Astrologi i Sveriges Radio

Morgonpasset i Sveriges Radios P3 fick i måndags, den 23/2, besök av en astrolog, som diskuterade astrologi i allmänhet och ställde horoskop åt de tre programledarna. Programledarna diskuterade intresserat det som sades och ifrågasatte inte astrologens många – felaktiga – påståenden. Den medverkande astrologen Maria O'Nils erbjuder tjänster inom bland annat horoskop, tarot och psykosyntes och har därmed själv ett ekonomiskt intresse av astrologin. Horoskopen går att lyssna på här och programmet i sin helhet går för en tid framöver att lyssna på här.

Programmet väcker en del frågor om SR:s ansvar gentemot sina lyssnare. SR:s sändningstillstånd och radio- och tv-lagen säger att de program som sänds ”ska vara opartiska och sakliga, och att inget ensidigt intresse ska gynnas”. Att låta en person med ett tydligt ekonomiskt intresse inom ett område oemotsagd framföra rena lögner och underbygga vidskepelse borde inte falla inom ramen för public service-bolagens uppdrag.

Media är oerhört viktigt för hur vi formar vår världsbild. De reportage och vinklingar som vi får oss till livs från radio, tidningar, internet och tv formar i mångt och mycket det ramverk som våra tankar och uppfattningar kan röra sig inom. Som oberoende av politiska och kommersiella intressen åtnjuter public service-bolagen en särställning vad gäller trovärdighet i svensk media. SR har 3,7 miljoner lyssnare varje dag och medelsvensken lyssnar på bolagets kanaler 70 minuter om dagen. Med en sådan genomslagskraft har Sveriges Radio ett ansvar utöver det vanliga.

Det finns inga belägg för att himlakropparna skulle styra våra liv eller kunna berätta om vår sam- eller framtid. Maria O'Nils påstående i Morgonpasset om att personer med vissa stjärntecken oftare jobbar inom vissa branscher har inget stöd i de statistiska undersökningar som gjorts på området. Horoskop skrivs på ett så allmänt sätt att de kan passa in kusligt bra på nästan vem som helst. Astrologin saknar helt och hållet vetenskapligt stöd. Skulle SR låta en kreationist oemotsagd få lägga fram sina idéer i deras populära morgonprogram? En person som tror att jorden är platt? En person som tror att barn kommer med storken? Troligen inte, men för astrologin är man uppenbarligen beredda att göra ett undantag.

På Granskningsnämndens webbplats kan man läsa att reglerna för SR säger att ”om programföretaget har gjort en rimlig saklighetskontroll före sändning och uppgifterna senare ändå visar sig vara felaktiga strider inte det mot kravet på saklighet” samt ”en felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat” och att ”en ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program”.

Reglerna finns till för att se till att våra licenspengar används på ett bra sätt. Är det här ett exempel på bra användning? En rimlig saklighetskontroll om påståendena om astrologi visar genast att de är felaktiga. Är det befogat att anse att dessa felaktiga sakuppgifter bör rättas? Planerar SR att inom kort sända ett program som kritiskt granskar astrologi och liknande vidskepelser, förslagsvis som ett inslag i Morgonpasset, för att nå samma lyssnargrupp som blivit vilseledd?

Man kan invända att astrologi inte tas på allvar och att inslaget bara ska ses som underhållning. Men faktum är att ett stort antal människor tar astrologi och horoskopens råd på största allvar. Exemplen är flera. En siffra som brukar nämnas är att flera hundra miljoner dollar årligen spenderas på astrologi – enbart i USA. Människor fattar livsavgörande beslut utifrån råd från deras astrologer – Maria O'Nils hemsida säger uttryckligen att astrologin är extra bra att använda för att svara på frågor som ”när kommer jag att flytta, byta jobb, karriär, liv...?”. När Ronald Reagan var president i USA, och därmed världens kanske mäktigaste man, planerades hans möten och kalender nästan helt utifrån en astrologs råd. Vidskepelser hindrar oss från att uppfatta vår omgivning som den faktiskt ser ut och blockerar vår förmåga att tänka kritiskt.

En undersökning utförd av Synovate Temo på uppdrag av föreningen Vetenskap & Allmänhet visade att var fjärde svensk anser att astrologin är en vetenskap, jämförbar med fysik och biologi. Många tror på astrologernas råd och astrologin gör verklig skada.

Astrologi är inte underhållning och ska inte behandlas som om den vore det.

Vidare läsning om astrologi och vad vetenskapen har att säga:
Astrology hos The Skeptic's Dictionary, med bra referenser för den som vill läsa mer
Länksamling om astrologi hos Vetenskap och folkbildning
Misconceptions: Astrology hos Phil Plait's Bad Astronomy
Fler exempel på skada orsakad av astrologi hos Bad Astronomy och The Perky Skeptic.

Andra bloggar om: astrologi, sveriges radio, public service, media, pseudovetenskap. Intressant?

Uppföljning 2: Falskt medium hjälper polisen

När fallet Engla utreddes i april så uppmärksammade TV4 och Expressen att polisen tagit hjälp av ett så kallat medium i sina undersökningar. I en text diskuterade jag deras okritiska rapportering och i en första uppföljning kunde man se att mediet Ann-Marie Hedin inte hade prickat det minsta rätt. När fallet nu tas upp i rätten har Aftonbladet haft en serie artiklar om de fel de anser att polisen gjorde i utredningen, och där tas användandet av mediet upp. Tidningen har tagit del av polisens anteckningar, där följande står att läsa:

"… hon (mediet, reds anm) säger också att hon tror att det är två unga män som har med försvinnandet att göra. Den ena mannen skall vara av utländsk härkomst är 165–170 cm lång har bruna ögon är nagelbitare och är rökare, han skall ha ett avsmalnande lite härjat utseende. Någon av männen skall också ha vistats på behandlinghem och han har problem i skolan. Hon säger också att han skall vara psykiskt instabil och kommer att söka en psykjour."

Mediet hade alltså inte bara fel om platsen för brottet, som tidigare konstaterats, utan också om gärningsmannen (-männen) – beskrivningarna är långt ifrån den misstänkte Anders Eklund.

Bloggen orsakverkan har appropå samma Aftonbladetartikel ett läsvärt inlägg om poliser och medier.

(Till skillnad från Aftonbladet väljer jag att skriva ut namnet på det medium som ”hjälpte” polisen. Detta för att personer som söker på internet efter hennes meriter som medium inte bara ska stöta på gammelmedias okritiska rapportering om hennes insatser kring Engla-utredningen.)

Andra bloggar om: medium, engla, aftonbladet, expressen, tv4. Intressant?

Uppföljning: Falsk medium hjälper polisen

Fallet Engla verkar vara löst; den misstänkte mördaren Anders Eklund har erkänt och mediebevakningen har trappats ner. Jag skrev tidigare om att ett medium hjälpt polisen i deras sökande efter den försvunna flickan, vilket det helt okritiskt rapporterats om i TV4 och Expressen. Det kan vara på sin plats att så här i efterhand ta en titt på vad mediet tillförde utredningen.

Enligt Expressen ledde mediet Ann-Marie Hedin två poliser till ett sommarstugeområde 1,5 mil söder om Stjärnsund, där de letade efter flickan. ”Allt stämde när jag kom på plats. Engla har varit där och jag tror att hon finns kvar” berättade hon för tidningen. Hon hade fel. Engla hade inte varit i området och mediet prickade inte ens in väderstrecket rätt – Anders Eklund hade fört henne åt nordost, till Hedesunda i Gästrikland.

Ann-Marie Hedin skrev kort efter nyhetsrapporteringen en text om sökandet efter Engla på sin blogg. Hon har nu (med facit i hand?) valt att ta bort texten.

Mediet var inte till mer hjälp än vad vilken gissande person som helst skulle ha varit. Fallet löstes med hjälp av vittnen (som använt högst alldagliga sinnen) och modern teknik (som exempelvis en nyinköpt digitalkamera). Ann-Marie Hedin ledde polisen i helt fel riktning och slösade bort deras tid.

Kommer det att hindra självutnämnda medier från att fortsätta att ta betalt för att vilseleda människor? Nej. Och Ann-Marie Hedin kommer att förknippas med att hon hjälpte polisen med utredningen om mordet på Engla – ett fall som ju löstes. Bättre reklam kunde hon knappast ha önskat sig.

Andra bloggar om: engla, medium, ann-marie hedin. Intressant?

Falskt medium hjälper polisen

TV4Nyheterna rapporterade igår att "polisen i Dalarna tar hjälp av ett medium i sökandet efter Engla", den försvunna tioåriga flickan från Stjärnsund. Större delen av inslaget (se det här) om sökandet efter flickan i deras 22-nyheter ägnades åt just ett medium som alltså ska hjälpa polisen i deras arbete.

Det är kanske inte konstigt att bolaget som sänder serier som Medium (som påstås bygga på mediet Allison DuBois liv - trots att denna till skillnad från seriens DuBois aldrig har hjälpt polisen med en utredning), Ghost whisperer (baserad på bedragaren och "mediet" James van Praags arbete), Hemsökta hus (som avslöjats vara en bluff), Det okända (där självutnämnda medier helt utan skam utövar såväl cold som warm reading) och Mannen som talar med andar (även det med storbluffen James van Praagh) sänder ett sådant inslag. Det är antagligen en alldeles utmärkt markandsföring för deras program.

Är det naivt att hoppas på att TV4 skulle kritiskt granska den hjälp som "mediet"Ann-Marie Hedin erbjuder flickans familj? Bemöda sig att undersöka om något medium någonsin har varit till faktisk hjälp för polisen? Berättelser om medier som hjälper till att hitta försvunna människor och lösa mordgåtor är vitt spridda, men när de väl börjar granskas visar det sig att historierna inte håller. Skepdic.com har en artikel om fenomenet, där bland annat en tv-producent och en FBI-agent citeras:

"These guys don't solve cases, and the media consistently gets it wrong," says Michael Corn, an investigative producer for "Inside Edition" who produced a story last May debunking psychic detectives. Moreover, the FBI and the National Center for Missing & Exploited Children maintain that to their knowledge, psychic detectives have never helped solve a single missing-person case.

"Zero. They go on TV and I see how things go and what they claim but no, zero," says FBI agent Chris Whitcomb. "They may be remarkable in other ways, but the FBI does not use them"

"Mediet" som hjälper till i fallet Engla säger på sin hemsida att hon är medial, håller seanser, sysslar med healing, agerar andlig coach med hjälp av kanalisering från andevärlden, tyder tarotkort, kommunicerar telepatiskt med djur och hittar försvunna föremål (med övernaturliga metoder, får man anta). Hon ger dessutom kurser i bland annat auramålning, seans och psykometri (att få reda på saker om ett föremåls historia genom beröring). Det är en väldig massa övernaturliga förmågor hon säger sig besitta - och inte en enda en av dem har någonsin kunnat visas innehas av någon människa någonstans.

De "medier" som erbjuder sin "hjälp" till familjer i den här situationen ägnar sig, vare sig de själva tror på sina förmågor eller är rena bedragare, åt en riktigt ljusskygg verksamhet, där de exploaterar förtvivlade familjers gripande efter halmstrån i deras allra mörkaste stunder i livet.

TV4 gör världen en otjänst genom att så fullkomligt okritiskt rapportera om deras verksamhet.

Andra bloggar om: tv4, medium, medier, engla. Intressant?

Media, politik, vetenskap och Gud

Idag finns i Aftonbladet respektive SvD två debattinlägg, som på olika sätt berör ämnena media, politik, vetenskap och religion, och båda är väl värda att uppmärksammas och kommenteras.

I Aftonbladet skriver Ulla Johansson under rubriken Stoppa mediernas religiösa propaganda om det hon upplever som en ”[stark] propaganda för kristen ideologi som Sveriges Television bedriver”. Johansson menar att kristendomen på okritiskt sätt presenterats i public service-kanalerna och illustrerar sin åsikt med ett inslag i Rapport och ett samtal i morgonsoffan med en sjuk kvinna som fått styrka av sina nyfunna tro. Det senare exemplet är intressant, just därför att det är ett exempel på hur religion och andlighet ofta behandlas i media; man lyfter fram exempel på hur människor (den sjuke, överlevaren, kändisen, ...) funnit hopp, styrka och glädje i sin tro. Betydligt ovanligare är att man bjuder in den person som just lämnat sin tro, den person som har trott på något men sedan av rationella skäl har lämnat detta något bakom sig. Tvivlaren, skeptikern och den nyblivna ateisten tycks inte väcka samma intresse i media. På samma sätt undviker man ofta att ifrågasätta och kritiskt granska religionen och den roll den spelar i Sverige och omvärlden, både för enskilda människor och i samhället i stort. Om det fortsätter riskerar vi att matas med en väldigt onyanserad bild av vad tro och religion kan ge människor.

Samma fenomen är tydligt i TV-serier, och framförallt i amerikanska sådana. Ett avsnitt kommer där någonting övernaturligt verkar vara i görningen – det verkar spöka, man får meddelanden från andra sidan eller mystiska ljussken syns på himlen. I slutändan är det då allt som oftast skeptikern som blir tvungen att omvärdera sin syn på världen, när det mystiska inte verkar kunna förklaras på något naturligt sätt. Det är långt ifrån hur verkligheten ser ut (något som exempelvis kan inses genom att komma ihåg att James Randis dollarmiljon, som delas ut till den person som kan bevisa något övernaturligt, fortfarande ligger orörd efter många år och många försök) och ger en felaktig bild till tittaren. Något som kan vara allvarligt, eftersom media spelar en så viktig roll i formandet av vår bild av omvärlden.

Johansson nämner också SVT:s program om anden Ambres, där man på bästa sändningstid anmärkningsvärt okritiskt presenterade snickaren Sture Johansson, som säger sig vara bebodd av en 3000 år gammal egyptisk ande. En liten detalj som man inte nämnde i programmet var att snickaren tjänar pengar på att skriva böcker och ge kurser om Ambres ”visdom”, vilket närmast gör det hela till en reklamfilm för en man som antingen är en lurendrejare eller lider av vanföreställningar. Ett läsvärt inlägg om programmet finns på Expressens debattsidor och ett annat hos Stefan Olsson.

Ulla Johansson kommentarar att även dagstidningar förmedlar pseudovetenskap och religiösa budskap utan någon som helst kritisk granskning. Hon nämner en Aftonbladet-artikel om spökjägare och Helle Kleins kristna ledare i samma tidning. Fler exempel på medias hantering av pseudovetenskap finns att läsa här på bloggen; några exempel är texterna om parapsykologi, seanser och energimedicin (den sistnämnda om en artikelserie i SvD som gjorde att tidningens Idag-redaktion utnämndes till Årets förvillare 2006).

För att delvis byta ämne går vi till dagens Svenska Dagbladet, där Hans Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet, skriver om regeringens skolpolitik. Scherp menar att Jan Björklunds idéer om skolan går emot vetenskap och beprövad erfarenhet och att de snarast hör hemma i 1800-talet:

Förutom att Björklunds åtgärder motverkar förverkligandet av skolans nuvarande uppdrag strider de mot både nationella och internationella forskningsresultat samt beprövad erfarenhet när det gäller lärande, undervisning, skolutveckling, ledning och styrning.

Artikeln är välskriven och klart tänkvärd. Eftersom jag inte är insatt i pedagogikforskningen kommer jag med intresse att följa den kommande debatten och se vad andra forskare, och inte minst Jan Björklund själv, har att säga.

Jag har tidigare funderat kring regeringen och Björklunds beslut om att av ideologiska skäl lägga ned försöket med gymnasieskolor med elevmajoritet i skolstyrelsen, utan att först utvärdera resultatet av försöket. Om Hans Åke Scherp har rätt så har Björklund nu återigen låtit ideologi prioriteras högre än kunskap om hur verkligheten egentligen är beskaffad. Det är ett farligt och mycket märkligt sätt att arbeta på.

Kristdemokraternas religiösa argumentation kring frågan om homoäktenskap och de lite underligare delarna av Miljöpartiets åsikter är andra exempel på hur religion och vetenskap hanteras inom politiken. Det föder frågan om hur tungt vetenskap och beprövad erfarenhet väger när våra skattepengar spenderas, något som jag kommer att få anledning att återvända till i ett framtida blogginlägg.

Andra bloggar om media, politik, svt, vetenskap, religion, kristendom, gud, jan björklund, regeringen, skolan, aftonbladet, svt. Intressant?

Ledde kaliumbrist till rättegångskollaps?

På SvD:s Webb-tv (och DN:s dito) berättar Tito Beltran om sin kollaps under rättegången mot honom. Han säger att han på grund av allergi mot bland annat paprika och lök inte har kunnat äta annat än chips och läsk (och någon macka) de senaste fyra veckorna, vilket har gjort att han har fått en "allvarlig kaliumbrist". Det, tillsammans med något besvär han har med sköldkörteln, gjorde att han bröt samman.

En webbsökning visar att kaliumbrist kan leda till höjt blodtryck, muskelförsvagning och kramper, men att det inte verkar finnas någon anledning till att det skulle få någon att svimma. Bristen är vanligast när man lider av diarré eller kräks mycket under en period. Kalium spelar en viktig roll för att neuronerna i våra hjärnor ska fungera ordentligt, för vattenbalansen och för att hålla blodtrycket nere.

Hur får vi då i oss kalium? Jo, en av våra absolut viktigaste kaliumkällor är... potatis. Så om Tito levt på chips de senaste fyra veckorna borde han rimligen inte ha fått i sig särskilt mycket mindre kalium än vanligt. Ursäkten känns därför en aning krystad. Tomas Bodström bedyrar i videon på SvD:s webbplats att han inte misstänkt Tito Beltran för att iscensätta kollapsen, men med den förklaring som tenoren ger kanske det finns anledning att undra.

Huruvida Tito Beltran är skyldig eller inte har jag ingen aning om. Men att han skulle ha kollapsat på grund av kaliumbrist? Jag är skeptisk.

Andra bloggar om: tito beltran, rättegång, kalium, tomas bodström. Intressant?

Olika tips i SvD

Köksdelen av dagens SvD har en läsvärd artikel där Lisa Förare Winbladh (från bland annat Tasteline och bloggen Matälskaren) skriver om olika lyxsalter. Artikeln finns när detta skrivs (ännu?) inte på webben, men var åtminstone för mig lite extra rolig läsning eftersom hon skriver om mina texter om Himalayasaltet.

Inte fullt så upphetsande var artikeln på sidan bredvid – Smart mat gynnar kroppen. Där tipsar man om olika ”intelligenta råvaror som kan skapa hälsa på ett naturligt vis”, och jag måste säga att jag är försiktigt skeptisk till hur effektiva de presenterade livsmedlen egentligen är (deras påstådda effekter är i många fall dåligt dokumenterade, se exempelvis gojibären, och aprikoskärnorna stoppades i New York på grund av den höga cyanidhalten, som tidningen i och för sig varnar för).

Det som dock mest fångade min uppmärksamhet var att SvD i artikeln länkar till, och intervjuar en representant för, Center för energimedicin, en organisation som sysslar med magnetterapi, homeopati, osteopati, akupunktur, healing och andra metoder med ingen eller obevisad effekt – bland annat den energimedicin som SvD hade en artikelserie om i höstas (se mitt blogginlägg samt en utmärkt kritisk granskning av artiklarna i tidningen Folkvett). Det är den organisationen som tycks komma med mattipsen, varför en liten varningsflagga kan vara på sin plats: de är inte direkt kända för att ha stöd för sina påståenden.

Andra bloggar om: mat, hälsa, hälsokost, salt, himalayasalt, medicin, pseudovetenskap, energimedicin, svd

Darwin, SvD och beteenden

”Svenska forskare ifrågasätter Darwin” var häromdagen rubriken på en SvD-artikel om ett svenskt försök med höns. SVT.se har också en artikel (”Forskare: Inlärda beteenden går i arv”) om de nya rönen. Slagkraftiga rubriker, men jag kan inte låta bli att tro att både de och de tillhörande artiklarna är mer förvillande än upplysande.

Inom biologin och psykologin brukar man skilja på medfödda och inlärda beteenden. Till de förra räknas exempelvis fåglars flygförmåga, medan människors uppfattningar om moral tillhör de senare. Evolutionsteorin, i dess nuvarande form, säger att inlärda beteenden inte går i arv. Som ett lite fånigt exempel kan nämnas att jag själv inte föddes med vanan att ta folk i hand när jag hälsar på dem för första gången, trots att båda mina föräldrar brukar göra det. Det som en grupp biologer från Linköping nu påstår är alltså att (åtminstone vissa) inlärda beteenden visst kan ärvas. Som underlag för påståendet har man resultatet av ett försök med höns.

SvD beskriver hur man har genomfört försöket:
I studien fick en grupp höns växa upp i en stressande miljö med slumpmässigt varierande längd på dygnet. Hönorna kunde inte bedöma när de skulle få mat och vila. De fick tydligt sämre inlärningsförmåga än normala djur.
Så fort de lagt sina ägg behandlades deras ägg på precis samma sätt som äggen från hönor i en kontrollgrupp, i en helt stressfri miljö. Men avkomman till stresshönsen visade sig få samma beteende och inlärningssvårigheter som föräldrarna.

Att påstå att detta antyder att inlärda beteenden går i arv får anses vara djärvt. Snarare tycks det visa att hönor som är stressade när de lägger ägg får avkomma som uppvisar stressymptom, vilket exempelvis skulle kunna förklaras av att avkomman utsatts för stresshormoner i embryostadiet. Det verkar inte direkt säga emot de rådande teorierna – tvärtom vet vi att vilka ämnen ett foster utsätts för påverkar hela dess liv (ett exempel är att gravida kvinnor avråds från att dricka alkohol, eftersom det kan skada deras barn).

Anmärkningsvärt är också att både SvD och SVT väljer att lägga fokus på Charles Darwin och hans idéer. SvD skriver:
Enligt Charles Darwins evolutionsteorier kan förvärvade egenskaper, som exempelvis inlärda beteenden, inte gå i arv.

Evolutionsteorin har modifierats avsevärt sedan den först lades fram av Darwin på 1850-talet. De idéer som han presenterade handlade främst om det naturliga urvalet och tanken om att den som är bäst anpassad till sin omgivning är den som lyckas bäst. Sedan dess har genetiken (studier av hur egenskaper ärvs) och etologin (läran om djurs beteenden) bakats in i biologins teoribyggen, och det är dessa två ämnen som Linköpingsforskarna har arbetat inom. Deras forskning står, oavsett om deras slutsatser är riktiga eller inte, inte i motsättning till Darwins evolutionsteori – idéerna om det naturliga urvalet. Dagens evolutionsteori får inte blandas ihop med Darwins 1800-talstankar.

”Svenska forskare ifrågasätter Darwin”? Måhända, men en mer rättvisande rubrik hade antagligen varit ”svenska forskare får ett resultat som möjligtvis kan antyda att en detalj i evolutionsteorin behöver justeras”. Gamle Darwin kan vila lugnt i sin grav. Ingen idé om arternas uppkomst är bättre anpassad till verkligheten än den om det naturliga urvalet.

Forskarnas egna rapport finns att läsa här.

Andra bloggar om: vetenskap, evolution, darwin, svd, media, biologi. intressant?

Är USA:s anseende verkligen lågt?

Pappersupplagan av dagens SvD har följande notis:

USA:s anseende i omvärlden dalar
USA:s rykte blir allt sämre internationellt. I dag anser bara 29 procent av omvärldens medborgare att landet har en positiv inverkan på världen. Förra årsskiftet var den siffran 36 procent.
I en undersökning som gjorts för BBC har 18 000 människor i 18 länder tillfrågats, och runt 73 procent ogillade president Bushs sätt att hantera Irakinvasionen. TT-AFP.
(SvD, 24/1 2007, sidan 15)

Onekligen intressanta siffror. Men stämmer de verkligen? Det är möjligt att de gör det, men utifrån den information som ges i notisen går det inte att dra några slutsatser om deras giltighet. Statistisk information är nämligen inte särskilt värdefull om vi inte vet hur den har införskaffats och bearbetats.

Först och främst måste vi fråga oss vilka de 18 länder som undersökningen har utförts i är. Hur har man bestämt vilka länder som skall vara med i undersökningen? Är de valda länderna ett bra stickprov på världens medborgare? Har man bara valt länder i stil med Iran, Kuba och Nordkorea, eller länder som traditionellt är mer USA-vänliga? Har gruppen av tillfrågade i varje land varit ett bra stickprov på landets befolkning?

Vidare är det viktigt att undra vilka frågor som har ställts i undersökningen. Har man frågat ”anser du att USA har en positiv inverkan på omvärlden?” eller bett de intervjuade att bedöma USA:s inverkan på en 1 till 5-skala? Hur har utfrågningen gått till – har man ställt frågorna via telefon, genom dörrknackning eller med enkäter som man skickat till olika hushåll? Det finns en tendens hos tillfrågade att vilja svara det som de tror att den som frågar vill höra – och således måste vi också fråga oss vem som har utfört intervjuerna, och vad man har gjort för att undvika sagda fenomen. Vid vilken tidpunkt ställdes frågorna? De nyheter som var aktuella i media vid tiden för undersökningen kan ha påverkat resultatet. Och vad innebär det egentligen att 29 % av befolkningen tycker att USA har en positiv inverkan? Medför det att 71 % anser att de inverkar negativt, eller att 25 % tycker att de har en negativ effekt medan 46 % varken säger bu eller bä?

Man skulle kunna tro att BBC går att lita på, och att de har resurser nog att göra en ordentlig undersökning. Så kan vara fallet, men jag har tidigare sett hur deras svenska motsvarighet SVT misshandlat en statistisk undersökning, så det är ingenting som jag tar för givet.

Min nyfikenhet fick mig att gå vidare till BBC:s hemsida, där jag mycket riktigt hittade en artikel om undersökningen. Det första jag lade märke till var att BBC uppgav att undersökningen omfattade 26 381 personer i 25 länder, och inte 18 000 i 18 länder, som TT påstår. 18 av de 25 länderna har tidigare varit med i undersökningen, och det är i dessa 18 som 29 % av de tillfrågade anser att USA har en positiv inverkan på omvärlden. Värt att notera är också att ett av de länder i vilka undersökningen har genomförts är just USA, och att undersökningen således inte enbart handlar om omvärldens uppfattning om landet (det framgår dock inte om USA är ett av de 18 länderna, men det är inte orimligt att anta att så är fallet).

Hela undersökningen finns att läsa i PDF-format här. På sidan 12 i dokumentet finns de frågor som ställdes (med tillhörande svarsalternativ), och på sidan 21 anges hur många tillfrågade som finns i varje land (varierar mellan 800-1800), när intervjuerna har gjorts (november 06 – januari 07), hur de har genomförts (via telefon eller ”face-to-face”) och vilken del av befolkningen som har tillfrågats (åldersgrupp och vilken typ av område de bor i). Felmarginalen i de olika länderna uppges variera mellan +/- 2,5 och 4 procent. Det framgår inte hur de tillfrågade har valts.

I Filippinerna har 1000 personer, ålder 18 och uppåt, tillfrågats i face-to-face-samtal. Om vi bortser från problemet med att man får förväntade svar så kvarstår dock det faktum att samtliga tillfrågade befann sig i landets huvudstad. Filippinernas huvudstad står, enligt en fotnot i dokumentet, för 27 % av landets urbana befolkning. Det sägs dock inte hur stor andel av befolkningen som klassas som urban. Det här kan vara en möjliga felkälla, för det är inte säkert att huvudstadens befolkning är representativ för landets befolkning i stort. Som ett något extremare tankeexperiment, som demonstrerar samma möjliga fel, kan vi föreställa oss värdet av en undersökning av svenskarnas medelinkomst, där samtliga tillfrågade bor i Djursholm. I BBC:s undersökning kom de tillfrågade från urbana områden i 10 av de 25 länderna.

Vad är då min slutsats? Jag har egentligen inte någon. Det framgår inte av rapporten om materialet har behandlats med några statistiska metoder för att bättre kunna ge information av omvärldens bild av USA, eller om man bara samlat in en mängd data utan att bearbeta den vidare. Jag är tveksam till om valet av länder är bra. Det verkar också finnas en del möjliga felkällor, varför jag är fortsatt skeptisk mot undersökningens resultat. Jag skulle vara väldigt försiktig med att gå ut och proklamera för världen att 29 % av alla icke-amerikaner tycker att landet har en negativ inverkan.

Avslutningsvis skall det sägas att jag (ännu! :) inte är någon auktoritet vad gäller statistisk. Dock måste man lyckligtvis inte vara det för att få undra hur en undersökning har genomförts, och om dess resultat verkligen är vad det verkar vara. Den naturliga frågan att ställa när någon presenterar en siffra är den om hur man har kommit fram till siffran ifråga. För den som är intresserad av sådant vill jag rekommendera den underhållande lilla boken How to lie with statistics av Darrell Huff (Victor Gollancz, 1954).

Andra bloggar om: statistik, usa, bbc, tt, samhälle, världen. intressant?

SvD:s Idag årets förvillare

Förening Vetenskap och Folkbildning har utsett SvD:s Idag-redaktion till årets förvillare, på grund av artikelserien om energimedicin som jag skrev om i augusti. På föreningens hemsida finns därför också en artikel som tar upp de fel som förekom i artikelserien.

Idag-sidorna i SvD är långt ifrån alltid dåliga. Men ibland lyckas de tyvärr med helt otroliga bottennapp, och artiklarna om energimedicin var bland det värsta jag sett i en tidning som ses som seriös. Förhoppningsvis kommer man nu att ställa högre krav på sina skribenter 2007.

Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap, media, svd, årets förvillare

Tarot funkar inte i Dalarna

I början av 2006 bad Borlänge Tidning tarotisten Kicki Vivar att spå Borlänges framtid under det kommande året. I fredagens pappersupplaga av tidningen (men tyvärr inte på tidningens hemsida) fanns en artikel där man kontrollerade hur många av spådomarna som slagit in.

Av 16 spådomar gick 10 stycken fel. Resultatet på två bedömdes vara osäkert, och endast fyra bedömdes ha slagit in. Vivars hade bland annat felaktigt spått att Ikea skulle öppna en butik i Borlänge, att en kvinna skulle efterträda kommunens avgående s-ledare, och att ungdomskriminaliteten och arbetslösheten skulle öka i kommunen. Hon hade rätt om att Borlänges skolor skulle behöva spara pengar, att det blev ett maktskifte i regeringen, att det blev en upprensning bland arbetsmarknadsåtgärder och att Mora IK skulle nå stora framgångar (vilket kanske kan ses som tveksamt, eftersom de kom på åttonde plats i Elitserietabellen och inte kom längre än till första slutspelsomgången). Ingen av de förutsägelser som faktiskt slog in var något överraskande.

Ett av de påståenden som tarotisten gjorde, och vars utgång betraktades som tveksam, var att det skulle bli en politisk skandal med misskött ekonomi som efterverkan. Borlänge drabbades förvisso av en politisk skandal (sextrakasserier), men inga ekonomiska efterverkningar har upptäckts, så den förutsägelsen bör snarast räknas som ett misslyckande.

Fyra (eller tre) rätt av 16 alltså, och 11 fel. Inte borde väl ens den mest optimistiske tarotist kunna betrakta det som lyckat? Jodå. Hon har nämligen en ursäkt i bakfickan:

Kicki Vivar är inte bekymrad över att det var så många av hennes spådomar som inte slog in.
- Det är svårt att säga en exakt tidpunkt, men mycket av det här kommer att hända. Det vet jag, säger hon.
Något som tarotisten Kicki Vivar är övertygad om att händer inom den närmaste framtiden är att Ikea etablerar sig i Borlänge.
- Det är jag säker på, men det finns ju inga tarotkort som det står februari på, till exempel. Spara papperet så får du se att det blir fler saker som kommer att stämma, säger hon.
(BT, 5/1 -07, s.4)

Om hon inte kan säga något om exakta tidpunkter, varför utger hon sig då till att börja med för att kunna spå vad som skall hända under det kommande året? När tarotisten i efterhand ändrar spelreglerna och förlänger den tid för vilken hennes spådomar gäller ökar hon förstås också chansen för att de slår in. Förr eller senare kommer kriminalitet och arbetslöshet att öka, och det har talats länge om att Ikea skall komma till kommunen. Genom att förlänga den tidsperiod för vilken spådomarna är giltiga garanterar hon nästan att de skall slå in. Det finns ett ord för sådant: fusk.

Vivar har rätt i att det inte finns något tarotkort som det står februari på. Men med samma logik kan man argumentera att det inte finns något kort som det står Ikea på, och därför borde det alltså inte gå att med tarotkort göra förutsägelser om Ikea. Fast det är i och för sig inte bara med Vivars logik som man kommer fram till att tarot inte fungerar. Empirisk vetenskap funkar också bra...

En guldstjärna till Borlänge Tidning för att de faktiskt följde upp tarotistens förutsägelser!
Andra bloggar om: pseudovetenskap, tarot, vetenskap, borlänge

Världens modernaste statistik

Varje onsdagkväll sitter jag bänkad framför TV:n för att titta på Världens modernaste land. När Fredrik Lindström, tillsammans med historikern Peter Englund och diverse inbjudna gäster, skär upp svenskarna för att skåda in i den svenska folksjälen bjuds det på en underbar blandning av fniss, igenkännanden och aha-upplevelser. Folk som står vid busshållplatser och gör sitt yttersta för att inte möta varandras blick varvas med historiska analyser, spekulationer och olika siffror. Det är public service när det är som bäst.

På programmets hemsida finns en frågeavdelning där en etnolog svarar på olika tittarfrågor. För det mesta är texterna bra, men svaret som finns under rubriken ”Stolt svensk firar inte nationaldagen” belyser ett problem som jag allt oftare märker runtomkring mig:

I den enkät Världens Modernaste Land gjorde i våras sade sig nästan 84 procent av enkätsvararna vara stolta över sin nationella tillhörighet. [...] En annan intressant aspekt av detta är att denna stolthet inte alls tar sig uttryck i ett nationaldagsfirande. Endast 19 procent firar vilket innebär att nästan 65 procent av de som är delvis eller helt stolta över att vara svenska inte överhuvudtaget uttrycker denna stolthet vid det tillfälle som är ägnat just åt ett uppvisande av nationell stolthet.

Innan vi går vidare kan en liten repetition av våra matematikkunskaper vara på sin plats; procent betyder hundradel, och om man exempelvis vill räkna ut hur många procent av svenskarna som är stolta över sitt land gör man det genom formeln antalet procent som är stolta över Sverige = (antalet svenskar som är stolta över sitt land/totala antalet svenskar)*100 %.

Var finns då felet i texten ovan? Författaren säger att 84 % av svenskarna är stolta och att 19 % av dem firar nationaldagen. Hon genomför sedan subtraktionen 84-19=65 och konstaterar att 65 % av dem som är stolta inte firar nationaldagen. Det är fel på två olika sätt:

1. Vi vet inte säkert att alla som firar nationaldagen är stolta över sitt land. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att det finns en positiv korrelation mellan stolthet över Sverige och viljan att fira nationaldagen (det vill säga, det är troligt att en person som tillhör den ena gruppen även tillhör den andra), men det är fullt möjligt att det finns en grupp svenskar som firar nationaldagen trots att de inte är stolta över Sverige – till exempel för att de gillar fester eller har vänner som gärna vill fira. Man kan alltså inte rakt av subtrahera 19 % från de 84 % som är stolta över Sverige.

2. Det är skillnad på procent och procentenheter, och man kan inte räkna med dem på samma sätt. Om 84 % av svenskar är stolta och vi antar att de 19 % av svenskarna som firar nationaldagen samtliga räknas till dessa 84 % så är 84 % - 19 % = 65 % av svenskarna stolta över sitt land trots att de inte firar nationaldagen. Andelen stolta svenskar som inte firar nationaldagen blir därför, enligt formeln för procent ovan, (antalet svenskar som är stolta över Sverige men inte firar nationaldagen/antalet svenskar som är stolta över Sverige)*100 % = (65 % av 9 miljoner/84 % av 9 miljoner)*100 % = 77,4 % och inte 65 % som Världens modernaste land påstår.

Den här typen av fel är tyvärr ganska vanliga i media idag – de förekommer till exempel ofta i morgontidningar. Ett problem är att journalister, och antagligen humanister i allmänhet, inte får en ordentligt utbildning inom matematik i allmänhet och statistik i synnerhet. Det är synd, eftersom många dagligen stöter på sådana siffror i sin vardag, både privat och i yrkeslivet. Bristande matematiska kunskaper, och det faktum att man med hjälp av statistik kan ”bevisa” till synes motsägelsefulla saker genom att mäta olika närliggande fenomen gör också att folk i allmänhet blir skeptiska mot allt vad statistik heter – alla siffror verkar säga olika saker och ”med statistik kan man bevisa vad som helst”. Så är inte fallet – det gäller bara att veta vad siffrorna betyder och hur de skall hanteras, vad det egentligen är man mäter och vilka slutsatser man egentligen kan dra ur resultatet. Det är inte så konstiga saker egentligen, men sorgligt nog så har många ett stort hål där den statistiska allmänbildningen borde finnas. Och att journalister har dålig koll på matematik kan göra att alla möjliga matematiska konstigheter smyger sig in i media.

För den som är intresserad av ämnet kan jag varmt rekommendera Uppsalaprofessorn Allan Guts populärvetenskapliga bok Sant eller sannolikt, som har getts ut Norstedts förlag och som PAN Pocket. Boken behandlar inte bara statistik utan också (framförallt) det angränsande området sannolikhetsteori, och berättar om hur sådana kunskaper kan komma väl till pass i vår vardag. Spring genast iväg till närmsta bokhandel och köp den!

Andra bloggar om: statistik, matematik, svt, världens modernaste land, sverige, samhälle, media

Britt delar med noll

SvD rapporterar idag att den brittiske datavetaren dr James Anderson har "löst problemet" med nolldivison. Inom matematiken har man sedan länge accepterat att det inte är möjligt att dela med noll - när man försöker göra det leder det raskt till självmotsägelser och absurditeter (det är exempelvis lätt att "bevisa" att 1=2 genom att dela med noll). När en fysiker stöter på nolldivision i sitt arbete är det ett tydligt tecken på att hon försöker använda en modell på ett område där den inte fungerar.

James Andersons tycker sig lösa problemet genom att hitta på ett nytt tal - "nullity". Han meddelar glatt att det här löser en massa problem och att man inte längre behöver oroa sig för vad ens dator skall hitta på när den stöter på nolldivison: "Föreställ dig att du ska landa ett plan med autopiloten på. Om den delar med noll och datorn slutar fungera så har du stora problem" - men med nullity skall datorer klara av den tidigare omöjliga divisionen.

Redan där är han ute och cyklar litegrann. En dator kan inte hantera alla tal (till exempel har den ju inte tillräckligt mycket minne för att kunna jobba med oändligt långa tal). Därför använder man sig av något som kallas flyttal, där IEEE är den vanligaste standarden, som används av så gott som alla moderna datorer. När man försöker dela med noll hanterar IEEE det genom att ge svaret infinity eller NaN (not a number), lite beroende på situationen. Datorn slutar alltså inte att fungera och med hjälp av de metoder för felhantering som man lär sig i grundläggande programmeringskurser kan man ofta kringgå de eventuella problem som kan uppstå.

BBC presenterar två filmklipp och en artikel där James Anderson förklarar sin "upptäckt". Hans har själv skrivit två artiklar om sin "transreella aritmetik", som återfinns på hans hemsida. Artiklarna har publicerats i Proceedings of SPIE - The International Society for Optical Engineering, som inte är en matematisk tidskrift, och verkar inte ha granskats av matematiker. Resonemangen som förs i dem är märkliga, vilket jag inte är ensam om att tycka. Efter den BBC-artikel som länken ovan pekar på följer en lång rad läsarkommentarer, där Andersons idé sågas.

På Andersons hemsida kan man också lösa att han har hittat en lösning på problemet med hur kropp och själ hänger ihop. Fantastiskt! Inte nog med att han löser ett tusenårigt matematiskt "problem", han har dessutom svaret på en stor (STOR) biologisk/psykologisk/filosofisk fråga. Inte illa för en enda person, särskilt med tanke på att inget av områdena är det han är utbildad inom...

Skall man lyssna på James Andersons fiffiga nya idéer om hur man kan definiera om division, talsystemet och funktionsbegreppet för att kunna dela med noll? Nej, det ska man inte.

Varför kan man då inte dela med noll? Ett sätt att se på saken är att erinra sig att divisionen är multiplikationens invers - det vill säga - det som multiplikationen gör, gör divisionen ogjort. 2*4=8 och 8/4=2, 3*7=21 och 21/7=3, och så vidare. Vi får alltså så att säga tillbaka det tal vi multiplicerade med. Problemet är att vilket tal som helst *0=0. När man delar med noll kan man därför inte få tillbaka något, eftersom svaret kan vara vad som helst.

En bra förklaring till varför man inte skall dela med noll ges annars av citatet nedan, som jag hittade på webben för något år sedan:
"If you divide by zero, you end up in Hell. That's all there is to it."

Andra bloggar om: matematik, matte, vetenskap

Studerande och arbetsmarknad

SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder skriver idag om ungdomsarbetslöshet och hur brist på jobb tvingar unga att läsa på högskolan mot sin vilja. Tydligen finns det ”bataljoner av studenter som dystert klämmer poäng i mediekunskap och fornfransk fonetik, termin efter termin, när jobben saknas”. Det stämmer inte överhuvudtaget med vad jag har hört från mina jämnåriga vänner – jag har inte hört talas om någon som ströpluggar efter gymnasiet eftersom det inte finns jobb – men förekommer säkert i någon utsträckning. Enligt Linder fanns det i oktober ”76 000 jag-är-student-mot-min-vilja-personer vid svenska lärosäten”.

76 000 personer! Det är lika med antalet studerande vid Chalmers och universiteten i Uppsala och Lund tillsammans. Det är lika med en dryg femtedel (19,5%) av Sveriges cirka 390 000 studerande. Det låter märkligt stort, och jag måste säga att jag är skeptisk till påståendet. (Mina siffror är hämtade från SCB. Linder avslöjar inte varifrån hans kommer.)

Apropå arbetsmarknad så skriver två socialdemokratiska riksdagsledamöter i ett debattinlägg i SvD idag att OECD och Riksdagens utredningstjänst säger att ”det inte finns ett direkt samband mellan sänkt nivå på arbetslöshetsersättning och skapandet av nya arbetstillfällen”. Om det stämmer så rasar den grund på vilken hela regeringens arbetsmarknadspolitik vilar samman. Har regeringen låtit ideologi gå före vetande? Om man ska tro OECD och RUT så är svaret ja.

Andra bloggar om: politik, utbildning, arbetsmarknad, regeringen, svd

Spöken på Stockholms stadsmuseum

Stockholms stadsmuseum visar just nu en utställning med titeln Döden dö, där man berättar om Stockholms historia med fokus på avrättningar, mord, begravningar och spöken.

Det är illa att utställningen presenterar berättelser om olika spöken i staden – men låt gå, förhoppningsvis tas det inte på alltför stort allvar, och kanske kan det locka fram ett historieintresse bland Harry Potter-frälsta barn. Vad värre är, är det som SvD:s reporter Ingrid Persson idag rapporterar om under rubriken Död och andar på museet; igår hölls en stor seans på museet, ledd av Rosita Johansson, som på museets hemsida kallas ”certifierat medium”.

I artikeln kan man läsa att:

Enligt Hans Öjmyr, chef för museet publika avdelning, har medier deltagit i utformningen av Döden dö.
- Därför tyckte vi att besökarna skulle få ett tillfälle att vara med på en seans.

Stockholms stadsmuseum ger alltså gratis reklam till Rosita Johansson och hennes verksamhet. Inte bara i utställningen, som utformats efter vad så kallade medier (gissningsvis Johansson) sagt, utan också genom att upplåta sina lokaler till en av henne ledd seans. Vidare kommer ytterligare två seanser, ledda av Pehr Trollsveden – ”ett av Sveriges främsta medier” – hållas 22 och 23 november.

Om Rosita Johansson eller Pehr Trollsveden faktiskt hade förmågan att kommunicera med de döda så skulle det vara en vetenskaplig sensation. De skulle kunna tjäna miljontals kronor genom att exempelvis bevisa sina förmågor i James Randis Million Dollar Challenge, där en person som under kontrollerade former kan påvisa existensen av ett övernaturligt fenomen får en miljon dollar. Märkligt nog har ingen av de två tagit sig omaket att hämta ut prispengarna. Varför inte? Därför att deras verksamhet är en bluff. Faktum är att inget medium någonsin har lyckats bevisa sin påstådda förmåga att kommunicera med de döda. Jag upprepar: inget medium någonsin.

Så kallade medier använder sig vanligtvis av en teknik som kallas cold reading, som är ett sätt att fiska efter information från en person och få det att framstå som att man därmed vet saker som man bara kan ha fått kunskap om på övernaturlig väg. Att det är den tekniken som Rosita Johansson använder är uppenbart när man läser artikeln i SvD. Tidningens reporter verkar dock inte ha uppfattat det så:

Med växlande framgång försökte mediet Rosita Johansson förmedla kontakt mellan deltagare och deras döda släktingar och vänner.

”Med växlande framgång” antyder att Rosita Johansson faktiskt lyckades förmedla kontakt mellan de döda och de levande. Det kan vara en klumpig formulering, men om den faktiskt skall tolkas bokstavligt så innebär det att en av Sveriges största morgontidningar, liksom Stockholms stadsmuseum, påstår att det är möjligt att kommunicera med de döda, tvärtemot vad all accepterad forskning på området säger. Det är i sådana fall inte första gången SvD publicerar felaktiga påståenden och kallar dem för sanningar.

I Stockholms stadsmuseums kvalitetsgaranti står det att:

Om det uppstår klagomål på faktainnehåll, bemötande eller genomförande av programverksamhet, kommer vi att ta upp detta med berörda för att snarast rätta till problemet. [...] Inkomna klagomål kommer utan dröjsmål registreras med inkomstdatum, utredas och besvaras.

Jag önskar med detta blogginlägg klaga på faktainnehållet i museets verksamhet kring utställningen Döden dö, och har skickat en länk till inlägget till Stockholms stadsmuseum och Hans Öjmyr, samt till Ingrid Persson. Ser fram emot att klagomålet utan dröjsmål kommer att utredas och besvaras.

Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap, spöken, andar, stockholms stadsmuseum, stockholm, svd, media

Fel av SvD att vara objektiva

Idag presenterade SvD läsarkommentarer angående den artikelserie om energimedicin som jag skrev om häromdagen. Åtta av de elva kommentarerna förhåller sig positiva till serien och alternativmedicinen. Tidningen har också intervjuat Staffan Yngve, skeptisk docent i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och Christina Doctare, läkare, riksdagskandidat för kd och alternativmedicinare. Intervjun med Yngve finns på SvD:s hemsida.

SvD:s val att låta både en förespråkare och en skeptiker komma till tals angående energimedicinen kan förstås verka klokt – genom att visa upp båda sidorna på ett objektivt sätt låter man läsaren själv bilda sig en uppfattning. I god samhällsvetenskaplig anda presenterar man olika åsikter om ämnet.

Problemet är bara att medicin inte är en samhällsvetenskap. Det finns inte, som ofta är fallet inom samhällsvetenskap och humaniora, mer än en sanning – och i det här fallet är sanningen den är att energimedicinen bygger på bluffar och missförstånd. Att SvD förhåller sig objektiva och framställer de båda sidorna som lika trovärdiga (nåja – förespråkarna får 5 helsidesuppslag och skeptikern en enda vänstermarginal) är kort och gott fel.

Samma problem finner man ofta i medias behandling av kreationism och intelligent design. Ofta kan man läsa att förespråkarna för intelligent design säger att det finns stora brister i evolutionsteorin och att den bör skrotas till förmån för ID. Ofta får de stå oemotsagda i nyhetsrapporteringen. Den lilla detalj som media glömmer att berätta om är att evolutionsteorin är oerhört väl genomarbetade och har en enorm hög med bevis som stöd, medan det inte finns ett enda hållbart bevis för intelligent design.

Objektiv nyhetsrapportering är förvisso en dygd. Men om bara den ena sidan har rätt – hur skall journalisten handla då? Skall man låta lögner och sanning presenteras som lika mycket värda, sida vid sida? Eller skall man slå ett slag för rationellt tänkande, empiri och sunt förnuft och påpeka vad som egentligen är sant? SvD har, i objektivitetens namn, valt lögnens väg.

Andra bloggar om: media, svd, medicin, alternativmedicin, intelligent design, kreationism
Uppdatering 17:18: rättade till ett stavfel

Lögner och förvirring i SvD

Sveriges trevligaste morgontidning har initialerna SvD, och bjuder allt som oftast på något läsvärt till morgonkaffet. Deras understreckare brukar vara en särskilt stor behållning (med Grekerna gjorde geometrin vacker som min augustifavorit). På Idag-sidorna skriver man om människans inre på något slags modernt finn-dig-själv-vis. Ibland är resultatet riktigt intressant, men stundtals är det inget annat än katastrof. Dagens Datorn spårar näringsbrist fick mig att sätta kaffet i halsen.

Först och främst; låt mig påminna om det SvD kallar sitt publicistiska uppdrag, saxat direkt från deras hemsida:
Svenska Dagbladets journalistiska verksamhet […] syftar till att informera, upplysa, kritiskt granska och att driva opinion.
[…] Redaktionen arbetar självständigt och oberoende av politiska, religiösa, kommersiella eller enskilda intressen. Publicistisk oavhängighet är det fundament på vilket tidningen bygger sin trovärdighet. Ingen utomstående organisation eller enskild kan utöva inflytande över tidningens innehåll eller redigering. […]

I en fyra artiklar lång serie, med titeln Energimedicin, skriver frilansjournalisten Suzanne Schönström om ”alternativmetodernas möte med vetenskapen”. De tre första delarna heter Våra kroppar är levande nätverk, Dags för helhetssyn inom vården och Datorn spårar näringsbrist. Morgondagens artikel har rubriken Shiatsuterapeuten tror på människor – inte maskiner.

Artiklarna talar om bioenergifält, akupunktur, shiatsu, chakran, ”obalans i kroppen på elektromagnetisk nivå”, biomagnetism, levande matriser och kvantfysiska resonemang inom medicin. Det låter spännande; författaren använder stora ord och talar om hur medicinen är på väg att förändras.

Problemet är bara att alltihopa är struntsnack.

Även en snabb kritisk granskning av de ämnen artiklarna handlar om visar att det rör sig om förvirring, bluff och båg. Den som inte redan vid åsynen av ord som ”levande matriser” och ”biomagnetism” slänger tidningen i papperskorgen bör ta sig en titt på Föreningen Vetenskap och Folkbildnings länkarkiv (punkt 60: medicin, alternativmedicin) – en utmärkt plats att börja en granskning av det artikelserien handlar om på.

Artikelseriens författare, Suzanne Schönström, är inte bara frilansjournalist. Hon är också författare, shiatsuterapeut och akupunktör. Schönström är en av Sveriges livligaste informatörer och förespråkare för alternativmedicin och har gett kurser och skrivit böcker om ämnet.

Jämför SvD:s publicistiska uppdrag ovan med de faktum att
1) en kritisk granskning visar att de teorier som presenteras i artiklarna inte håller
2) författaren har ett uppenbart kommersiellt och enskilt intresse av att alternativmedicinen framstår i god dager

Det är sant att folk blir botade av alternativmedicin. Det beror på något som kallas placeboeffekten – patienten tror (något förenklat) att hon skall bli botad och blir därför det. Sant är också att alternativmedicinen är en mångmiljonindustri och att oskyldiga sjuka människor luras av sådana som Suzanne Schönström. Vi har bara en kropp, och den kommer förr eller senare ofrånkomligen att bli sjuk. Om det finns tillgängligt är det oerhört viktigt att vi då använder oss av medicinska metoder som har faktiska positiva effekter, skilda från placeboeffekten. Artikelseriens sista rubrik (Shiatsuterapeuten tror på människor – inte maskiner) belyser hela alternativmedicinens stora tankefel; läkekonst och medicin måste handla om vetande och inte om tro. När SvD låter Schönström härja oemotsagd på Idag-sidorna går man inte bara emot sin publicistiska idé utan gör också sina läsare en stor björntjänst. Vår hälsa är alldeles för viktigt för att kompromissas med.

Tidigare på bloggen: Miljöpartiets tro på häxdoktorer

Andra bloggar om: media, svd, medicin, alternativmedicin, komplementärmedicin, vetenskap

Har människan landat på månen?

Den 1:a april för några år sedan körde Kanal 5 en dokumentär (?) som påstod att NASA fejkade månlandningarna på 1960- och 70-talet. Teorin har sedan dess fått löjligt stort fotfäste – både här i Sverige och på många andra håll. Jag säger löjligt, eftersom idéerna helt saknar verklighetsförankring.

USA:s regering har ljugit förut, och vi vill gärna misstro det stora landet i väst. Dessutom har konspirationer varit rejält på modet sedan mitten av 90-talet (Arkiv X och Dan Brown, någon?). Häromkvällen pratade jag med en god vän i telefon, som uttryckte sitt tvivel om månlandningarnas äkthet. Hon hade svårt att tänka sig att man kunde ha lyckats med något sådant.

Fråga: Har människan landat på månen?
Det korta svaret: Ja.
Det lite längre svaret: Ja, och det finns många som har skrivit riktigt bra texter om varför konspirationsteoretikerna har fel. Phil Plait’s Bad Astronomy borde vara obligatorisk läsning i gymnasieskolan, och The Moon Hoax Debate och Clavius Moon Base är också riktigt läsvärda.

Våren 2004 blev jag ganska irriterad när vänsterpartisten Lars-Olov Tillman lämnade in ett medborgarförslag till Gagnefs kommun, som sade att kommunen bör bidra till att "ta bort felaktiga uppgifter om den första så kallade månlandningen från skolböckerna". I förslaget påstod Tillman att bilderna från denna är inspelade i en studio i London. Vidare hävdade han att Henry Kissinger (CIA-chef under Nixons tid som president) och andra ansvariga erkänt att så är fallet.

Förslaget är ett av tidernas bästa exempel på hur illa det kan gå om man inte känner till vikten av källkritik. Tillman hämtade sina uppgifter från William Karels ”dokumentär” Kubrick, Nixon, and the Man on the Moon - en parodi på dokumentärer om konspirationer, där intervjuoffer luras och skådespelare spelar vittnen. Intervjuerna med Donald Rumsfeld och Henry Kissinger som används i filmen kommer från dokumentären All the President's Men, och har helt tagits ur sitt sammanhang, för att få det att se ut som om de pratar om en låtsad månlandning. Karel avsåg med dokumentären, som på originalspråket franska heter Opération Lune, visa hur arkivmaterial, media och fiktiva dokument kan användas för att visa nästan vad som helst. För att ytterligare understryka detta ansträngde han sig inte ens för att göra en alltigenom trovärdig film (ett exempel är att ett filmklipp som påstås vara från Grönland innehåller ett helt gäng pingviner – trots att det inte finns några (vilda) pingviner norr om ekvatorn). Kan man månne dra några paralleller mellan Tillmans okritiska inställning till det han serverades på TV och politiken valåret 2006? Oh, ja.

Varför har människor så svårt att tro att den kreativa empiriska människan, det djur som byggde pyramiderna, botar sjukdomar och uppfinner bomber kraftiga nog att förstöra hela vår planet, inte kan lyckas ta sig till månen, när man utan vidare accepterar astrologi, homeopati och besök av utomjordingar?