommenterade Aftonbladets artikel med texten Aftonbladet samhällig hälsofara, där andra möjliga orsaker till besvären diskuteras. Mycket läsvärt!

Andra bloggar om: mobiltelefon, mobil, aftonbladet, elallergi, elöverkänslighet, pseudovetenskap

Darwin, SvD och beteenden

”Svenska forskare ifrågasätter Darwin” var häromdagen rubriken på en SvD-artikel om ett svenskt försök med höns. SVT.se har också en artikel (”Forskare: Inlärda beteenden går i arv”) om de nya rönen. Slagkraftiga rubriker, men jag kan inte låta bli att tro att både de och de tillhörande artiklarna är mer förvillande än upplysande.

Inom biologin och psykologin brukar man skilja på medfödda och inlärda beteenden. Till de förra räknas exempelvis fåglars flygförmåga, medan människors uppfattningar om moral tillhör de senare. Evolutionsteorin, i dess nuvarande form, säger att inlärda beteenden inte går i arv. Som ett lite fånigt exempel kan nämnas att jag själv inte föddes med vanan att ta folk i hand när jag hälsar på dem för första gången, trots att båda mina föräldrar brukar göra det. Det som en grupp biologer från Linköping nu påstår är alltså att (åtminstone vissa) inlärda beteenden visst kan ärvas. Som underlag för påståendet har man resultatet av ett försök med höns.

SvD beskriver hur man har genomfört försöket:
I studien fick en grupp höns växa upp i en stressande miljö med slumpmässigt varierande längd på dygnet. Hönorna kunde inte bedöma när de skulle få mat och vila. De fick tydligt sämre inlärningsförmåga än normala djur.
Så fort de lagt sina ägg behandlades deras ägg på precis samma sätt som äggen från hönor i en kontrollgrupp, i en helt stressfri miljö. Men avkomman till stresshönsen visade sig få samma beteende och inlärningssvårigheter som föräldrarna.

Att påstå att detta antyder att inlärda beteenden går i arv får anses vara djärvt. Snarare tycks det visa att hönor som är stressade när de lägger ägg får avkomma som uppvisar stressymptom, vilket exempelvis skulle kunna förklaras av att avkomman utsatts för stresshormoner i embryostadiet. Det verkar inte direkt säga emot de rådande teorierna – tvärtom vet vi att vilka ämnen ett foster utsätts för påverkar hela dess liv (ett exempel är att gravida kvinnor avråds från att dricka alkohol, eftersom det kan skada deras barn).

Anmärkningsvärt är också att både SvD och SVT väljer att lägga fokus på Charles Darwin och hans idéer. SvD skriver:
Enligt Charles Darwins evolutionsteorier kan förvärvade egenskaper, som exempelvis inlärda beteenden, inte gå i arv.

Evolutionsteorin har modifierats avsevärt sedan den först lades fram av Darwin på 1850-talet. De idéer som han presenterade handlade främst om det naturliga urvalet och tanken om att den som är bäst anpassad till sin omgivning är den som lyckas bäst. Sedan dess har genetiken (studier av hur egenskaper ärvs) och etologin (läran om djurs beteenden) bakats in i biologins teoribyggen, och det är dessa två ämnen som Linköpingsforskarna har arbetat inom. Deras forskning står, oavsett om deras slutsatser är riktiga eller inte, inte i motsättning till Darwins evolutionsteori – idéerna om det naturliga urvalet. Dagens evolutionsteori får inte blandas ihop med Darwins 1800-talstankar.

”Svenska forskare ifrågasätter Darwin”? Måhända, men en mer rättvisande rubrik hade antagligen varit ”svenska forskare får ett resultat som möjligtvis kan antyda att en detalj i evolutionsteorin behöver justeras”. Gamle Darwin kan vila lugnt i sin grav. Ingen idé om arternas uppkomst är bättre anpassad till verkligheten än den om det naturliga urvalet.

Forskarnas egna rapport finns att läsa här.

Andra bloggar om: vetenskap, evolution, darwin, svd, media, biologi. intressant?

Är USA:s anseende verkligen lågt?

Pappersupplagan av dagens SvD har följande notis:

USA:s anseende i omvärlden dalar
USA:s rykte blir allt sämre internationellt. I dag anser bara 29 procent av omvärldens medborgare att landet har en positiv inverkan på världen. Förra årsskiftet var den siffran 36 procent.
I en undersökning som gjorts för BBC har 18 000 människor i 18 länder tillfrågats, och runt 73 procent ogillade president Bushs sätt att hantera Irakinvasionen. TT-AFP.
(SvD, 24/1 2007, sidan 15)

Onekligen intressanta siffror. Men stämmer de verkligen? Det är möjligt att de gör det, men utifrån den information som ges i notisen går det inte att dra några slutsatser om deras giltighet. Statistisk information är nämligen inte särskilt värdefull om vi inte vet hur den har införskaffats och bearbetats.

Först och främst måste vi fråga oss vilka de 18 länder som undersökningen har utförts i är. Hur har man bestämt vilka länder som skall vara med i undersökningen? Är de valda länderna ett bra stickprov på världens medborgare? Har man bara valt länder i stil med Iran, Kuba och Nordkorea, eller länder som traditionellt är mer USA-vänliga? Har gruppen av tillfrågade i varje land varit ett bra stickprov på landets befolkning?

Vidare är det viktigt att undra vilka frågor som har ställts i undersökningen. Har man frågat ”anser du att USA har en positiv inverkan på omvärlden?” eller bett de intervjuade att bedöma USA:s inverkan på en 1 till 5-skala? Hur har utfrågningen gått till – har man ställt frågorna via telefon, genom dörrknackning eller med enkäter som man skickat till olika hushåll? Det finns en tendens hos tillfrågade att vilja svara det som de tror att den som frågar vill höra – och således måste vi också fråga oss vem som har utfört intervjuerna, och vad man har gjort för att undvika sagda fenomen. Vid vilken tidpunkt ställdes frågorna? De nyheter som var aktuella i media vid tiden för undersökningen kan ha påverkat resultatet. Och vad innebär det egentligen att 29 % av befolkningen tycker att USA har en positiv inverkan? Medför det att 71 % anser att de inverkar negativt, eller att 25 % tycker att de har en negativ effekt medan 46 % varken säger bu eller bä?

Man skulle kunna tro att BBC går att lita på, och att de har resurser nog att göra en ordentlig undersökning. Så kan vara fallet, men jag har tidigare sett hur deras svenska motsvarighet SVT misshandlat en statistisk undersökning, så det är ingenting som jag tar för givet.

Min nyfikenhet fick mig att gå vidare till BBC:s hemsida, där jag mycket riktigt hittade en artikel om undersökningen. Det första jag lade märke till var att BBC uppgav att undersökningen omfattade 26 381 personer i 25 länder, och inte 18 000 i 18 länder, som TT påstår. 18 av de 25 länderna har tidigare varit med i undersökningen, och det är i dessa 18 som 29 % av de tillfrågade anser att USA har en positiv inverkan på omvärlden. Värt att notera är också att ett av de länder i vilka undersökningen har genomförts är just USA, och att undersökningen således inte enbart handlar om omvärldens uppfattning om landet (det framgår dock inte om USA är ett av de 18 länderna, men det är inte orimligt att anta att så är fallet).

Hela undersökningen finns att läsa i PDF-format här. På sidan 12 i dokumentet finns de frågor som ställdes (med tillhörande svarsalternativ), och på sidan 21 anges hur många tillfrågade som finns i varje land (varierar mellan 800-1800), när intervjuerna har gjorts (november 06 – januari 07), hur de har genomförts (via telefon eller ”face-to-face”) och vilken del av befolkningen som har tillfrågats (åldersgrupp och vilken typ av område de bor i). Felmarginalen i de olika länderna uppges variera mellan +/- 2,5 och 4 procent. Det framgår inte hur de tillfrågade har valts.

I Filippinerna har 1000 personer, ålder 18 och uppåt, tillfrågats i face-to-face-samtal. Om vi bortser från problemet med att man får förväntade svar så kvarstår dock det faktum att samtliga tillfrågade befann sig i landets huvudstad. Filippinernas huvudstad står, enligt en fotnot i dokumentet, för 27 % av landets urbana befolkning. Det sägs dock inte hur stor andel av befolkningen som klassas som urban. Det här kan vara en möjliga felkälla, för det är inte säkert att huvudstadens befolkning är representativ för landets befolkning i stort. Som ett något extremare tankeexperiment, som demonstrerar samma möjliga fel, kan vi föreställa oss värdet av en undersökning av svenskarnas medelinkomst, där samtliga tillfrågade bor i Djursholm. I BBC:s undersökning kom de tillfrågade från urbana områden i 10 av de 25 länderna.

Vad är då min slutsats? Jag har egentligen inte någon. Det framgår inte av rapporten om materialet har behandlats med några statistiska metoder för att bättre kunna ge information av omvärldens bild av USA, eller om man bara samlat in en mängd data utan att bearbeta den vidare. Jag är tveksam till om valet av länder är bra. Det verkar också finnas en del möjliga felkällor, varför jag är fortsatt skeptisk mot undersökningens resultat. Jag skulle vara väldigt försiktig med att gå ut och proklamera för världen att 29 % av alla icke-amerikaner tycker att landet har en negativ inverkan.

Avslutningsvis skall det sägas att jag (ännu! :) inte är någon auktoritet vad gäller statistisk. Dock måste man lyckligtvis inte vara det för att få undra hur en undersökning har genomförts, och om dess resultat verkligen är vad det verkar vara. Den naturliga frågan att ställa när någon presenterar en siffra är den om hur man har kommit fram till siffran ifråga. För den som är intresserad av sådant vill jag rekommendera den underhållande lilla boken How to lie with statistics av Darrell Huff (Victor Gollancz, 1954).

Andra bloggar om: statistik, usa, bbc, tt, samhälle, världen. intressant?

SvD:s Idag årets förvillare

Förening Vetenskap och Folkbildning har utsett SvD:s Idag-redaktion till årets förvillare, på grund av artikelserien om energimedicin som jag skrev om i augusti. På föreningens hemsida finns därför också en artikel som tar upp de fel som förekom i artikelserien.

Idag-sidorna i SvD är långt ifrån alltid dåliga. Men ibland lyckas de tyvärr med helt otroliga bottennapp, och artiklarna om energimedicin var bland det värsta jag sett i en tidning som ses som seriös. Förhoppningsvis kommer man nu att ställa högre krav på sina skribenter 2007.

Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap, media, svd, årets förvillare

Tarot funkar inte i Dalarna

I början av 2006 bad Borlänge Tidning tarotisten Kicki Vivar att spå Borlänges framtid under det kommande året. I fredagens pappersupplaga av tidningen (men tyvärr inte på tidningens hemsida) fanns en artikel där man kontrollerade hur många av spådomarna som slagit in.

Av 16 spådomar gick 10 stycken fel. Resultatet på två bedömdes vara osäkert, och endast fyra bedömdes ha slagit in. Vivars hade bland annat felaktigt spått att Ikea skulle öppna en butik i Borlänge, att en kvinna skulle efterträda kommunens avgående s-ledare, och att ungdomskriminaliteten och arbetslösheten skulle öka i kommunen. Hon hade rätt om att Borlänges skolor skulle behöva spara pengar, att det blev ett maktskifte i regeringen, att det blev en upprensning bland arbetsmarknadsåtgärder och att Mora IK skulle nå stora framgångar (vilket kanske kan ses som tveksamt, eftersom de kom på åttonde plats i Elitserietabellen och inte kom längre än till första slutspelsomgången). Ingen av de förutsägelser som faktiskt slog in var något överraskande.

Ett av de påståenden som tarotisten gjorde, och vars utgång betraktades som tveksam, var att det skulle bli en politisk skandal med misskött ekonomi som efterverkan. Borlänge drabbades förvisso av en politisk skandal (sextrakasserier), men inga ekonomiska efterverkningar har upptäckts, så den förutsägelsen bör snarast räknas som ett misslyckande.

Fyra (eller tre) rätt av 16 alltså, och 11 fel. Inte borde väl ens den mest optimistiske tarotist kunna betrakta det som lyckat? Jodå. Hon har nämligen en ursäkt i bakfickan:

Kicki Vivar är inte bekymrad över att det var så många av hennes spådomar som inte slog in.
- Det är svårt att säga en exakt tidpunkt, men mycket av det här kommer att hända. Det vet jag, säger hon.
Något som tarotisten Kicki Vivar är övertygad om att händer inom den närmaste framtiden är att Ikea etablerar sig i Borlänge.
- Det är jag säker på, men det finns ju inga tarotkort som det står februari på, till exempel. Spara papperet så får du se att det blir fler saker som kommer att stämma, säger hon.
(BT, 5/1 -07, s.4)

Om hon inte kan säga något om exakta tidpunkter, varför utger hon sig då till att börja med för att kunna spå vad som skall hända under det kommande året? När tarotisten i efterhand ändrar spelreglerna och förlänger den tid för vilken hennes spådomar gäller ökar hon förstås också chansen för att de slår in. Förr eller senare kommer kriminalitet och arbetslöshet att öka, och det har talats länge om att Ikea skall komma till kommunen. Genom att förlänga den tidsperiod för vilken spådomarna är giltiga garanterar hon nästan att de skall slå in. Det finns ett ord för sådant: fusk.

Vivar har rätt i att det inte finns något tarotkort som det står februari på. Men med samma logik kan man argumentera att det inte finns något kort som det står Ikea på, och därför borde det alltså inte gå att med tarotkort göra förutsägelser om Ikea. Fast det är i och för sig inte bara med Vivars logik som man kommer fram till att tarot inte fungerar. Empirisk vetenskap funkar också bra...

En guldstjärna till Borlänge Tidning för att de faktiskt följde upp tarotistens förutsägelser!
Andra bloggar om: pseudovetenskap, tarot, vetenskap, borlänge

Världens modernaste statistik

Varje onsdagkväll sitter jag bänkad framför TV:n för att titta på Världens modernaste land. När Fredrik Lindström, tillsammans med historikern Peter Englund och diverse inbjudna gäster, skär upp svenskarna för att skåda in i den svenska folksjälen bjuds det på en underbar blandning av fniss, igenkännanden och aha-upplevelser. Folk som står vid busshållplatser och gör sitt yttersta för att inte möta varandras blick varvas med historiska analyser, spekulationer och olika siffror. Det är public service när det är som bäst.

På programmets hemsida finns en frågeavdelning där en etnolog svarar på olika tittarfrågor. För det mesta är texterna bra, men svaret som finns under rubriken ”Stolt svensk firar inte nationaldagen” belyser ett problem som jag allt oftare märker runtomkring mig:

I den enkät Världens Modernaste Land gjorde i våras sade sig nästan 84 procent av enkätsvararna vara stolta över sin nationella tillhörighet. [...] En annan intressant aspekt av detta är att denna stolthet inte alls tar sig uttryck i ett nationaldagsfirande. Endast 19 procent firar vilket innebär att nästan 65 procent av de som är delvis eller helt stolta över att vara svenska inte överhuvudtaget uttrycker denna stolthet vid det tillfälle som är ägnat just åt ett uppvisande av nationell stolthet.

Innan vi går vidare kan en liten repetition av våra matematikkunskaper vara på sin plats; procent betyder hundradel, och om man exempelvis vill räkna ut hur många procent av svenskarna som är stolta över sitt land gör man det genom formeln antalet procent som är stolta över Sverige = (antalet svenskar som är stolta över sitt land/totala antalet svenskar)*100 %.

Var finns då felet i texten ovan? Författaren säger att 84 % av svenskarna är stolta och att 19 % av dem firar nationaldagen. Hon genomför sedan subtraktionen 84-19=65 och konstaterar att 65 % av dem som är stolta inte firar nationaldagen. Det är fel på två olika sätt:

1. Vi vet inte säkert att alla som firar nationaldagen är stolta över sitt land. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att det finns en positiv korrelation mellan stolthet över Sverige och viljan att fira nationaldagen (det vill säga, det är troligt att en person som tillhör den ena gruppen även tillhör den andra), men det är fullt möjligt att det finns en grupp svenskar som firar nationaldagen trots att de inte är stolta över Sverige – till exempel för att de gillar fester eller har vänner som gärna vill fira. Man kan alltså inte rakt av subtrahera 19 % från de 84 % som är stolta över Sverige.

2. Det är skillnad på procent och procentenheter, och man kan inte räkna med dem på samma sätt. Om 84 % av svenskar är stolta och vi antar att de 19 % av svenskarna som firar nationaldagen samtliga räknas till dessa 84 % så är 84 % - 19 % = 65 % av svenskarna stolta över sitt land trots att de inte firar nationaldagen. Andelen stolta svenskar som inte firar nationaldagen blir därför, enligt formeln för procent ovan, (antalet svenskar som är stolta över Sverige men inte firar nationaldagen/antalet svenskar som är stolta över Sverige)*100 % = (65 % av 9 miljoner/84 % av 9 miljoner)*100 % = 77,4 % och inte 65 % som Världens modernaste land påstår.

Den här typen av fel är tyvärr ganska vanliga i media idag – de förekommer till exempel ofta i morgontidningar. Ett problem är att journalister, och antagligen humanister i allmänhet, inte får en ordentligt utbildning inom matematik i allmänhet och statistik i synnerhet. Det är synd, eftersom många dagligen stöter på sådana siffror i sin vardag, både privat och i yrkeslivet. Bristande matematiska kunskaper, och det faktum att man med hjälp av statistik kan ”bevisa” till synes motsägelsefulla saker genom att mäta olika närliggande fenomen gör också att folk i allmänhet blir skeptiska mot allt vad statistik heter – alla siffror verkar säga olika saker och ”med statistik kan man bevisa vad som helst”. Så är inte fallet – det gäller bara att veta vad siffrorna betyder och hur de skall hanteras, vad det egentligen är man mäter och vilka slutsatser man egentligen kan dra ur resultatet. Det är inte så konstiga saker egentligen, men sorgligt nog så har många ett stort hål där den statistiska allmänbildningen borde finnas. Och att journalister har dålig koll på matematik kan göra att alla möjliga matematiska konstigheter smyger sig in i media.

För den som är intresserad av ämnet kan jag varmt rekommendera Uppsalaprofessorn Allan Guts populärvetenskapliga bok Sant eller sannolikt, som har getts ut Norstedts förlag och som PAN Pocket. Boken behandlar inte bara statistik utan också (framförallt) det angränsande området sannolikhetsteori, och berättar om hur sådana kunskaper kan komma väl till pass i vår vardag. Spring genast iväg till närmsta bokhandel och köp den!

Andra bloggar om: statistik, matematik, svt, världens modernaste land, sverige, samhälle, media

Spöken på Stockholms stadsmuseum

Stockholms stadsmuseum visar just nu en utställning med titeln Döden dö, där man berättar om Stockholms historia med fokus på avrättningar, mord, begravningar och spöken.

Det är illa att utställningen presenterar berättelser om olika spöken i staden – men låt gå, förhoppningsvis tas det inte på alltför stort allvar, och kanske kan det locka fram ett historieintresse bland Harry Potter-frälsta barn. Vad värre är, är det som SvD:s reporter Ingrid Persson idag rapporterar om under rubriken Död och andar på museet; igår hölls en stor seans på museet, ledd av Rosita Johansson, som på museets hemsida kallas ”certifierat medium”.

I artikeln kan man läsa att:

Enligt Hans Öjmyr, chef för museet publika avdelning, har medier deltagit i utformningen av Döden dö.
- Därför tyckte vi att besökarna skulle få ett tillfälle att vara med på en seans.

Stockholms stadsmuseum ger alltså gratis reklam till Rosita Johansson och hennes verksamhet. Inte bara i utställningen, som utformats efter vad så kallade medier (gissningsvis Johansson) sagt, utan också genom att upplåta sina lokaler till en av henne ledd seans. Vidare kommer ytterligare två seanser, ledda av Pehr Trollsveden – ”ett av Sveriges främsta medier” – hållas 22 och 23 november.

Om Rosita Johansson eller Pehr Trollsveden faktiskt hade förmågan att kommunicera med de döda så skulle det vara en vetenskaplig sensation. De skulle kunna tjäna miljontals kronor genom att exempelvis bevisa sina förmågor i James Randis Million Dollar Challenge, där en person som under kontrollerade former kan påvisa existensen av ett övernaturligt fenomen får en miljon dollar. Märkligt nog har ingen av de två tagit sig omaket att hämta ut prispengarna. Varför inte? Därför att deras verksamhet är en bluff. Faktum är att inget medium någonsin har lyckats bevisa sin påstådda förmåga att kommunicera med de döda. Jag upprepar: inget medium någonsin.

Så kallade medier använder sig vanligtvis av en teknik som kallas cold reading, som är ett sätt att fiska efter information från en person och få det att framstå som att man därmed vet saker som man bara kan ha fått kunskap om på övernaturlig väg. Att det är den tekniken som Rosita Johansson använder är uppenbart när man läser artikeln i SvD. Tidningens reporter verkar dock inte ha uppfattat det så:

Med växlande framgång försökte mediet Rosita Johansson förmedla kontakt mellan deltagare och deras döda släktingar och vänner.

”Med växlande framgång” antyder att Rosita Johansson faktiskt lyckades förmedla kontakt mellan de döda och de levande. Det kan vara en klumpig formulering, men om den faktiskt skall tolkas bokstavligt så innebär det att en av Sveriges största morgontidningar, liksom Stockholms stadsmuseum, påstår att det är möjligt att kommunicera med de döda, tvärtemot vad all accepterad forskning på området säger. Det är i sådana fall inte första gången SvD publicerar felaktiga påståenden och kallar dem för sanningar.

I Stockholms stadsmuseums kvalitetsgaranti står det att:

Om det uppstår klagomål på faktainnehåll, bemötande eller genomförande av programverksamhet, kommer vi att ta upp detta med berörda för att snarast rätta till problemet. [...] Inkomna klagomål kommer utan dröjsmål registreras med inkomstdatum, utredas och besvaras.

Jag önskar med detta blogginlägg klaga på faktainnehållet i museets verksamhet kring utställningen Döden dö, och har skickat en länk till inlägget till Stockholms stadsmuseum och Hans Öjmyr, samt till Ingrid Persson. Ser fram emot att klagomålet utan dröjsmål kommer att utredas och besvaras.

Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap, spöken, andar, stockholms stadsmuseum, stockholm, svd, media

Stegö Chiló, oberoende och budgeten

Kulturen: Gårdagens gladaste nyhet var Cecilia Stegö Chilòs avgång. Inställningen att svensk lag bara gäller dem som vill hör inte hemma i regeringen. Och jag kan inte låta bli att uppleva vår förra kulturministers licensskolk som annat än ett hån mot de 1 968 kronor jag själv betalar i årlig tv-licens med mina studielånspengar. Som en (enligt Marita Ulvskog Berlusconidoftande) replik på medias granskning av hennes svarta arbetskraft kom Stegö Chilòs enda politiska gärning under ministertiden – beskedet om att sändningstillståndet för SVT och SR halveras i längd, från sex år till tre. Förslaget finns inbakat i den nya regeringens budget – detta trots att sexårsavtalen klubbades igenom i riksdagen i våras av en bred blocköverskridande majoritet. Det fanns en poäng med sexårsavtalen; de garanterade oberoende journalistik oavsett om landet bytte regering – nu kommer SVT och SR vara beroende av samma regering två gånger under en mandatperiod. Allianspartierna har tidigare talat om vikten av att svensk media inte är direkt beroende av den sittande regeringen. Tydligen ser de nu, när de fått makten, inte längre ett egenvärde i oberoende granskande journalistik. Vilket osökt leder mina tankar till något jag skrev i våras.

Budgeten: Regeringen satsar på forskning, vilket är glädjande (inte tillräckligt, men det är ett steg i rätt riktning). Betydligt mindre glädjande är att man inte höjer studiemedlet, trots att fp, kd och c har sagt att de vill det. SFS:s ordförande Elin Rosenberg gör en bra analys av det hela i en intervju i SvD. Pär Nuders budgetkommentar i samma tidning är också läsvärd. Jag citerar: ”Fler städjobb, fler barnflickor eller fler poolvakter ger inte ett litet, exportberoende land framgång. Sveriges framtid ligger i mer kunskap, mer utbildning, mer forskning, mer marknadsföring och mer design i alla de produkter och tjänster som vi ska exportera. Sverige måste klättra högre upp på förädlingsstegen - inte ta steg nedåt.” Det är viktigt, viktigt att också alliansen kommer ihåg det även i fortsättningen och inte lägger allt krut på pigavdrag och minintelligentadesignervetvad.

Annars: Går bloggen på sparlåga. Det är tentaperiod i Uppsala, och allt vad fritid heter tycks som bortblåst. Jag älskar livet som student!

Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, cecilia stegö chilò, svt

Tvåpartisystem, pseudovetenskap och journalistik

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, skriver i dagens SvD om det amerikanska tvåparti- kontra det svenska flerpartisystemet. Under rubriken Vill vi införa tvåpartisystem? argumenterar han för att vi skall behålla det system vi har idag, eftersom han anser det vara mer representativt för folkets vilja än vad den amerikanska majoritetsvalsmodellen är. Med anledning av att Fredrik Reinfeldt talat om ett utökat allianssamarbete och att det spekuleras i att de fyra borgerliga partier kommer att slås samman någon gång under de kommande tio åren är frågan Tännsjö diskuterar högaktuell. Läs och begrunda.

Argumentum ad ignorantiam har skrivit två mycket läsvärda texter om pseudovetenskap och dess retorik. Människors som viftar med förnuftets fana måste applåderas. Ta en titt!

Dagens dummaste var Expressen som trots Nordkoreas kärnvapenprovsprängning ansåg att Suddig syn tecken på dold ögonsjukdom var dagens viktigaste löpsedelsrubrik. Förutom att rubriken verkligen inte säger något som är nytt eller nyttigt så gör tidningens avsikt att profitera på människors rädsla och okunskap mig arg. Med de svenska kvällstidningarnas skräpjournalistik i åtanke får Anna Politkovskajas död en annan dimension. I Ryssland får journalister sätta livet till för att de slåss för att få ut sanningen. I Sverige väljer de att skriva om att det är bra att gå till doktorn om man ser dåligt istället för att uppmärksamma att en ny kärnvapenmakt har klivit in på den internationella scenen. Expressen borde se över sina prioriteringar och ideal.

Andra bloggar om: politik, media, vetenskap, pseudovetenskap, expressen, fåniga artiklar om ögonsjukdomar

Serier på nätet

När jag sitter framför datorn och har en minut över, eller behöver en paus från vad jag nu håller på med för annan syssla, läser jag gärna serier på webben. Många webcomics skiljer sig rejält från mer traditionella dagstidningsstrippar; de utnyttjar modern teknik och har ett helt annat tonfall. Själv har jag fem favoriter av just den typen, och tänkte passa på att presentera dem här.

Dinosaur Comics

Dinosaur Comics är kanske det bästa man kan läsa i serieväg på nätet idag. Serien är ett formexperiment där vart och ett av de (hittills) 845 avsnitten har likadana bilder, men med olika text. Trots det tillsynes begränsade formatet lyckas serieskaparen Ryan North hålla serien intressant – dinosaurier som för långa invecklade samtal om livet, kärlek, semantik, filosofi, tidsresor och tv-spel visar sig kunna vara precis hur kul som helst! Välskriven, snygg och smart.

Alien loves Predator

Det Dinosaur Comics saknar visuellt har Alien loves Predator i tusenfalt. Det här är utan tvekan en av de snyggaste serier jag någonsin har sett, och historien om en alien och en predator som bor tillsammans i New York är helt enkelt underbar.

White Ninja

Svartvita serien White Ninja har en väldigt speciell och, stundtals, våldsam humor. Absurda vändningar och fullständig brist på sammanhang mellan varje stripp gör White Ninja till en given favorit. Och missa absolut inte den här underbara gäststrippen (som för övrigt hänger på dörren till mitt korridorsrum)!

Xkcd

Den här serien, tecknad av en fysiker som arbetar med robotar (!!!), blandar bedrövelse med briljans. Ojämn kvalitet, men när det är bra är det riktigt, riktigt bra. Streckgubbsteckningarnas avsaknad av detalj vägs upp av fyndiga texter, som jag obehagligt ofta känner igen mig själv i.

A softer world

A softer world görs av två personer; en fotograf och en textförfattare. Grymt snygga och stämningsfulla fotografier passas på ett riktigt snyggt sätt ihop med smarta/söta/psykoobehagliga textremsor. Briljant!

Andra bloggar om: humor, serier, webcomics, webben

Fel av SvD att vara objektiva

Idag presenterade SvD läsarkommentarer angående den artikelserie om energimedicin som jag skrev om häromdagen. Åtta av de elva kommentarerna förhåller sig positiva till serien och alternativmedicinen. Tidningen har också intervjuat Staffan Yngve, skeptisk docent i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och Christina Doctare, läkare, riksdagskandidat för kd och alternativmedicinare. Intervjun med Yngve finns på SvD:s hemsida.

SvD:s val att låta både en förespråkare och en skeptiker komma till tals angående energimedicinen kan förstås verka klokt – genom att visa upp båda sidorna på ett objektivt sätt låter man läsaren själv bilda sig en uppfattning. I god samhällsvetenskaplig anda presenterar man olika åsikter om ämnet.

Problemet är bara att medicin inte är en samhällsvetenskap. Det finns inte, som ofta är fallet inom samhällsvetenskap och humaniora, mer än en sanning – och i det här fallet är sanningen den är att energimedicinen bygger på bluffar och missförstånd. Att SvD förhåller sig objektiva och framställer de båda sidorna som lika trovärdiga (nåja – förespråkarna får 5 helsidesuppslag och skeptikern en enda vänstermarginal) är kort och gott fel.

Samma problem finner man ofta i medias behandling av kreationism och intelligent design. Ofta kan man läsa att förespråkarna för intelligent design säger att det finns stora brister i evolutionsteorin och att den bör skrotas till förmån för ID. Ofta får de stå oemotsagda i nyhetsrapporteringen. Den lilla detalj som media glömmer att berätta om är att evolutionsteorin är oerhört väl genomarbetade och har en enorm hög med bevis som stöd, medan det inte finns ett enda hållbart bevis för intelligent design.

Objektiv nyhetsrapportering är förvisso en dygd. Men om bara den ena sidan har rätt – hur skall journalisten handla då? Skall man låta lögner och sanning presenteras som lika mycket värda, sida vid sida? Eller skall man slå ett slag för rationellt tänkande, empiri och sunt förnuft och påpeka vad som egentligen är sant? SvD har, i objektivitetens namn, valt lögnens väg.

Andra bloggar om: media, svd, medicin, alternativmedicin, intelligent design, kreationism
Uppdatering 17:18: rättade till ett stavfel

Lögner och förvirring i SvD

Sveriges trevligaste morgontidning har initialerna SvD, och bjuder allt som oftast på något läsvärt till morgonkaffet. Deras understreckare brukar vara en särskilt stor behållning (med Grekerna gjorde geometrin vacker som min augustifavorit). På Idag-sidorna skriver man om människans inre på något slags modernt finn-dig-själv-vis. Ibland är resultatet riktigt intressant, men stundtals är det inget annat än katastrof. Dagens Datorn spårar näringsbrist fick mig att sätta kaffet i halsen.

Först och främst; låt mig påminna om det SvD kallar sitt publicistiska uppdrag, saxat direkt från deras hemsida:
Svenska Dagbladets journalistiska verksamhet […] syftar till att informera, upplysa, kritiskt granska och att driva opinion.
[…] Redaktionen arbetar självständigt och oberoende av politiska, religiösa, kommersiella eller enskilda intressen. Publicistisk oavhängighet är det fundament på vilket tidningen bygger sin trovärdighet. Ingen utomstående organisation eller enskild kan utöva inflytande över tidningens innehåll eller redigering. […]

I en fyra artiklar lång serie, med titeln Energimedicin, skriver frilansjournalisten Suzanne Schönström om ”alternativmetodernas möte med vetenskapen”. De tre första delarna heter Våra kroppar är levande nätverk, Dags för helhetssyn inom vården och Datorn spårar näringsbrist. Morgondagens artikel har rubriken Shiatsuterapeuten tror på människor – inte maskiner.

Artiklarna talar om bioenergifält, akupunktur, shiatsu, chakran, ”obalans i kroppen på elektromagnetisk nivå”, biomagnetism, levande matriser och kvantfysiska resonemang inom medicin. Det låter spännande; författaren använder stora ord och talar om hur medicinen är på väg att förändras.

Problemet är bara att alltihopa är struntsnack.

Även en snabb kritisk granskning av de ämnen artiklarna handlar om visar att det rör sig om förvirring, bluff och båg. Den som inte redan vid åsynen av ord som ”levande matriser” och ”biomagnetism” slänger tidningen i papperskorgen bör ta sig en titt på Föreningen Vetenskap och Folkbildnings länkarkiv (punkt 60: medicin, alternativmedicin) – en utmärkt plats att börja en granskning av det artikelserien handlar om på.

Artikelseriens författare, Suzanne Schönström, är inte bara frilansjournalist. Hon är också författare, shiatsuterapeut och akupunktör. Schönström är en av Sveriges livligaste informatörer och förespråkare för alternativmedicin och har gett kurser och skrivit böcker om ämnet.

Jämför SvD:s publicistiska uppdrag ovan med de faktum att
1) en kritisk granskning visar att de teorier som presenteras i artiklarna inte håller
2) författaren har ett uppenbart kommersiellt och enskilt intresse av att alternativmedicinen framstår i god dager

Det är sant att folk blir botade av alternativmedicin. Det beror på något som kallas placeboeffekten – patienten tror (något förenklat) att hon skall bli botad och blir därför det. Sant är också att alternativmedicinen är en mångmiljonindustri och att oskyldiga sjuka människor luras av sådana som Suzanne Schönström. Vi har bara en kropp, och den kommer förr eller senare ofrånkomligen att bli sjuk. Om det finns tillgängligt är det oerhört viktigt att vi då använder oss av medicinska metoder som har faktiska positiva effekter, skilda från placeboeffekten. Artikelseriens sista rubrik (Shiatsuterapeuten tror på människor – inte maskiner) belyser hela alternativmedicinens stora tankefel; läkekonst och medicin måste handla om vetande och inte om tro. När SvD låter Schönström härja oemotsagd på Idag-sidorna går man inte bara emot sin publicistiska idé utan gör också sina läsare en stor björntjänst. Vår hälsa är alldeles för viktigt för att kompromissas med.

Tidigare på bloggen: Miljöpartiets tro på häxdoktorer

Andra bloggar om: media, svd, medicin, alternativmedicin, komplementärmedicin, vetenskap

En räv med eld i baken

eWeek.com rapporterar att Internet Explorer fortsätter att förlora användare till förmån för Firefox. I juli använde 76 % av internetanvändarna Explorer, medan 14 % använde Firefox. Bra jobbat, alla fjortonprocentare! Bland min egen sidas besökare är andelen Firefoxanvändare ännu större: 52 % av de unika besökarna använder Firefox, 44 % använder IE och 4 % använder Apples Safari.

Om du inte redan har bytt till Firefox är det hög tid att du gör det. Nu genast. Glöm IE:s säkerhetsproblem, blockera pop-up-rutor, börja surfa med flikar (utan överdrift det bästa som hänt webbläsarvärlden sedan Mosaic), använd RSS-bokmärken och njut av de tusentals tillägg du kan installera i din webbläsare (sökrutor, väderleksprognoser, ordböcker, bloggprogram och ovärderliga verktyg för webbutvecklare – listan kan göras hur lång som helst). Gör dig själv en tjänst och prova Firefox under en eftermiddag – du kommer aldrig att vilja se åt Explorer igen.

Kika på: Firefox och åkercirklar

Andra bloggar om: firefox, internet explorer, webbläsare, microsoft

Kvällstidningar, Lagerbäck, Henke och Djävulen

Djävulens verktyg på jorden torde vara våra kvällstidningar. Igår rasade deras rubriker med krav på landslagstränaren Lars Lagerbäcks avgång. Enligt en löpsedel hotade lagets stjärnor med att bojkotta landslaget i fortsättningen om Lagerbäck blir kvar.

Men är kraven verkligen rimliga? En seger mot favorittippade lagmaskinen Tyskland – i Tyskland – hade varit en bragd av otroligt stora proportioner. Fast å andra sidan hade åtminstone jag hoppats på mer än en svensk seger under VM.

Henrik Larssons straffmiss var tråkig, men faktum kvarstår; Henke är den störste svenske spelaren genom tiderna. Med ett VM-brons, Champions League-vinsten och fyra skotska och en spansk ligatitel i bagaget är han helt enkelt enorm. Ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma i Allsvenskan, och om det blir några fler matcher i den blågula tröjan för hans del (han lämnade möjligheten öppen i intervjuerna efter förlustmatchen).

Portugal och Hollands spektakel i går kväll var märkligt. Fyra utvisningar och sexton gula kort är galet mycket. Och det var trist att mina smygfavoriter Holland åkte ut redan i åttondelen. Håhåjaja…

Nyheter i framtiden

När nya medier och tekniker dyker upp spekuleras det om hur snart de gamla kommer att dö ut. Ibland försvinner mycket riktigt föregångarna, medan den nya häftiga grejen i andra fall blir ett komplement till eller till och med en nödvändighet för den gamla (ohäftiga) grejen. CD-skivan konkurrerade ut vinylditot, men få har sålt sin ugn till förmån för en mikrovågsugn.

The New Zeeland Herald skriver att amerikanska tidningar tror att webben kommer att vara en mycket viktigt nyckel till deras inkomster i framtiden. Tidningarna talar om nya möjligheter vad gäller innehåll, och det hela låter väldigt intressant. Men är webbupplagan av morgontidningen ett hot mot eller ett komplement till pappersupplagan?

Somliga tar det hela ett steg längre, och säger att traditionella tidningar helt kommer att konkurreras ut av bloggar. Och visst, är man intresserad av astronomi så kan man lika gärna (eller hellre) läsa Bad Astronomy Blog som att varje dag leta igenom DN efter det senaste om himlakropparna. Och visst kan det vara bättre att läsa irakiska bloggares tankar om man vill få en bra bild av vad som egentligen försiggår i Saddams forna rike. Men det man missar när man läser bloggar är den större helhetsbild som en tidning ger. Nyheter om Irak kommer inte till sin rätt förrän man också läser om USA:s inrikespolitik, inställning till Iran, insatser i Afghanistan och om EU:s agerande i frågan. Den bredden har enskilda bloggare svårt att få på ett initierat sätt. Därför är bloggarna ett komplement till tidningarna och inte ett hot mot dem.

Hur är det med webbupplagan kontra pappersupplagan då? Webben är helt oslagbar när det gäller snabba nyheter, men handen på hjärtat, hur kul är det egentligen att sitta och scrolla igenom en lång text på en skärm? Hellre en laptop med wlan och svd.se eller ett gäng bloggar i Firefox än en fet söndagsmorgontidning när man ligger i hängmattan? Nej, inte för min del i alla fall.

Avslutningsvis vill jag åter knyta ann till webben som en inkomstkälla för tidningar. Annonsering på internet fungerar inte som annonsering i en vanlig tidning. Istället för att betala en summa för en annons i tidningen kan du som annonsör exempelvis betala för varje besökare som klickar på din reklambanner, vilket i någon mån i större utsträckning ger dig möjlighet att betala för hur effektiv exponeringen har varit. Mer intressant är möjligheten till riktade annonser; SvD och DN är smockade med annonser riktade till stockholmare, vilket är lite korkat då många som läser tidningarna inte bor i huvudstaden. Webben däremot erbjuder möjligheten att rikta de annonser du ser mot just dig (vart i världen du bor skvallrar din dator om, och med cookies och databaser kan man lätt undersöka dina intressen och visa annonser som rör dem). Det är bra både för annonsören, tidningen och för den som ser annonsen – annonsören når rätt målgrupp, tidningen får mer pengar och du får se annonser som faktiskt intresserar dig. Frågan är hur grovt man tycker att sådan riktad databasbaserad marknadsförings inbrott i ens privatliv är.

Läsvärt om internetannonser och tidningars framtid kontra bloggar:
Det Progressiva USA: Dödar webben och bloggar tidningen?
Thord Daniel Hedengren: AdBlock dödar webben / Är textannonser framtiden?
Tankarnas hotell: Bloggar och media

Har människan landat på månen?

Den 1:a april för några år sedan körde Kanal 5 en dokumentär (?) som påstod att NASA fejkade månlandningarna på 1960- och 70-talet. Teorin har sedan dess fått löjligt stort fotfäste – både här i Sverige och på många andra håll. Jag säger löjligt, eftersom idéerna helt saknar verklighetsförankring.

USA:s regering har ljugit förut, och vi vill gärna misstro det stora landet i väst. Dessutom har konspirationer varit rejält på modet sedan mitten av 90-talet (Arkiv X och Dan Brown, någon?). Häromkvällen pratade jag med en god vän i telefon, som uttryckte sitt tvivel om månlandningarnas äkthet. Hon hade svårt att tänka sig att man kunde ha lyckats med något sådant.

Fråga: Har människan landat på månen?
Det korta svaret: Ja.
Det lite längre svaret: Ja, och det finns många som har skrivit riktigt bra texter om varför konspirationsteoretikerna har fel. Phil Plait’s Bad Astronomy borde vara obligatorisk läsning i gymnasieskolan, och The Moon Hoax Debate och Clavius Moon Base är också riktigt läsvärda.

Våren 2004 blev jag ganska irriterad när vänsterpartisten Lars-Olov Tillman lämnade in ett medborgarförslag till Gagnefs kommun, som sade att kommunen bör bidra till att "ta bort felaktiga uppgifter om den första så kallade månlandningen från skolböckerna". I förslaget påstod Tillman att bilderna från denna är inspelade i en studio i London. Vidare hävdade han att Henry Kissinger (CIA-chef under Nixons tid som president) och andra ansvariga erkänt att så är fallet.

Förslaget är ett av tidernas bästa exempel på hur illa det kan gå om man inte känner till vikten av källkritik. Tillman hämtade sina uppgifter från William Karels ”dokumentär” Kubrick, Nixon, and the Man on the Moon - en parodi på dokumentärer om konspirationer, där intervjuoffer luras och skådespelare spelar vittnen. Intervjuerna med Donald Rumsfeld och Henry Kissinger som används i filmen kommer från dokumentären All the President's Men, och har helt tagits ur sitt sammanhang, för att få det att se ut som om de pratar om en låtsad månlandning. Karel avsåg med dokumentären, som på originalspråket franska heter Opération Lune, visa hur arkivmaterial, media och fiktiva dokument kan användas för att visa nästan vad som helst. För att ytterligare understryka detta ansträngde han sig inte ens för att göra en alltigenom trovärdig film (ett exempel är att ett filmklipp som påstås vara från Grönland innehåller ett helt gäng pingviner – trots att det inte finns några (vilda) pingviner norr om ekvatorn). Kan man månne dra några paralleller mellan Tillmans okritiska inställning till det han serverades på TV och politiken valåret 2006? Oh, ja.

Varför har människor så svårt att tro att den kreativa empiriska människan, det djur som byggde pyramiderna, botar sjukdomar och uppfinner bomber kraftiga nog att förstöra hela vår planet, inte kan lyckas ta sig till månen, när man utan vidare accepterar astrologi, homeopati och besök av utomjordingar?

Andra tycker till

Så, ett sista blogginlägg innan jag går till sängs bara...

Upptäckte just till min förvåning att Stefan Rimm länkar till mitt inlägg om jämförelsen mellan Wikipedia och Nationalencyklopedin i sin blogg på Loci.se. Hans text, "SvD, Wikipedia och sabotage som journalistisk metod" är mycket läsvärd. Och frågeställningen är intressant; vad bör egentligen en journalist göra inom ramen för sitt yrke? Det är visserligen (i bästa fall) journalistens uppdrag att granska viktiga institutioner i samhället, och man kan argumentera att Wikipedia har vuxit till att bli en så stor och betydande informationskanal att det är i sin ordning att den granskas. Det håller jag helt och hållet med om, men SvD:s metod kan ifrågasättas. Som Rimm skriver undersöker de Wikipedia genom att sabotera uppslagsverket. Målet var att ta reda på hur snabbt felaktiga fakta korrigeras. En viktig fråga förvisso, men är tillvägagångsättet verkligen så genomtänkt? Värt att notera är också att tidningen inte granskat hur snabbt Nationalencyklopedin rättar till felaktigheter i sitt uppslagsverk...

Internet och demokrati

Sedan starten 1998 har Google utvecklats till mer än bara en söktjänst. De erbjuder idag, bland mycket annat, e-post, finansnyheter, annonssystem, satellitkartor, RSS-läsare och internettelefoni. Google är ett fenomen. En livsstil. Deras filosofi är enkel: information och kommunikation skall vara gratis och lättillgängligt. Googles mål är att samla in och tillhandahålla all världens information.

Som ett led i detta driver företaget ett projekt de kallar Google Books. Tanken är att göra världens litteratur sökbar. Med Googles hjälp skall man kunna hitta böcker som handlar om det ämne man är intresserad av, och läsa några få rader, hela stycken eller hela boken. Larry Page och Sergey Brin försöker bygga en modern motsvarighet till biblioteket i Alexandria. Tyvärr är inte världens förläggare helt med på idéen, och Google har fått ta emot en hel del kritik för projektet.

Wikipedias vision är väl förresten också någonting liknande. För att citera Wikipedias grundare Jimmy Wales: "imagine a world in which every single person on the planet is given free access to the sum of all human knowledge. That's what we're doing." Onekligen ett beundransvärt mål. Fast det är i sådana fall förstås viktigt att informationen på sidan faktiskt är korrekt. Väl värd att läsa är den artikel i dagens nummer av SvD som jämför Wikipedia med Nationalencyklopedin.

Åter till Google då. Det har också stormat kring företaget eftersom de gått med på att censurera sin söktjänst i Kina. Att detta går emot idén om att tillhandahålla all världens information torde vara uppenbart. Genom sitt handlade stöder Google inskränkande av yttrande- och informationsfriheten.

Google har en lista med deras företagsfilosofis tio grundpelare. Nummer fyra, "democracy on the web works" och nummer sex, "you can make money without doing evil" känns som hyckleri när man har Googles Kinaaffärer i åtanke.

Fast å andra sidan kan man argumentera att Google genom att göra sin söktjänst tillgänglig i Kina åtminstone ökar mängden information som kineserna kan få tag på. Om de inte gått med på att censurera sidan hade den blockerats helt för kinesiska internetanvändare. Men när Google accepterar censuren sviker de sina höga ideal och bidrar till att göra internet mer begränsat och kontrollerat. I 2006 års demokratiska värld får vi inte kompromissa med yttrande- och åsiktsfriheten. När en söktjänst börjar kontrollera vår världsbild genom att filtrera bort "oönskad" information har någonting gått snett. Riktigt snett.

Internet ger på gott och ont vem som helst möjligheten att sprida och inhämta information och åsikter. Det är yttrandefrihet i sin renaste form. Trots det har arbetet för demokrati på webben bara börjat.

Om kakor och Google

Den här sidan använder cookies. Tack vare dem kan jag få redo på obehagligt mycket information om dig. Jag vet var du bor, vad du använder för webbläsare och vad du googlade efter när du trillade in på min sida. Om du tycker att det låter obehagligt kan du klicka här för att läsa mer.

Jag är nu inte särskilt ond av mig, och använder därför inte den insamlade informationen för att förfölja mina besökare eller så. Däremot är det lite kul att se vad folk har sökt på på Google när de hittat hit.

Ett par besökare i veckan besöker faktiskt bloggen för att de undrar om man kan se kinesiska muren från månen. Jag hoppas att de får svar på sin fråga. Den allra första bloggposten, den om meteorologi, lockar också besökare. Folk har också hittat hit genom att söka efter "ordspråk om grannar" och "män med långa skägg". Tror inte att de hittade så mycket av varken eller...

Vet inte om jag hade så mycket att säga med det här. Kanske har någon fått upp ögonen för cookies. Storebror ser dig...

Om att åldras i förtid

Ibland känner jag mig fruktansvärt gammal. Som när det är dags att fundera över framtiden för sugarplumfairy.nu och jag inser att jag jobbat med den sidan i fem år. Fem år... är inte det en evighet i den föränderliga webbvärlden?

När jag var ung såg saker och ting annorlunda ut. När jag gjorde min första hemsida, hösten 1996, hade webben ett helt annat ansikte än idag. Folk var inte med i communities - istället de gjorde hemsidor om sig själv. Hej, jag heter Måns, här är ett sött kort på min hund. Det känns som att det var en naiv upptäckarera, där Netscape 2.0 var kung och det häftigaste som fanns var frames och blink-taggen. Jag känner mig gammal och grå när jag tänker tillbaka på mina tio år som hemsideskapare. Men samtidigt väldigt nöjd. Internet årsmodell 2006 är någonting så mycket bättre än dito 1996.

För tio år sedan såg man aldrig några bloggar. Idag ploppar de upp överallt. Alla ska blogga. Bloggen verkar ha ersatt den gamla söta-bild-på-hund-hemsidan. Men vad är egentligen en blogg? Jag hittar en definition på Wikipedia:

Blogg är en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg på en webbsida där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen alltid är högst upp. Bloggen kännetecknas av att texten publiceras i samma ögonblick som skribenten sparar den.

En i mina ögon ganska intetsägande förklaring. Jag har svårt att sätta fingret på vad en blogg egentligen är. En dagbok? Utrymme för gapande tyckare? Är bloggarna framtidens nyhetskanaler? Jag har ingen aning.

Wikipedia är annars är intressant sida. Inte bara för att där finns oändligt mycket att läsa; det senaste om Jan Eliassons utnämnande till utrikesminister tas upp sida vid sida med uttömmande artiklar om hamburgare; utan för att sidans innehåll helt och hållet är skapat av dess användare. Det revolutionerar inte bara hemsideskaparens roll, utan också hela idén om uppslagsverk.

Läste i Computer Sweden i helgen att en företrädare för anrika uppslagsverket Encyclopedia Britannica rasade över själva tanken bakom Wikipedia. Konceptet var tydligen emot allt han trodde och stod för. Samtidigt har en undersökning, som visar att Wikipedia är lika tillförlitlig som just Encyclopedia Britannica, publicerats i ansedda Nature. Snopet för britannicerna. I rättvisans namn bör det kanske nämnas att Britannica inte är nådiga i sin kritik av studien.

Varför pratar jag då om hemsidor förr och nu, och om bloggar? Har ju inte själv varit särskilt aktiv på bloggfronten den senaste tiden, dels för att jag har haft mycket annat att göra, men också för att jag kännt att jag valt ett alltför snävt ämne för min blogg. Tanken är att ändra på det nu, att prata om annat än fysik.

Samtidigt skall jag ta och - just det - bygga en hemsida om mig själv, med söta kort på mina hundar. På återseende!