Media, politik, vetenskap och Gud

Idag finns i Aftonbladet respektive SvD två debattinlägg, som på olika sätt berör ämnena media, politik, vetenskap och religion, och båda är väl värda att uppmärksammas och kommenteras.

I Aftonbladet skriver Ulla Johansson under rubriken Stoppa mediernas religiösa propaganda om det hon upplever som en ”[stark] propaganda för kristen ideologi som Sveriges Television bedriver”. Johansson menar att kristendomen på okritiskt sätt presenterats i public service-kanalerna och illustrerar sin åsikt med ett inslag i Rapport och ett samtal i morgonsoffan med en sjuk kvinna som fått styrka av sina nyfunna tro. Det senare exemplet är intressant, just därför att det är ett exempel på hur religion och andlighet ofta behandlas i media; man lyfter fram exempel på hur människor (den sjuke, överlevaren, kändisen, ...) funnit hopp, styrka och glädje i sin tro. Betydligt ovanligare är att man bjuder in den person som just lämnat sin tro, den person som har trott på något men sedan av rationella skäl har lämnat detta något bakom sig. Tvivlaren, skeptikern och den nyblivna ateisten tycks inte väcka samma intresse i media. På samma sätt undviker man ofta att ifrågasätta och kritiskt granska religionen och den roll den spelar i Sverige och omvärlden, både för enskilda människor och i samhället i stort. Om det fortsätter riskerar vi att matas med en väldigt onyanserad bild av vad tro och religion kan ge människor.

Samma fenomen är tydligt i TV-serier, och framförallt i amerikanska sådana. Ett avsnitt kommer där någonting övernaturligt verkar vara i görningen – det verkar spöka, man får meddelanden från andra sidan eller mystiska ljussken syns på himlen. I slutändan är det då allt som oftast skeptikern som blir tvungen att omvärdera sin syn på världen, när det mystiska inte verkar kunna förklaras på något naturligt sätt. Det är långt ifrån hur verkligheten ser ut (något som exempelvis kan inses genom att komma ihåg att James Randis dollarmiljon, som delas ut till den person som kan bevisa något övernaturligt, fortfarande ligger orörd efter många år och många försök) och ger en felaktig bild till tittaren. Något som kan vara allvarligt, eftersom media spelar en så viktig roll i formandet av vår bild av omvärlden.

Johansson nämner också SVT:s program om anden Ambres, där man på bästa sändningstid anmärkningsvärt okritiskt presenterade snickaren Sture Johansson, som säger sig vara bebodd av en 3000 år gammal egyptisk ande. En liten detalj som man inte nämnde i programmet var att snickaren tjänar pengar på att skriva böcker och ge kurser om Ambres ”visdom”, vilket närmast gör det hela till en reklamfilm för en man som antingen är en lurendrejare eller lider av vanföreställningar. Ett läsvärt inlägg om programmet finns på Expressens debattsidor och ett annat hos Stefan Olsson.

Ulla Johansson kommentarar att även dagstidningar förmedlar pseudovetenskap och religiösa budskap utan någon som helst kritisk granskning. Hon nämner en Aftonbladet-artikel om spökjägare och Helle Kleins kristna ledare i samma tidning. Fler exempel på medias hantering av pseudovetenskap finns att läsa här på bloggen; några exempel är texterna om parapsykologi, seanser och energimedicin (den sistnämnda om en artikelserie i SvD som gjorde att tidningens Idag-redaktion utnämndes till Årets förvillare 2006).

För att delvis byta ämne går vi till dagens Svenska Dagbladet, där Hans Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet, skriver om regeringens skolpolitik. Scherp menar att Jan Björklunds idéer om skolan går emot vetenskap och beprövad erfarenhet och att de snarast hör hemma i 1800-talet:

Förutom att Björklunds åtgärder motverkar förverkligandet av skolans nuvarande uppdrag strider de mot både nationella och internationella forskningsresultat samt beprövad erfarenhet när det gäller lärande, undervisning, skolutveckling, ledning och styrning.

Artikeln är välskriven och klart tänkvärd. Eftersom jag inte är insatt i pedagogikforskningen kommer jag med intresse att följa den kommande debatten och se vad andra forskare, och inte minst Jan Björklund själv, har att säga.

Jag har tidigare funderat kring regeringen och Björklunds beslut om att av ideologiska skäl lägga ned försöket med gymnasieskolor med elevmajoritet i skolstyrelsen, utan att först utvärdera resultatet av försöket. Om Hans Åke Scherp har rätt så har Björklund nu återigen låtit ideologi prioriteras högre än kunskap om hur verkligheten egentligen är beskaffad. Det är ett farligt och mycket märkligt sätt att arbeta på.

Kristdemokraternas religiösa argumentation kring frågan om homoäktenskap och de lite underligare delarna av Miljöpartiets åsikter är andra exempel på hur religion och vetenskap hanteras inom politiken. Det föder frågan om hur tungt vetenskap och beprövad erfarenhet väger när våra skattepengar spenderas, något som jag kommer att få anledning att återvända till i ett framtida blogginlägg.

Andra bloggar om media, politik, svt, vetenskap, religion, kristendom, gud, jan björklund, regeringen, skolan, aftonbladet, svt. Intressant?

Rättelse om Grand Canyon

En rättelse: under rubriken Bush, Grand Canyon och kondomer påstod jag att turistguiderna vid Grand Canyon inte får uttala sig om kanjonens ålder var fel. Detta stämmer inte. Jag, och många andra med mig, missförstod pressmeddelandet från PEER som den delen av blogginlägget grundade sig på. Phil Plait på Bad Astronomy reder ut missförståndet här.

Bush, Grand Canyon och kondomer

Varken George Bush eller hans välkända krig i Mellanöstern är särskilt omtyckta i Sverige – religiös retorik och terrorkrig går helt enkelt inte hem här i landet Lagom. Något som betydligt färre känner till är ett helt annat krig som Bush fört på hemmaplan, och det är det som den här texten handlar om. Det här är cowboy-Georges krig mot vetenskapen:

Förra året uppdagades det att Bush-administrationen sett till att en ung man vid namn George Deutsch anställts vid NASA, som ”public affairs officer”. En del av hans arbete gick ut på att se till att den information allmänheten fick från NASA stämde överens med vad den kristna amerikanska högern tyckte. Därför såg han till att man lade till ordet ”theory” varje gång Big Bang nämndes på NASA:s hemsida, och att journalister som ville intervjua NASA-forskare som jobbade med den globala uppvärmningen helt enkelt inte fick det. I ett brev skrev Deutsch att ”[the Big Bang] is not proven fact; it is opinion. It is not NASA’s place, nor should it be to make a declaration such as this about the existence of the universe that discounts intelligent design by a creator.” Vilket förstås visar att han inte gjort sin läxa och läst på om bevisen för Big Bang eller om hur vetenskap fungerar.

Under sin tid som guvernör i Texas passade George Bush på att säga att skolbarn skall undervisas i både evolutionsteori och kreationism, och under tiden i Vita Huset har han sagt att debatten om livets uppkomst inte är avslutad och att skolbarn bör få se båda sidorna av den. Han har också lagt in sitt veto mot stamcellsforskning av religiösa skäl, och under konferensen Asian and Pacific Population Conference i december 2002 sade Bush-administrationens delegation att man inte bör säga till allmänheten att kondomer är ett bra skydd mot HIV, eftersom det skulle leda till att flera minderåriga har sex.

Den senaste i raden av Bush-attacker mot vetenskapen handlar om Grand Canyon, vars turistguider inte längre får svara på frågan om hur gammal kanjonen är, eftersom man anser att det finns olika teorier om det. (se rättelse här). Man tvingas också sälja en bok som säger att Grand Canyon bildats, inte under årmiljoner, utan under de senaste sextusen åren (i överensstämmelse med kreationisternas idéer, och i direkt motsats till vad geologiska undersökningar visar).

Den gamla svenska traditionen att hålla religion och politik mer eller mindre åtskilda är en dygd som jag hoppas kommer att finnas kvar. Det enda som är värre är när man försöker smyga in religion i vetenskap. George Bushs lagar en kladdig gröt av politik, religion och dålig vetenskap, blundar för verkligheten och förtrycker vetenskapliga sanningar till förmån för kristen fundamentalism.

Och han har två år kvar vid makten.

Andra bloggar om: politik, vetenskap, pseudovetenskap, religion, kristendom, george bush, usa. intressant?

Rasism - en kort historik

Är språktest och en litteraturkanon uttryck för rasism? Det är en fråga som kan vara intressant att ställa sig, med anledning Folkpartiets kravpolitik och Sverigedemokraternas framgångar i valet. Jag skall till att börja med angripa den frågan genom att titta på det gamla Greklands filosofer – och de idéer om jämställdhet och demokrati som föddes bland antikens olivlundar. I skenet av de grekiska tankarna om jämställdhet tar vi oss en titt på vår samtid.

Med tanken på jämställdhet – tanken på att alla hade samma värde – kom också, från bland andra tragedören Euripides, kritik mot det utbredda slaveriet. Men kanske just därför att slaveriet var så utbrett, en stöttepelare i samhället, kritiserade man i första hand det faktum att greker hölls som slavar. De olika grekiska folken hade väldigt mycket gemensamt – språk, religion och kultur; myter, olympiska spel och de homeriska dikterna – och att hålla andra greker som slavar började att te sig som orimligt.

Paradoxalt nog födde därför idén om jämställdhet rasism. För om man motsätter sig tanken på att greker hålls som slavar, men ändå vill värna om rätten att ha slavar av andra folkslag, så måste man förklara på vilket sätt greker skiljer sig från andra folk. Försök att hitta sådana skillnader gjordes bland annat av Platon (enligt vilken greker kännetecknas av kunskapsbegär medan fenicier och egyptier kännetecknas av begäret att äga) och syns också i hippokratiska skrifter (grekers tankeverksamhet och aktivitet är mer utvecklad än asiaters därför att Europa har ett hårdare klimat – Asiens milda och jämna klimat fostrar fega och svaga människor).

De gamla grekerna lär oss således att även de ädlaste avsikter kan föda rasism och förakt mot dem som är annorlunda. Och det är en varning som det är viktigt att vi tar till oss av – för människans historia visar entydigt vad som händer när man börjar tala om nationalstaten och det egna folkets kultur eller religion som något som skall hållas över andras. Sådana tankar har alltid lett till krig och isolering, och de är ett hot mot oss alla, oavsett om de uppstår i Grekland, romarriket, Tyskland, Iran eller Landskrona.

Att börja ropa rasist så fort någon nämner språktester, införandet av svenskan som Sveriges officiella språk eller en litteraturkanon är fel, men inte nödvändigtvis fel tänkt. Intressantare än själva frågorna är, för vår diskussion, de idéer och strömningar som ligger bakom dem. Runt omkring oss finns åter tanken om att vi måste värna om det klassiskt svenska och kräva att de som bor i Sverige skall anpassa sig till det. Men det klassiskt svenska är en blandning av gamla germanska seder, idéer från Hansan och Frankrike, England och USA. Det är inte en kultur som har uppstått ur en etniskt homogen dalahästsfolkgrupp. Svensk kultur har i alla tider tagit till sig av invandrares och omvärldens diton – och att försöka skydda det »traditionellt svenska« är därför att att göra det rakt motsatta. Men det är också att omfamna idéer som bevisligen mycket lätt kan förvandlas till rasism. Att göra svenskan till vårt officiella språk behöver inte vara fel – men när vi diskuterar frågan är det viktigt att vi frågar oss varför vi överhuvudtaget ser ett behov av att skydda vårt språk.

En annan sak som historian lär oss är att det är i mötet mellan olika kulturer som vi går framåt – det är i en sådan miljö som kultur, filosofi, konst och vetenskap verkligen blomstrar. Kanske kan det vara något att ha i åtanke när vi diskuterar frågor om invandring och svensk kultur.

Andra bloggar om: politik, rasism, samhälle, jämställdhet, sverigedemokraterna, sverige

Studerande och arbetsmarknad

SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder skriver idag om ungdomsarbetslöshet och hur brist på jobb tvingar unga att läsa på högskolan mot sin vilja. Tydligen finns det ”bataljoner av studenter som dystert klämmer poäng i mediekunskap och fornfransk fonetik, termin efter termin, när jobben saknas”. Det stämmer inte överhuvudtaget med vad jag har hört från mina jämnåriga vänner – jag har inte hört talas om någon som ströpluggar efter gymnasiet eftersom det inte finns jobb – men förekommer säkert i någon utsträckning. Enligt Linder fanns det i oktober ”76 000 jag-är-student-mot-min-vilja-personer vid svenska lärosäten”.

76 000 personer! Det är lika med antalet studerande vid Chalmers och universiteten i Uppsala och Lund tillsammans. Det är lika med en dryg femtedel (19,5%) av Sveriges cirka 390 000 studerande. Det låter märkligt stort, och jag måste säga att jag är skeptisk till påståendet. (Mina siffror är hämtade från SCB. Linder avslöjar inte varifrån hans kommer.)

Apropå arbetsmarknad så skriver två socialdemokratiska riksdagsledamöter i ett debattinlägg i SvD idag att OECD och Riksdagens utredningstjänst säger att ”det inte finns ett direkt samband mellan sänkt nivå på arbetslöshetsersättning och skapandet av nya arbetstillfällen”. Om det stämmer så rasar den grund på vilken hela regeringens arbetsmarknadspolitik vilar samman. Har regeringen låtit ideologi gå före vetande? Om man ska tro OECD och RUT så är svaret ja.

Andra bloggar om: politik, utbildning, arbetsmarknad, regeringen, svd

Regeringen avskaffar demokratin

I tisdags rapporterade morgontidningarna att skolminister Jan Björklund sätter stopp för försöket med elevstyrda gymnasier. Försöket, där gymnasieskolor haft möjlighet att ha elevmajoritet i skolstyrelsen, har pågått sedan 1997, men nu lägger Björklund ner det av ideologiska skäl: ”Med det här systemet kan eleverna rösta ned rektorn. Det är fel princip. Eleverna ska ha inflytande i skolan, men de ska inte bestämma över sina rektorer och lärare.”

Det är intressant att notera att Björklund inte nämner försökets resultat när han kritiserar idén. Han verkar inte ha undersökt hur elevmajoritet i skolstyrelsen har påverkat studieresultat, studiemiljö, ekonomi samt personal och elevers trivsel på försöksskolorna – trots att försöket har pågått i nio år och att det finns underlag för att göra en utvärdering. Björklund anser tydligen att alliansens politik är så bra att den kan införas utan att man först tar reda på hur verkligheten ser ut. Mycket märkligt. För detta får han kritik av bland andra Sveriges skolledarförbund och Lärarförbundet. Flera rektorer som intervjuas i lokaltidningar är besvikna – bland annat rektorn på Linnéskolan i Uppsala.

”Ingen skulle komma på tanken att föreslå att de medicinska besluten på ett sjukhus ska fattas genom omröstning bland patienterna”, argumenterar Björklund. Till detta har jag två kommentarer:

1. Skolans uppgift är inte bara, som Jan Björklund verkar anse, att mata elever med färdig kunskap – den skall också ge eleverna en förmåga till kritiskt tänkande och fostra dem till demokrater. Den folkpartistiska skolpolitik som regeringen för, tycks stundtals, när man hårdrar det hela, helt glömma bort de två senare punkterna – elever skall inte ifrågasätta, utan lyssna till auktoriteter, och demokrati skall man läsa om i samhällskunskapsboken, men inte praktisera. När Björklund väljer att betrakta gymnasieelever som sjuka i behov av bot låter det som att han vill indoktrinera dem med en färdig världsbild, på klassiskt totalitärt manér. Läskigt.

2. Björklund har lånat orden från Platon, som använde samma liknelse i Staten. Ett snyggt retoriskt grepp förvisso, men det väcker obehagliga associationer – Platon använde liknelsen för att argumentera för att samhället, till skillnad från en våra dagars demokratier, skulle styras av en högt utbildad överklass. Att Jan Björklund väljer att låna just den liknelsen är således en smula lustigt.

Avslutningsvis vill jag säga att jag själv inte har någon egentlig åsikt om elevstyrda gymnasier. Tanken är god, men det finns en del saker som talar emot den (Björklund pekar på flera av dem i SvD). Men eftersom försöket nu har genomförts är det idioti att inte låta dess resultat stå som underlag för beslutet om de elevstyrda skolornas varande.

Att låta ideologi gå före verklighet kan vi låta Nordkorea ägna sig åt – en svensk regering ska veta bättre.

Andra bloggar om: politik, jan björklund, regeringen, alliansen, folkpartiet, skolan, elevstyrda gymnasier

Stegö Chiló, oberoende och budgeten

Kulturen: Gårdagens gladaste nyhet var Cecilia Stegö Chilòs avgång. Inställningen att svensk lag bara gäller dem som vill hör inte hemma i regeringen. Och jag kan inte låta bli att uppleva vår förra kulturministers licensskolk som annat än ett hån mot de 1 968 kronor jag själv betalar i årlig tv-licens med mina studielånspengar. Som en (enligt Marita Ulvskog Berlusconidoftande) replik på medias granskning av hennes svarta arbetskraft kom Stegö Chilòs enda politiska gärning under ministertiden – beskedet om att sändningstillståndet för SVT och SR halveras i längd, från sex år till tre. Förslaget finns inbakat i den nya regeringens budget – detta trots att sexårsavtalen klubbades igenom i riksdagen i våras av en bred blocköverskridande majoritet. Det fanns en poäng med sexårsavtalen; de garanterade oberoende journalistik oavsett om landet bytte regering – nu kommer SVT och SR vara beroende av samma regering två gånger under en mandatperiod. Allianspartierna har tidigare talat om vikten av att svensk media inte är direkt beroende av den sittande regeringen. Tydligen ser de nu, när de fått makten, inte längre ett egenvärde i oberoende granskande journalistik. Vilket osökt leder mina tankar till något jag skrev i våras.

Budgeten: Regeringen satsar på forskning, vilket är glädjande (inte tillräckligt, men det är ett steg i rätt riktning). Betydligt mindre glädjande är att man inte höjer studiemedlet, trots att fp, kd och c har sagt att de vill det. SFS:s ordförande Elin Rosenberg gör en bra analys av det hela i en intervju i SvD. Pär Nuders budgetkommentar i samma tidning är också läsvärd. Jag citerar: ”Fler städjobb, fler barnflickor eller fler poolvakter ger inte ett litet, exportberoende land framgång. Sveriges framtid ligger i mer kunskap, mer utbildning, mer forskning, mer marknadsföring och mer design i alla de produkter och tjänster som vi ska exportera. Sverige måste klättra högre upp på förädlingsstegen - inte ta steg nedåt.” Det är viktigt, viktigt att också alliansen kommer ihåg det även i fortsättningen och inte lägger allt krut på pigavdrag och minintelligentadesignervetvad.

Annars: Går bloggen på sparlåga. Det är tentaperiod i Uppsala, och allt vad fritid heter tycks som bortblåst. Jag älskar livet som student!

Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, cecilia stegö chilò, svt

Tvåpartisystem, pseudovetenskap och journalistik

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, skriver i dagens SvD om det amerikanska tvåparti- kontra det svenska flerpartisystemet. Under rubriken Vill vi införa tvåpartisystem? argumenterar han för att vi skall behålla det system vi har idag, eftersom han anser det vara mer representativt för folkets vilja än vad den amerikanska majoritetsvalsmodellen är. Med anledning av att Fredrik Reinfeldt talat om ett utökat allianssamarbete och att det spekuleras i att de fyra borgerliga partier kommer att slås samman någon gång under de kommande tio åren är frågan Tännsjö diskuterar högaktuell. Läs och begrunda.

Argumentum ad ignorantiam har skrivit två mycket läsvärda texter om pseudovetenskap och dess retorik. Människors som viftar med förnuftets fana måste applåderas. Ta en titt!

Dagens dummaste var Expressen som trots Nordkoreas kärnvapenprovsprängning ansåg att Suddig syn tecken på dold ögonsjukdom var dagens viktigaste löpsedelsrubrik. Förutom att rubriken verkligen inte säger något som är nytt eller nyttigt så gör tidningens avsikt att profitera på människors rädsla och okunskap mig arg. Med de svenska kvällstidningarnas skräpjournalistik i åtanke får Anna Politkovskajas död en annan dimension. I Ryssland får journalister sätta livet till för att de slåss för att få ut sanningen. I Sverige väljer de att skriva om att det är bra att gå till doktorn om man ser dåligt istället för att uppmärksamma att en ny kärnvapenmakt har klivit in på den internationella scenen. Expressen borde se över sina prioriteringar och ideal.

Andra bloggar om: politik, media, vetenskap, pseudovetenskap, expressen, fåniga artiklar om ögonsjukdomar

Sd:s planer för invandrare, del 2

Jag börjar bli tjatig – jag vet. Men efter att ha läst Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons blogginlägg om 33-punktsprogrammet har jag svårt att hålla tyst. Igen. Åkesson skriver att:

”Kritik” av Sverige ska förstås inte leda till utvisning. Om du som utlänning tycker att Sverige är ett riktigt dåligt land, så har du all rätt att säga det. Däremot: Om dina landsmän eldar upp Sveriges ambassad i ditt hemland och du uttrycker stöd för det och dessutom uppmanar till bojkott av svenska varor och intressen – då har du faktiskt inte i Sverige att göra.

Resonemanget kan verka vettigt, men håller inte hela vägen. Måste man vara lojal mot det svenska näringslivet för att få bo i Sverige? Om man inte gillar svensk utrikespolitik, kan inte då uppmaning till ekonomiska påtryckningar från andra länder vara ett medel för att få fram sin åsikt? Om vi förbjuder det kan vi lika gärna förbjuda fackförbunden att gå ut i strejk, eftersom det också – kanske i ännu större utsträckning – skadar svenska varor och intressen. Och vips så är vi tillbaka på 1800-talet.

Intressant är Jimmie Åkessons förklaring till varför de 33 punkterna inte togs upp i valrörelsen: ”programmet var lite för komplicerat för att användas”. Vet inte riktigt hur han ser på sina väljare – men åtminstone jag tror inte att det krävs någon större begåvning för att lyckas ta till sig texten som står i programmet. Det hela blir dessutom lite otäckt av att den invandringspolitik som presenteras på partiets hemsida bara är en lightversion av de 33 punkterna… Visste sd:s väljare vad de röstade på?

På sin blogg talar Åkesson om att släppa in ”riktiga flyktingar”, vilket jag antar vara personer som flyr från krig och liknande. Observera dock att punkterna 2 och 4 i programmet effektivt skulle sätta stopp för mottagandet av sådana riktiga flyktingar. Om du inte är europé och har ditt pass med dig skulle du nämligen inte kunna komma som flykting till Sverige. Hur många ”riktiga flyktingar” kan tänkas klara de kraven? Punkterna 5 och 6 och den registrering och databasföring de innebär skulle dessutom göra Sverige till ett riktigt övervakningssamhälle.

Punkt 7 har en lite obehaglig formulering:
Asylsökande som begår brott - även av mindre grov art - ska omedelbart utvisas utan vidare prövning av ansökan.
Asylsökande som begår brott, inte asylsökande som döms för brott. Det är möjligt att det bara är en olycklig och ogenomtänkt formulering, men de orden för tankarna till en totalitär polisstat där vem som helst kan dömas godtyckligt. Att sd inte heller är främmande för att kompromissa med principen om att alla skall vara lika inför lagen är som tydligast i punkt 18:
Upphävande av medborgarskap och uppehållstillstånd vid grov brottslighet.
Detta skulle alltså gälla för invandrare och inte för vem som helst.

Vad tror sd att invandrarbrott beror på? Menar de på fullaste allvar att det är icke-svenskars natur att stjäla, våldta och mörda? På vilket sätt utgör mångkultur ett hot mot samhället? Hur föder butiker som säljer halalkött brottslighet? Sverigedemokraternas tanke om den etniskt och kulturellt rena nationalstaten spelade ut sin roll på 1930-talet.

Brottsförebyggande rådet publicerade förra året en rapport med titeln Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. I den framgår att jämfört med svenskfödda personer med båda föräldrarna födda i Sverige så är svenskfödda med en eller båda föräldrarna född i utlandet 1,6 gånger oftare misstänkta för brott medan personer födda i utlandet 2,5 gånger oftare är misstänkta (s. 34). Det kan verka som att statistiken här talar klarspråk: invandrare är mer benägna att begå brott. Siffrorna skall dock jämföras med följande:

(Siffran anger hur många gånger vanligare det är att gruppen till vänster om snedstrecket är registrerad för brott jämfört med gruppen till höger om snedstrecket.)

• Personer vars familj har haft socialbidrag/Personer vars familj inte har haft socialbidrag 2001 = 6,1
• Personer med endast förgymnasial utbildning/Personer med eftergymnasial utbildning på 3 år eller mer = 5,7
• Personer med förvärvsinkomst på mindre än 1 basbelopp/Personer med förvärvsinkomst på 9 basbelopp eller mer = 5,3

(s. 35)

Där har ni en ännu bättre lösning på problemet med brottslighet, sd! Istället för att göra oss av med invandrare kan vi sparka ut alla socialbidragstagare, lågutbildade och låginkomsttagare! Bevisligen är de i ännu större utsträckning än invandrare benägna att begå brott! Kan det, Jimmie Åkesson, vara möjligt att – hemska tanke! – en persons benägenhet att begå brott beror på dennes sociala situation och inte på huruvida hon är muslim eller från ett annat land? Något att fundera över de kommande fyra åren kanske.

Andra bloggar om: sverigedemokraterna, jimmie åkesson, politik, val2006, invandring

Sd:s planer för invandrare

Expressen visade igår upp det icke-rasistiska och helt och hållet rumsrena Sverigedemokraternas mer eller mindre hemliga 33-punktsplan för invandring. Partiet vill bland annat att asylsökande som går mot röd gubbe omedelbart skall utvisas, att invandrare inte skall få gifta sig förrän de är 24, att flyktingar som på grund av krig och katastrofer inte fått med sig id-handlingar i flykten inte skall få komma in i landet, att svenska medborgare med utländsk bakgrund skall kunna få sina medborgarskap upphävda, att invandrare skall utvisas om de kritiserar Sverige eller något svenskt, att inga fler moskéer skall få byggas, att stödundervisning för invandrarelever skall villkoras och att hemspråksundervisning helt tas bort. Dessutom vill partiet inte ge invandrare svenskundervisning innan de fått uppehållstillstånd och att all information (utom den primära informationen för asylsökande) från myndigheter skall vara tillgänglig endast på svenska.

Läs igenom 33-punktsplanen. Fundera över vad som egentligen står där. Betänk sedan att var femte väljare i Landskrona röstade på det här partiet.

Rädd än?

Expressen: Sverigedemokraternas 33 punkter
Expressen: Sd:s hemliga etniska plan

Andra bloggar om: sverigedemokraterna, politik, val2006, expressen

Sossarnas slutgiltiga seger ett hot mot demokratin?

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, gav i en debattartikel i DN i veckan en intressant analys av valresultatet. Under rubriken ”Valet en triumf för socialdemokraterna” skriver Rothstein:

[…] ser man frågan i ett historiskt och internationellt jämförande perspektiv så kan valet den 17 september 2006 betraktas som en av den svenska socialdemokratins verkligt stora politiska triumfer. Skälet är att det var då partiets samhällsmodell slutligen segrade såväl ideologiskt som i den praktiska politiken eftersom man fick sina motståndare att omfatta den. De stora politiska segrarna vinner man nämligen inte genom att besegra sina motståndare utan genom att få denne att tänka på samma sätt som man själv gör. […] De verkligt stora segrarna vinner man i motståndarnas sinnen och i deras hjärtan. Det är när man fått sina motståndare att acceptera den världsbild och det program man står för som man har segrat och det har den svenska socialdemokratin uppenbarligen nu gjort. […]

Jag tror att det ligger något i det han säger. För att vinna valet tvingades moderaterna ta ett rejält kliv vänsterut och omfamna den socialdemokratiska modellen. Skillnaden mellan blocken har aldrig varit mindre.

Fenomenet är intressant, och säger något om hur framgångsrik sossarnas politik har varit i Sverige, men är samtidigt lite besvärande. Som jag tidigare har skrivit så anser jag att mångfald är en förutsättning för demokrati. Vad händer när det enda vi har kvar att rösta på är olika sidor av samma mynt?

Andra bloggar om: socialdemokraterna, moderaterna, alliansen, politik, val2006, val 2006

Sverigedemokraterna nästa stora utmaning

Sverigedemokraterna fick över 200 kommunala mandat och 2,89% av rösterna i riksdagsvalet. Nationaldemokraterna fick 3,8% av rösterna i Södertälje och blir vågmästare i kommunfullmäktige där. Främlingsfientligheten kliver framåt i Sverige.

En följd av det stora stödet för sd är att de kommer att få minst 45 miljoner av skattebetalarnas kronor i partistöd under de kommande fyra åren. 45 miljoner är lika med moderaterna, kristdemokraterna och miljöpartiets sammanlagda valbudgetar.

10% av de svenska skolungdomarna anser inte att alla människor har samma värde, enligt en undersökning från Lärarnas riksförbund. 18% anser att homosexualitet är en sjukdom. Om skolvalet hade varit riksdagsvalet hade sd tagit plats i riksdagen. De här ungdomarna är framtidens Sverige.

De främlingsfientliga partierna går inte längre att tiga ihjäl. Det hot mot demokrati och samförstånd som de utgör måste tas på allvar. Den stora utmaningen för demokrater av alla färger under de kommande fyra åren kommer vara att bemöta vågen av intolerans mot dem som inte är precis som alla andra. Om ingenting görs kommer sd att sitta i riksdagen hösten 2010.

Vi måste ta debatten om varför alla människor är värda lika mycket. Det kan tyckas vara självklart, men uppenbarligen är så inte fallet. Vi måste förklara att ett etniskt homogent land på intet sätt är bättre än ett land där flera kulturer möts och blandas. Att lösningen på problem med brottslighet inte är att sparka ut invandrare. Integrationen måste förbättras för att undvika segregering och motsättningar. Och när sverigedemokraterna syns i media och på gator och torg måste vi ställa oss upp och säga emot.

För tystnad är medhåll.

Andra bloggar om: sverigedemokraterna, politik, val2006, val 2006

Höst, ett aha och folkpartiet

Årstid: Hösten kom till Uppsala över natten. På himlen vilar moln som inte liknar sommarens, och lätta finfördelade regndroppar blöter ner stadens cyklister och dränker dess gator i vattenpölar. På träden har de allra första löven börjat gulna, och några av dem ligger redan på marken bredvid Fyrisån. Hösten i Uppsala är fin, så dess ankomst är absolut inget att sörja. Däremot är regnet inte jätteroligt när man cyklar till Pollacksbacken.

Dagens aha-upplevelse: Lite reflektioner under en lektion i beräkningsvetenskap ledde till den ytterst obehagliga slutsatsen att den associativa lagen för addition inte alltid gäller inom flyttalsaritmetik. Ve och fasa! "Det man inte anar när man sitter och spelar Fallout 2 på datorn är att det hela tiden sker miljontals icke-associativa additioner i bakgrunden", som Mateusz uttryckte det. En skrämmande insikt.

Folkpartiet: Fp tappar väljare med rasande fart, kanske inte enbart på grund av det som av somliga kallas spionskandalen. Det bloggas i alla fall rysligt mycket om folkpartiet och datorintrången just nu, och några bloggare har i större utsträckning än andra fångat min uppmärksamhet. Sven Elanders Folkpartiets död kan bli rasisternas bröd bjuder på en lite annorlunda analys som jag inte vet om jag skall risa eller rosa. Det Progressiva USA skriver i Folkpartiets Inflection Point att partiets krishantering visar att de inte är redo att sitta i en regering (och lyckas dessutom, precis som jag, nämna flyttal och fp i samma bloggpost). Socialdemokratiska Jonas Morian påpekar i Fakta om dataintrången att det var sossarnas tekniska okunskap som öppnade upp för hela affärern.

Andra bloggar om: höst, folkpartiet

Politik och vetenskap: ett gemensamt förflutet

Politik och naturvetenskap kan tyckas vara två vitt skilda områden. Det är dock inte nödvändigtvis sant – sett ur ett idéhistoriskt perspektiv har de två ämnena ett tätt hoptvinnat förflutet. Det här är berättelsen om de politiska idéerna som födde vetenskap, och vetenskapen som födde politiska idéer.

Under 1700-talets slut och 1800-talets första hälft gjordes stora framsteg inom geologin. Man hade börjat ifrågasätta den bibliska skapelseberättelsen och den bibliska kronologi som gjorde gällande att jorden var dryga 6000 år gammal. Fossila fynd, observationer av pågående geologiska processer och berglagren gjorde att man tvingades dra slutsatsen att jorden var långt mycket äldre än så.

Studierna av berglagren visade att jorden hade genomgått stora förändringar under årtusendenas lopp – arter hade dött ut, hav hade blivit land och landmassorna hade kastats omkring. Den brittiske geologen Charles Lyell (1797-1875) var förgrundsfigur för den så kallade uniformismen – en idé som sade att jordens utveckling skedde långsamt och steg för steg. Den största konkurrerande teorin stod Georges Cuvier (1769-1832) för med sin katastrofism; Cuvier ansåg att stora naturkatastrofer hade skapat de geologiska förändringarna och lett till arters utdöende. Han hade ett slags syndaflodstänkande som självklart var en produkt av den tid han levde i.

Under 1700-talet hade liberalismens idéer så sakteliga börjat ta form. Utvecklingen av samhället skulle gå stegvis och långsamt framåt – precis som jordens utveckling, så som uniformismen beskrev den. När Karl Marx sedan utarbetade sin kommunism tog han istället intryck av Cuviers katastrofteori och ansåg att samhället skulle ombildas i stora omstörtande resningar – i revolutioner. De båda ideologiernas tankar om hur samhället skulle förändras bär därmed faktiskt spår av det nittonde århundrades geologiska diskussioner.

Utvecklingslärans fader – Charles Darwin (1809-1882) – växte upp omgiven av de liberala idéer som talade om långsam utveckling och konkurrens som en framgångsfaktor. Just de tankarna skulle komma att påverka honom när han utvecklade evolutionsteorin. Enligt Darwin var varje alltför talrik generation av en djurart ställd inför en kamp på liv och död – de individer som överlevde i en given situation var de som var bäst anpassade till denna. Dessa skulle få mer avkomma än de som dog, och på så sätt skulle de fördelaktiga anlagen leva vidare medan de svagare skulle sorteras bort. Denna konkurrens är känd som det naturliga urvalet.

Darwins idéer skulle så småningom komma att vinna mycket mark. Samtidens tänkare tog stort intryck av hans teorier och både vänster- och högerorienterade debattörer skulle använda evolutionsläran och dess tankesätt som stöd för sin politik. Karl Marx själv lär vid ett tillfälle ha kontaktat Darwin eftersom han ansåg att deras respektive idéer hade så mycket gemensamt. Inviten accepterades aldrig av Darwin.

Evolutionsläran skulle också komma att misstolkas i socialdarwinismen, som tillsammans med de nationalistiska idéerna efterhand ledde till världskrig.

Idag är Charles Darwin åter aktuell inom politiken. I främst USA försöker kristna fundamentalister få tillbaka den bibliska skapelseberättelsen, i form av kreationism, till biologiundervisningen i landets skolor. De talar om intelligent design och en jord som är 6000 år gammal. Att de idéer de framför motbevisades redan för 150 år sedan tycks inte bekomma dem…

Andra bloggar om: vetenskap, politik, historia, evolution, liberalism, marxism

Svensk politiks stora problem

I början av augusti klämde Lars Ohly ur sig en önskan om att ”införa trängselskatt i den politiska mittfåran”. Med det uttalandet slog den gamle tågmästaren huvudet på spiken – de svenska partierna glider ständigt närmare varandra.

Problemet är, och det här kan låta märkligt, att partierna lyssnar på väljarna. Man försöker fånga upp så många och så stora väljargrupper som möjligt. Således smyger sossarna högerut, medan moderaterna blir ett vänsterprasslande arbetarparti. Det leder till en politisk likriktning, där de ideologiska skiljaktigheterna så småningom försvinner, och riksdagsvalen endast blir att handla om personer. Om fenomenet fortsätter riskerar vi i framtiden befinna oss i ett läge där vi inte väljer mellan vänster och höger, utan mellan Persson och Reinfeldt. Valen kommer således att bestämma vem som skall driva politik, istället för vilken politik som skall drivas.

Ett annat sätt att se på saken är att politiken långsamt söker sig till någon slags gyllene medelväg. Det politiska spelet gör något så svenskt som att söka efter det lagoma.

Vad menar jag då med att partier inte skall lyssna på väljarna? Riksdagsvalet handlar om att väljarna skall välja ett parti – och inte om det motsatta. Det måste finnas nyanser – när alla partier får samma färg blir slutresultatet detsamma oavsett vad man röstar på. Att partierna går mot mitten är en fara för demokratin.

När Kongo nyligen hade val hade varje väljare på sin valsedel 33 presidentkandidater och 9500 kandiderande till parlamentet att välja bland. Där kan man tala om nyans! Fast å andra sidan kan det bli för mycket av det goda; det är inte rimligt att en väljare skall förväntas sätta sig in i vad närmare 10 000 olika politiker står för. Samtidigt är det viktigt att det finns fler (stora) partier (alternativ) än Kinas enda eller USA:s två. Sveriges sju riksdagspartier låter som en rimlig siffra. Det ger flera olika alternativ, och det finns möjlighet för nya partier att på allvar slå sig in i gemenskapen (miljöpartiet och kristdemokraterna gjorde det under 80- och 90-talet, och junilistan fick 14,5 % av rösterna i valet till Europaparlamentet). Den möjligheten finns knappast i Kina eller USA. Men samtidigt kan möjligheten vara ett gissel som leder till politisk instabilitet (tänk Ny demokrati, eller, i den mest dystopiska av framtider, Sverigedemokraterna).

I det gamla DDR hade livsmedelsbutikerna endast ett minimalt utbud. Det illustrerade ett faktum som står sig än idag: ingen valmöjlighet utan mångfald. Så ock inom politiken…

Andra bloggar om: politik, riksdagsval, lars ohly, kongo

Alternativ till demokrati

Demos och kratos, folk och styre, sade de gamla atenarna under det femte århundradet innan romarna spikade upp en snickare på ett kors, och vips så hade den atenska direktdemokratin fötts. Den demokratiska idén levde för en tid vidare i romarriket, för att sedan försvinna och inte på allvar diskuteras igen förrän på 1600-talet. Sedan dess har demokratins saga varit en om framgång – om än en blodig och långsam sådan, med gott om villospår längst vägen. Trots all arkitektur, vetenskap och konst framstår demokratin som människans största och vackraste skapelse.

I demokratins namn släpper George W Bush bomber över Baghdad. Bush är president i en tvåpartistat med ett valdeltagande på ungefär 50 %. Han kom till makten år 2000 efter misstänkt valfusk i Florida. Stora och viktiga delar av den amerikanska pressen står bakom honom och ger allmänheten en hårt vinklad och bushifierad bild av verkligheten. Presidenten har makten att gå emot beslut tagna av landets senat. Således lägger han, denna enda man, in sitt veto för att sätta käppar i hjulet för stamcellsforskningen, trots att de demokratiskt valda folkrepresentanterna i senaten röstat igenom förslaget och trots att en hel forskarvärld av experter står enig mot honom. Democracy at it’s finest.

Amerikanerna är inte längre stormförtjusta i Irakkriget. Stödet för Bushs envisa krig i Mellanöstern minskar för var dag som går. Men hans kamp för demokrati måste gå vidare, till varje pris.

Priset får och har fått betalats av det irakiska folket. Under Saddam Hussein hade man som irakier inte mycket att säga till om, men en bra sjukvård och gratis universitet. Idag har man visserligen fria val, men ett samhälle som inte fungerar, en regering som hela tiden hotar att rasa samman, ständiga terrordåd och hot om död och en ockupationsmakt som inte ser ut att komma att dra sig tillbaka inom en översiktlig framtid. Priset för demokrati är döda vänner, försämrade levnadsvillkor och soldater från en främmande makt på din bakgård. Är det värt det?

Demokraten har i alla tider har fått kämpa för sin rätt till en röst. Priset har varit – och kommer kanske alltid att vara – blod, svett och tårar. Franska revolutionen, andra världskriget och de amerikanska korstågen i Mellanöstern har alla spillt tusentals människoliv för att försvara demokratin. Någonting är fel om tusentals oskyldiga måste dö för att alla ska få vara med och bestämma.

Men demokrati är inte bara en dans på rosor. Den innebär också att din nynazistiske granne som lever på bidrag som han får för en låtsad arbetsskada får vara med och bestämma över ditt liv. Den innebär att den person som har huvudansvaret för Sveriges finanser, finansministern, inte behöver ha läst en enda högskolepoäng ekonomi. Den innebär att kristna fundamentalister kan sätta stopp för fantastiska nya medicinska möjligheter för att de strider mot deras förlegade tro. Det är inte för inte som demokratin har kallats för majoritetens diktatur. 51 % av befolkningen kan bestämma precis vad de vill om de resterande 49 procenten. Men finns det något bättre alternativ?

De gamla grekerna gav oss demokratin, så låt oss börja jakten på alternativ till denna hos dem. Platon (c. 427-347 f.Kr) förespråkade ett samhälle som var uppdelat i tre klasser; arbetare, krigare och de styrande. Den styrande klassen skulle vara de som älskade Sanningen; filosoferna. Platon gjorde en jämförelse med ett skepp och dess kapten och medicin och en läkare – på samma sätt som vem som helst inte kan segla ett skepp eller lista ut vilken medicin som är den bästa är vem som helst inte lämpad att bestämma över en stat.

Den engelska filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) skulle långt senare komma med en i någon mån liknande idé. Hobbes var materialist, det vill säga, han trodde att allt bestod av materia och att allt som hände berodde på materiens rörelse, vilket gick stick i stäv mot den kristna kyrkans predikande om människan själ. Hans materialistiska livssyn påverkade också hans politiska idéer; Hobbes ansåg att människan till sin natur var egoistisk – och eftersom alla människor således i första hand brydde sig om sitt eget liv och sin egen säkerhet skulle allt snart urarta till ett allas krig mot alla. Den enda vägen till trygghet, säkerhet och fred var att folket överlät makten till en enda suverän härskare. Så fort makten delas börjar kriget mellan människorna igen. Det låg i härskarens intresse att styra så bra som möjligt – om han utmanade eller retade folket skulle han väcka deras vrede – men även han var beroende av trygghet, säkerhet och fred och alltså borde han ta hänsyn till folkets önskningar när han utövade sin makt.

Jag är demokrat. Jag tycker att representationsdemokratin är det bästa alternativ som står oss till hands idag. Men när jag valåret 2006 ser mig omkring börjar jag undra. Bland väljarkåren ser jag ointresse och okunskap. Man intresserar sig inte för politik – för min enda röst gör ändå ingen skillnad. Man bryr sin inte om att informera sig själv om aktuella politiska frågor – man vaneröstar, sväljer retorik, bryr sig inte om att tänka själv. Förbrukar man sin rätt till en röst om man inte tar reda på vilka frågor som valet skall handla om? Bör man få rösta om man inte har en balanserad och informerad bild av verkligheten? Är demokratin värd något om dess demos inte tar sitt ansvar? Ibland ligger de idéer Platon och Hobbes framförde nära till hands…

Bloggar, valrörelse, rasister

Det talas mycket om bloggens roll i politiken av i dag. Hur viktiga kommer bloggarna vara i det stundande valet?

En snabb titt på bloggportalen intressant.se visar i alla fall att det finns politiskt aktiva som tror på bloggformatet. En del riksdagskandidater driver till och med sina personvalskampanjer genom sin blogg - två exempel är centerpartiets Magnus Andersson och junilistans Hans Nilsson (vad hände med junilistan, förresten?). Vad jag tycker om de bägge herrarnas respektive politik låter jag vara osagt för tillfället.

Appropå bloggar och valrörelsen så måste jag komma med ett lästips: Lennart Frantzell har skrivit flera läsvärda inlägg om webbens betydelse i amerikansk politik på sin blogg Det Progressiva USA (för övrigt en av de absolut bästa svenskspråkiga bloggarna).

Sverigedemokraterna byter partisymbol och satsar hårt i valrörelsen. Lyssnade på ett program i radions P1 i måndags där en sverigedemokrat intervjuades. Hans inlindade argumentation var otäck - den fick partiet att framstå som vänligt, rumsrent och godhjärtat. "Vi tror att de flesta invandrare vill flytta tillbaka till sina hemländer om de får möjlighet, och anser att vi måste hjälpa dem så gott vi kan." Det låter ju fint och bra. Missa bara inte det faktum att partiets ledamöter motionerat för invandrarutkastning i ett flertal kommuner, eller den intervjuade partimedlemmens reaktion när reportern undrade vad man skulle göra om invandrarna ville stanna i Sverige: "Ja, det kan ju inte jag svara på... jag jobbar ju inte på migrationsverket, utan är politiskt aktiv..." Hyckleri. En rasist i kostym är fortfarande en rasist.

En kort tanke om kungahuset

Tidningen Expressen skriver i dag att kung Carl Gustaf har krockat med sin bil. Igen. Sveriges konung är i skrivandes stund 60 år, en månad och två dagar. Jag ägnade valborgsmässoafton åt annat än att fira hans födelsedag, så jag vill ta tillfället i akt att ropa ”grattis i efterskott, ers majestät!” Men det är inte därför jag skriver.

Sverige är en representativ demokrati/konstitutionell monarki. Det innebär att kungen inte har någon politisk makt – landets styrs istället av en regering, som leds av en statsminister, som väljs av riksdagen, som väljs av folket. Att sitta på Sveriges tron, och därmed vara Sveriges statschef, är ett jobb som går i arv. Kungahuset anses av många vara en förlegad och i allra högsta grad odemokratisk institution.

Avskaffandet av monarkin står sedan länge med i socialdemokraternas partiprogram. Trots att man har haft majoritet i flera mandatperioder har man inte drivit frågan (ett sådant avskaffande kräver en grundlagsändring, och därmed beslut i två på varandra följande mandatperioder). Flera andra riksdagspartier vill också göra Sverige till en republik.

Varför händer då inget? Svaret är enkelt. Det odemokratiska kungahuset har ett alltför stort stöd bland Sveriges befolkning – en majoritet av svenskarna är positivt inställda till kungahuset.

Sensmoralen? Demokrati är viktigt, men folkets vilja är viktigare.

Alliansen kontra demokrati

Fakta: Media är viktiga för den svenska demokratin. Tidningar, radio och tv informerar om aktuella händelser. De väcker opinion och låter olika politiska falanger och privatpersoner komma till tals i debatten.
Fakta: Ägarkoncentrationen inom svensk press ökar. Detta gäller både för lokala och nationella tidningar. Som exempel kan nämnas att Expressen/GT/Kvällsposten och Dagens Nyheter ägs av Bonnierkoncernen och att Svenska Dagbladet och Aftonbladet ägs av norska Schibsted. Expressen, DN och SvD är alla oberoende liberala, medan Aftonbladet är oberoende socialdemokratisk. Väl värt att notera är att Schibsted alltså driver både liberala SvD och socialdemokratiska Aftonbladet.
Fakta: Många mindre lokaltidningar – många på vänsterkanten – är beroende av det statliga presstödet för sin existens.
Fakta: Den borgerliga pressen är överspridd – den har fler läsare än sympatisörer.
Fakta: Media formar vår världsbild.

Fakta: Moderaterna och Folkpartiet vill avskaffa presstödet.
Följd: Antalet små lokaltidningar blir färre. Ägarkoncentrationen inom svensk press ökar. Den borgerliga pressen blir ännu mer överspridd. Vänstern får svårare att komma till tals. Det svenska folkets världsbild blir att i större utsträckning formas av borgerlig press.

Reflektion: M och fp har förvisso en god vision med kravet på slopat presstöd; man vill inte att pressen, som skall granska staten, skall vara beroende av densamma. Men ändå, väcker inte förslaget och den informationskontroll som kommer som följd obehagliga associationer? Jo, det gör de.

Miljöpartiets tro på häxdoktorer

I helgen fastställde miljöpartiet sitt valmanifest med hårdare EU-motstånd och krafttag mot lönediskriminering mot kvinnor. Man vill också införa lågstrålningszoner för elöverkänsliga.

Ulf Flodin, överläkare från Linköping, var enligt Svenska Dagbladet en av dem som talade emot förslaget om lågstrålningszonerna. Han påstod att det inte finns något bevisat samband mellan strålning och elöverkänslighet, och sade att ”[miljöpartiets] politik kan inte bygga på en rädsla utan på kunskap. Annars visar vi förakt för vetenskapen.”

Per Gahrton, sociolog, författare och tidigare språkrör för partiet, kontrade med att säga att han inte visste om elöverkänslighet fanns, men att ”i den gröna rörelsen har vi en grundläggande skepsis mot forskarsamhället. Framför allt litar vi alltid på folks egna upplevelser.”

Ungefär här bör varningslampor blinka ilsket rött och ett tjutande alarm väcka sömniga väljare. Vad är det Gahrton säger egentligen? Översatt till lite mer pragmatisk svenska: ”Om tant Hulda, 54, tror att hennes hudbesvär orsakas av datamaskinen i hennes hem så ska vi tro på henne och inte på läkare, forskare och psykologer som säger att så inte alls är fallet."

Det finns inga bevis för att de symptom som elöverkänsliga upplever (hudproblem, allmän trötthet, yrsel, med mera) har någonting att göra med överkänslighet mot elektromagnetiska fält (EMF). Faktum är att besvären tycks vara psykosomatiska – orsakade av den elöverkänsliges tro på sin elöverkänslighet. Den medicinska fakulteten vid Uppsala Universitet har en sida om elöverkänslighet där man skriver att:

”Man har under åren genomfört flera så kallade dubbelblinda provokationstester (undersökningar där varken försöksledare eller försöksperson känt till om det förelegat någon exponering för EMF) i syfte att påvisa ett samband mellan exponering för EMF och allmänna hälsoeffekter, utan att kunna fastställa ett sådant samband. Däremot är det klart visat, i en undersökning från institutionen för tillämpad psykologi vid Uppsala Universitet att om man vet om att man är exponerad så får man besvär, men om exponeringen sker blint (d. v. s. om man inte vet om exponeringen är av eller på) får man besvär lika ofta när man utsätts för EMF som när dessa fält är avslagna.” (min kursiv)

En av de viktigaste frågorna på miljöpartiets agenda valåret 2006 är alltså att samhället skall anpassas efter ett inbillat problem. Det kan tyckas illa nog; men man slutar inte där. Man varnar också för farlig strålning från 3G-master och jobbar för statligt stöd till homeopati – ytterligare två frågor med mycket tveksam vetenskaplig uppbackning som man driver i valrörelsen. Jesper Jerkerts artikel Miljöpartiet och vetenskapen (Folkvett, nr 2/2005) kartlägger sådana pseudovetenskapliga punkter i miljöpartiets partiprogram, och är riktigt skrämmande läsning.

Tyvärr så sprider sig det pseudovetenskapliga tänkande och tron på alternativmedicin (homeopati, healing och liknande) i allt större utsträckning i samhället, även utanför miljöpartiet. Ett exempel som kan nämnas är att Stockholms landsting jobbar just nu för att få in mer alternativmedicin i den vanliga sjukvården.

Staten skall inte stödja användandet av medicin som inte fungerar - medicin som är bluff och båg. Samhället skall inte anpassas efter en handfull individers inbillade sjukdom. Framtidens Sverige måste byggas på kunskap och fakta, inte hemmasnickrade spökförklaringar och vilda fantasier.

Att få upp miljöfrågorna på den politiska debatten är av yttersta vikt. En gång i tiden var det miljöpartiets mål. I dag tycks de ha glömt dem. Inbillade sjukdomar är tydligen viktigare…

"Utvisa invandrare som begår brott!"

”Invandrare som begår brott borde utvisas”, säger en dag en kursare till mig. De andra kring bordet verkar hålla med. Själv kan jag inte tro mina öron.

Det har blåst kalla högerextremistiska vindar i Europa på sistone. De senaste veckorna har det bland annat märkts på att främlingsfientliga partier gått framåt i Danmark och Norge, och att man i Tyskland nyligen diskuterat ett språk- och kulturtest för invandrare. Något som har kritiserats, bland annat för att det föreslagna testet är så svårt att många tyskfödda helyllegermaner antagligen skulle kuggas om de tog det. Vad är det som ligger bakom allt det här? Mer eller mindre undermedveten smygrasism eller politisk klarsynthet? Jag kan inte låta bli att tro att det snarare rör sig om det förra än om det senare.

Är det då inte en bra idé att ställa krav på de personer som invandrar till Sverige? Måste vi inte kräva någonting tillbaka om de skall få bo i vårt land och njuta av den svenska välfärdsstaten? Det tycks ju inte orimligt att till exempel begära att invandrarna skall följa våra lagar.

Den som invandrar till ett land har på sikt ett ansvar. Man måste acceptera och följa landets lagar (eller, om man inte tycker om dem, försöka förändra dem på politisk väg). Man måste lära känna det samhälle man kommit till, hitta en plats i det, och lära sig det nya landets språk. Men samtidigt har det samhälle som tar emot invandrarna ett ansvar. Det måste välkomna sina nya invånare, upplysa om sina lagar och seder och se till att de integreras i samhället. Ta hand om och stötta immigranterna på deras väg in i det nya landet.

Viktigt att komma ihåg är att det inte ligger i icke-svenskars natur att begå brott. Överrepresentationen av invandrare i brottstatistiken är en produkt av segregation, att invandrare överlag har svårare än svenskfödda att få jobb och det faktum att många av dem bor i socialt utsatta områden.

Att utvisa invandrare som begår brott är att angripa symptomen istället för orsaken bakom brotten. Brott kommer att fortsätta att begås även om vi slänger ut invandrare. Många invandrare befinner sig redan i en väldigt utsatt situation, och det dummaste vi kan göra är att göra den situationen värre – invandrare blir inte bättre integrerade i det svenska samhället med ständiga hot om utvisning hängandes över sig.

Paragraf 9 i första kapitlet i regeringsformen – Sveriges grundlag – nämner någonting som är av största vikt i det här sammanhanget; allas likhet inför lagen. Det är någonting fundamentalt och absolut nödvändigt i en demokrati och rättsstat. Någonting vi inte får tumma på. Den åtalades härkomst skall inte spela någon roll när en svensk domstol dömer i ett brottsmål.

Vad ska vi då göra med invandrare som begår brott? Sätta dem i fängelse för en massa pengar, eller ge dem dyr vård? Att visa ut dem kan verka som en bra och bekväm lösning, men det är att skjuta ifrån oss problemen till någon annan. Förutsatt att det överhuvudtaget finns något land som är berett att ta emot dem vi utvisar.

Det är klart att en asylsökandes beteende under sin tid i Sverige måste spela in när Migrationsverket beslutar om uppehållstillstånd. Men när uppehållstillståndet väl har utfärdats så måste invandraren betraktas som vilken svensk som helst. Det är en fråga om rättssäkerhet. En lag om utvisande av invandrare som begår brott skulle annars kunna få absurda följder. Till exempel skulle en av välintegrerade invandrare svenskfödd flicka, som har utländskt men inte svenskt medborgarskap, kunna utvisas om hon begår ett brott, medan hennes jämnåriga svenska medbrottsling skulle få stanna i landet. Trots att den enda skillnaden mellan de två är vilket land som utfärdat deras pass.

Språktest då? Visst är det en bra idé att begära att våra invandrare skall lära sig svenska? Motsvarande krav finns ju i exempelvis Danmark, Storbritannien och Tyskland.

Det kan verka klokt, men faktum är att man har inte kunnat visa att invandrare i länder med språkkrav för medborgarskap lyckas bättre med att lära sig det nya språket än invandrare i länder utan sådana krav. Invandrare i Sverige är dessutom betydligt bättre på att läsa och skriva svenska än vad invandrare i Storbritannien och Tyskland är på att läsa och skriva engelska respektive tyska. Idén med språkkrav verkar kanske bra på pappret, men det verkar som att det i praktiken inte gör något nytta.

Den svenska immigrationspolitiken kritiseras ofta, från alla möjliga olika håll. Det enda som alla verkar vara överens om är att den inte är bra. Ser fram emot att få höra vad våra riksdagspartier har att säga på den punkten inför valet i höst. Tack och god natt.

Internet och demokrati

Sedan starten 1998 har Google utvecklats till mer än bara en söktjänst. De erbjuder idag, bland mycket annat, e-post, finansnyheter, annonssystem, satellitkartor, RSS-läsare och internettelefoni. Google är ett fenomen. En livsstil. Deras filosofi är enkel: information och kommunikation skall vara gratis och lättillgängligt. Googles mål är att samla in och tillhandahålla all världens information.

Som ett led i detta driver företaget ett projekt de kallar Google Books. Tanken är att göra världens litteratur sökbar. Med Googles hjälp skall man kunna hitta böcker som handlar om det ämne man är intresserad av, och läsa några få rader, hela stycken eller hela boken. Larry Page och Sergey Brin försöker bygga en modern motsvarighet till biblioteket i Alexandria. Tyvärr är inte världens förläggare helt med på idéen, och Google har fått ta emot en hel del kritik för projektet.

Wikipedias vision är väl förresten också någonting liknande. För att citera Wikipedias grundare Jimmy Wales: "imagine a world in which every single person on the planet is given free access to the sum of all human knowledge. That's what we're doing." Onekligen ett beundransvärt mål. Fast det är i sådana fall förstås viktigt att informationen på sidan faktiskt är korrekt. Väl värd att läsa är den artikel i dagens nummer av SvD som jämför Wikipedia med Nationalencyklopedin.

Åter till Google då. Det har också stormat kring företaget eftersom de gått med på att censurera sin söktjänst i Kina. Att detta går emot idén om att tillhandahålla all världens information torde vara uppenbart. Genom sitt handlade stöder Google inskränkande av yttrande- och informationsfriheten.

Google har en lista med deras företagsfilosofis tio grundpelare. Nummer fyra, "democracy on the web works" och nummer sex, "you can make money without doing evil" känns som hyckleri när man har Googles Kinaaffärer i åtanke.

Fast å andra sidan kan man argumentera att Google genom att göra sin söktjänst tillgänglig i Kina åtminstone ökar mängden information som kineserna kan få tag på. Om de inte gått med på att censurera sidan hade den blockerats helt för kinesiska internetanvändare. Men när Google accepterar censuren sviker de sina höga ideal och bidrar till att göra internet mer begränsat och kontrollerat. I 2006 års demokratiska värld får vi inte kompromissa med yttrande- och åsiktsfriheten. När en söktjänst börjar kontrollera vår världsbild genom att filtrera bort "oönskad" information har någonting gått snett. Riktigt snett.

Internet ger på gott och ont vem som helst möjligheten att sprida och inhämta information och åsikter. Det är yttrandefrihet i sin renaste form. Trots det har arbetet för demokrati på webben bara börjat.