Myter och vetenskap

En intressant bok som jag läst nu i veckan är Myternas historia (Månpocket, 2006), av den brittiska författaren Karen Armstrong. I boken berättar Armstrong om hur de myter som människan har omgivit sig med har förändrats i takt med att hennes samhälle har utvecklats. Hon skriver att jägar- och samlarfolk, bondesamhällen och stadsstater, på grund av sina skilda behov, under århundradena har haft vitt skilda behov av myter och berättelser.

Jag var ganska tveksamt inställd till boken efter att ha läst två av de inledande kapitlen, om äldre respektive yngre stenåldern, framförallt för att den lille vetenskapsteoretikern inom mig inte kunde låta bli att tycka att Armstrong verkade dra väldigt mycket slutsatser ur ett väldigt litet material (fast det kan helt enkelt ha rört sig om den standardskepsis som jag automatiskt kopplar på så fort jag stöter på något som ens avlägset liknar humaniora). Allt eftersom jag läste vidare växte den dock i mina ögon, och framförallt var det avslutande kapitlet, Den stora västerländska omvandlingen, intressant.

Armstrong driver teorin att människan i alla tider har haft två parallella, komplementerande, sätt att tänka. Det ena är logos, som handlade om praktiska saker och drev utvecklingen framåt. Det är med logos som de stora uppfinningarna har gjorts – det är logos som har byggt städer och uppfunnit hjulet. Vid logos sida har vi mythos, som har syftat till att ge saker och ting i vardagen mening och förklaring, och till att skänka tröst och vägledning under livets svåra stunder. Mythos har talat om årstidernas växlingar, världens skapelse och döden. Dessa myter har fått vara just det – en del av mythos, det mytiska tänkandet – och inte förväxlats med det världsligt sanna, erfarenhet och vetskap; logos. Olika tider har krävt olika myter och olika distans till gudarna. Som ett exempel nämner Armstrong den tidiga israelitiska guden, som var av kött och blod och åt middag med Abraham, som i senare myter utvecklades till det gamla testamentets betydligt mer transcendenta dito.

Det som gör Armstrongs teori intressant är vad den säger om den västerländska utvecklingen från 1500-talet och framåt. Människorna började omvärdera mythos, och dåtidens filosofiska debatt, tillsammans med stora vetenskapliga landvinningar, gjorde att logos började spela en allt större roll i samhället, och att det mytiska tänkandet trängdes undan. Men myterna fanns kvar. De stöptes om, och man försökte beskriva samma gamla myter med logos. Myterna och de gamla religiösa skrifterna började ses som historiska dokument, och en ny religiös fundamentalism föddes (motsvarande skedde inte på annat håll – inom exempelvis hinduismen har man behållit synen på gudasagorna som just sagor). Man började alltså att se på sådant som inte var avsett att vara fakta som fakta. Enligt Armstrong, som för övrigt själv är religiös, är religiös fundamentalism en konsekvens av att vi har blandat ihop mythos och logos. I själva verket, anser hon, kan och skall de båda existera sida vid sida.

Jag håller inte riktigt med om Armstrongs syn på den roll myter bör spela i vårt samhälle idag – jag ser inget behov av myter i min ateistisk-materialistiska världsåskådning – men tycker ändå att hon har en intressant poäng. Myt och vetande kan leva i fred tillsammans, så länge de inte börjar inkräkta på varandras domäner. Där vetenskapen slutar kan myten ta vid, men inte dessförinnan.

Andra bloggar om: böcker, myter, religion, vetenskap, historia. intressant?

Rör inte negerpojkarna

Sydsvenskan rapporterar att Albert Bonniers Förlag döper om Agatha Christies Tio små negerpojkar till Och så var de bara en. Anledningen är att man inte vill behålla en titel som ”kan göra folk ledsna”.

När Agatha Christie 1939 döpte sin deckare till Ten little niggers syftade hon på en gammal barnkammarramsa som förekom i boken. I ramsan, precis som i boken, dör ett antal personer, en efter en. När boken året därefter skulle publiceras i USA ansåg man att n-ordet var för känsligt, och ersatte det därför med indians, indianer, både i titeln och i själva texten. 67 år senare sker det förra i Sverige.

Var det rasistiskt av Agatha Christie att ha med ordet nigger i titeln på sin roman? Jag tvivlar starkt på att det fanns några sådana baktankar (och tycker för övrigt att det är ovidkommande); namnet var hämtat från en dikt, från en del av hennes samtida och kulturarv. Det hade knappast väckt samma uppmärksamhet om hon tagit namnet från Edgar Allan Poes The Raven – trots att det i stort sett hade varit samma sak. Varför?

Problemet uppstår först när vi börjar fördöma de värderingar som fanns i den miljö i vilken vårt kulturarv uppstod. Om vi tittar tillbaka på vår historia, genom den lins som vår nutids värderingar utgör, framstår mycket av det som vi har gjort som obegripligt och förkastligt. Men det ändrar inte på det faktum att människor har gjort vissa saker, tyckt vissa saker, sagt och skrivit vissa saker. Ja, rasismen frodades under 1930-talet och under tiden före det. Ja, neger har använts som ett nedsättande ord och är inte särskilt politiskt korrekt. Men nej, det är inte en anledning till att byta namn på boken. Att ändra namnet på en bok, 70 år efter att den skrevs, för att titeln inte känns bekväm idag är inget annat än ett övergrepp på vårt kulturarv. Det är att vilja skriva om historien, att förneka det som har varit. Och det är farligt. Vi får inte censurera bort gamla texter som kan upplevas som rasistiska eller stötande, för de utgör ett viktigt dokument över vår historia, vårt tänkande och de åsikter som fanns när texterna skrevs. En text måste alltid ses i den kontext i vilken den är skriven. Om vi börjar ändra i texten riskerar vi också att påverka vår bild av dess kontext – och om vi suddar ut rasismen ur vår historia gör vi generationerna efter våra en stor otjänst.

Blunda inte för det som har varit. Låt de tio små negerpojkarna vara kvar, så att vi aldrig kan glömma att de funnits.

Andra bloggar om: rasism, agatha christie, litteratur, böcker, sydsvenskan, bonniers. intressant?

Ny feed, sci-fi Google och gammal skräck

Jag sitter och leker ihop en ny hemsida, och passar därför på att tjuvstarta genom att uppdatera min bloggfeed till Atom 1.0. Det innebär att den nya url:en till feeden är http://home.student.uu.se/maer5745/atom.php

Dagens två lästips är för övrigt det här blogginlägget om kopplingar mellan Google och Star Trek och novellen Memory av H.P. Lovecraft.

Andra bloggar om: google, star trek, h.p. lovecraft

En gammal klassiker

Det är ganska tråkigt att vara singel. Det visste Gud, och därför skapade han Eva åt Adam.

...eller hur det nu var. Faktum är att det finns två olika och sinsemellan oförenliga skapelseberättelser i Bibeln. I den första skapas Eva och Adam samtidigt, i den andra skapas Eva som sällskap åt Adam (och får bära skulden för att de bägge slängs ut ur Eden, varför Han bestämmer sig för att kvinnan skall låta mannen bestämma över henne för all framtid - en berättelse som på ett mycket effektivt sätt skänker det partiarkala systemet existensberättigande).

Min favorit i Gamla Testamentet är annars Noa. Killen är minst sagt fantastisk - han bygger en båt och plockar in två av all jordens arter för att skydda dem mot den stora översvämningen. Man kan inte låta bli att beundra den ingenjörskonst, tankeverksamhet och planering som måste ligga bakom ett sådant projekt. Mindre genomtänkt är att han när han så småningom kliver iland offrar en individ av varje art av fyrfota djur och fågel (det förstör liksom lite av syftet med att ha räddat djurarterna till att börja med). En tid senare har Noa anlagt världens första vingård och super sig full och somnar naken i sitt tält. När en av hans söner får se Noas nakna lekamen blir fadern rasande, och bestämmer att sonens son för alltid skall vara slav åt sonens bröder (det där blev en jobbig mening, men det är bara en följd av att de bibliska släktskapen inte alltid är de lättaste att följa).

Bibeln i allmänhet, och GT i synnerhet, kan vara ganska kul läsning. Den välbekanta (?) historien kan förklara mycket om varför vårt samhälle är som det är idag, och i den senaste översättningen rör det sig om hyfsat lättläst och njutbar prosa. Nattens lästips är därför Bibeln.

Musik för påskfirare

Snart är det påsk. Påsk rimmar på kiosk, i kiosker köper man tidningar och en del tidningar handlar om musik. Därför tänker jag nu tipsa om några skivor som alla måste lyssna på.

Sufjan Stevens - Illinois
22 låtar ihopklämda på en timme och fjorton minuter. Bara det borde vara anledning nog att köpa den här skivan... Sufjan Stevens gör tillbakalutad naiv countrydoftande pop med halvmärkliga texter och fantastiska namn på sina alster. Eller vad sägs om låttitlar som A Short Reprise for Mary Todd, Who Went Insane, But for Very Good Reasons och A Conjunction of Drones Simulating the Way in Which Sufjan Stevens Has an Existential Crisis in the Great Godfrey Maze? Den här skivan går varm i mina hörlurar just nu, och är utan tvekan bland de bästa plattorna som släpptes förra året.

Rufus Wainwright - Want One
Rufus Wainwright var med i SVT:s Musikbyrån för några veckor sedan. Han är tydligen en av ledargestalterna för någon slags gaymusikrörelse i New York. Want One är i alla fall en riktigt trevlig platta, med singer/songwriter-aktiga låtar som växlar mellan det finstämda och det bombastiska. Dessutom har Rufus en röst att dö för, och hans melodier för tankarna till tidiga Radiohead. Då kan det liksom inte gå fel...

Goran Bregovic - Black Cat, White Cat (soundtrack)
Svart katt, vit katt är en lätt hysterisk men väldigt väldigt bra film om några småskojare som bor vid floden Danube. Tempot, den underbara historien och de udda karaktärerna gör filmen riktigt sevärd. Soundtracket är stundtals lika galet upptempo och skulle nog vara den perfekta bakgrundsmusiken på nästan vilken fest som helst. Omba-omba-blås, serbisk sång och blixtrande snabba stränginstrument gör den här skivan helt oumbärlig. Se filmen, lyssna på skivan och göm alla dina pengar i ett dragspel.

Björk - Medúlla
Nånstans halvvägs genom inspelningen av Medúlla insåg Björk att hon nog inte ville ha några instrument med på skivan. Resultatet blev en skiva som helst ska avnjutas mitt i natten med hörlurar och mycket koncentration. Med Björks märkliga röst och texter, beatboxare, körer och strupsång skapas ett ljudlandskap som kort och gott gör det här albumet till ett måste i var mans skivsamling. Det är bara att konstatera: allt Björk gör blir automatiskt bra, hur konstiga ursprungsidéerna än är.