Myter och vetenskap

En intressant bok som jag läst nu i veckan är Myternas historia (Månpocket, 2006), av den brittiska författaren Karen Armstrong. I boken berättar Armstrong om hur de myter som människan har omgivit sig med har förändrats i takt med att hennes samhälle har utvecklats. Hon skriver att jägar- och samlarfolk, bondesamhällen och stadsstater, på grund av sina skilda behov, under århundradena har haft vitt skilda behov av myter och berättelser.

Jag var ganska tveksamt inställd till boken efter att ha läst två av de inledande kapitlen, om äldre respektive yngre stenåldern, framförallt för att den lille vetenskapsteoretikern inom mig inte kunde låta bli att tycka att Armstrong verkade dra väldigt mycket slutsatser ur ett väldigt litet material (fast det kan helt enkelt ha rört sig om den standardskepsis som jag automatiskt kopplar på så fort jag stöter på något som ens avlägset liknar humaniora). Allt eftersom jag läste vidare växte den dock i mina ögon, och framförallt var det avslutande kapitlet, Den stora västerländska omvandlingen, intressant.

Armstrong driver teorin att människan i alla tider har haft två parallella, komplementerande, sätt att tänka. Det ena är logos, som handlade om praktiska saker och drev utvecklingen framåt. Det är med logos som de stora uppfinningarna har gjorts – det är logos som har byggt städer och uppfunnit hjulet. Vid logos sida har vi mythos, som har syftat till att ge saker och ting i vardagen mening och förklaring, och till att skänka tröst och vägledning under livets svåra stunder. Mythos har talat om årstidernas växlingar, världens skapelse och döden. Dessa myter har fått vara just det – en del av mythos, det mytiska tänkandet – och inte förväxlats med det världsligt sanna, erfarenhet och vetskap; logos. Olika tider har krävt olika myter och olika distans till gudarna. Som ett exempel nämner Armstrong den tidiga israelitiska guden, som var av kött och blod och åt middag med Abraham, som i senare myter utvecklades till det gamla testamentets betydligt mer transcendenta dito.

Det som gör Armstrongs teori intressant är vad den säger om den västerländska utvecklingen från 1500-talet och framåt. Människorna började omvärdera mythos, och dåtidens filosofiska debatt, tillsammans med stora vetenskapliga landvinningar, gjorde att logos började spela en allt större roll i samhället, och att det mytiska tänkandet trängdes undan. Men myterna fanns kvar. De stöptes om, och man försökte beskriva samma gamla myter med logos. Myterna och de gamla religiösa skrifterna började ses som historiska dokument, och en ny religiös fundamentalism föddes (motsvarande skedde inte på annat håll – inom exempelvis hinduismen har man behållit synen på gudasagorna som just sagor). Man började alltså att se på sådant som inte var avsett att vara fakta som fakta. Enligt Armstrong, som för övrigt själv är religiös, är religiös fundamentalism en konsekvens av att vi har blandat ihop mythos och logos. I själva verket, anser hon, kan och skall de båda existera sida vid sida.

Jag håller inte riktigt med om Armstrongs syn på den roll myter bör spela i vårt samhälle idag – jag ser inget behov av myter i min ateistisk-materialistiska världsåskådning – men tycker ändå att hon har en intressant poäng. Myt och vetande kan leva i fred tillsammans, så länge de inte börjar inkräkta på varandras domäner. Där vetenskapen slutar kan myten ta vid, men inte dessförinnan.

Andra bloggar om: böcker, myter, religion, vetenskap, historia. intressant?

Rör inte negerpojkarna

Sydsvenskan rapporterar att Albert Bonniers Förlag döper om Agatha Christies Tio små negerpojkar till Och så var de bara en. Anledningen är att man inte vill behålla en titel som ”kan göra folk ledsna”.

När Agatha Christie 1939 döpte sin deckare till Ten little niggers syftade hon på en gammal barnkammarramsa som förekom i boken. I ramsan, precis som i boken, dör ett antal personer, en efter en. När boken året därefter skulle publiceras i USA ansåg man att n-ordet var för känsligt, och ersatte det därför med indians, indianer, både i titeln och i själva texten. 67 år senare sker det förra i Sverige.

Var det rasistiskt av Agatha Christie att ha med ordet nigger i titeln på sin roman? Jag tvivlar starkt på att det fanns några sådana baktankar (och tycker för övrigt att det är ovidkommande); namnet var hämtat från en dikt, från en del av hennes samtida och kulturarv. Det hade knappast väckt samma uppmärksamhet om hon tagit namnet från Edgar Allan Poes The Raven – trots att det i stort sett hade varit samma sak. Varför?

Problemet uppstår först när vi börjar fördöma de värderingar som fanns i den miljö i vilken vårt kulturarv uppstod. Om vi tittar tillbaka på vår historia, genom den lins som vår nutids värderingar utgör, framstår mycket av det som vi har gjort som obegripligt och förkastligt. Men det ändrar inte på det faktum att människor har gjort vissa saker, tyckt vissa saker, sagt och skrivit vissa saker. Ja, rasismen frodades under 1930-talet och under tiden före det. Ja, neger har använts som ett nedsättande ord och är inte särskilt politiskt korrekt. Men nej, det är inte en anledning till att byta namn på boken. Att ändra namnet på en bok, 70 år efter att den skrevs, för att titeln inte känns bekväm idag är inget annat än ett övergrepp på vårt kulturarv. Det är att vilja skriva om historien, att förneka det som har varit. Och det är farligt. Vi får inte censurera bort gamla texter som kan upplevas som rasistiska eller stötande, för de utgör ett viktigt dokument över vår historia, vårt tänkande och de åsikter som fanns när texterna skrevs. En text måste alltid ses i den kontext i vilken den är skriven. Om vi börjar ändra i texten riskerar vi också att påverka vår bild av dess kontext – och om vi suddar ut rasismen ur vår historia gör vi generationerna efter våra en stor otjänst.

Blunda inte för det som har varit. Låt de tio små negerpojkarna vara kvar, så att vi aldrig kan glömma att de funnits.

Andra bloggar om: rasism, agatha christie, litteratur, böcker, sydsvenskan, bonniers. intressant?

Ateism är inte en religion

SvD har under de senaste veckorna haft en artikelserie, om ateism i dagens Sverige, med namnet ”Utan Gud”. Bland dem som har intervjuats finns Furiku, vars blogg jag läser. Igår intervjuade man filosofen Fredrika Spindler, som kom med en del kloka tankar om kristendomens roll i Sverige, ateism och religion. Men hon kom också med en del åsikter som jag inte alls håller med om, och det är om några av dessa som den här texten handlar. Ifall det råder någon tvekan om den saken så kan det innan jag börjar vara på sin plats att påpeka att jag själv är ateist och naturvetare.

Spindler: Att tala om sin tro på den vetenskapliga sanningen är lika religiöst som att bekänna sig till den kristna trosbekännelsen. Sanningsanspråket är lika absurt. [...] Även ateismen är en proklamerad tro [...]

Både (natur)vetenskapen och religionen grundar sig på några antaganden, axiom, som vi inte kan bevisa. I vetenskapens fall är det att universum styrs av ett antal naturlagar och att vi kan få kunskap om dessa genom empiriska studier, medan det i exempelvis i kristendomens fall är att det finns en gud och att Bibeln mer eller mindre är hans ord. Vetenskapen och religionen står och faller med sina respektive grundantaganden. Men där upphör också likheterna.

Vetenskapen är inte en lära, det är ett sätt att tänka och arbeta. Den har inte, och påstår sig inte ha, alla svar – men strävar efter att finna dem. Kännetecknande för vetenskapen är att man, om man upptäcker att något som man tidigare har trott visar sig vara fel, förkastar den gamla felaktiga idén. Vetenskapsmän kommer med påståenden om vår värld, testar dem, och om resultatet blir det man väntade sig så tror man sig ha rätt. Men man stannar inte där – resultaten måste kunna upprepas av andra forskare i oberoende försök, gång på gång, för att man skall betrakta dem som riktiga. Idéer och modeller som inte lyckas beskriva hur vår verklighet ser ut kastas bort. På så sätt bygger man ständigt vidare på sin beskrivning av världen. Målet är att inte behöva tro – att försäkra sig om att man har rätt, att man vet, genom att gång på gång testa sina antaganden och jämföra dem med verkligheten. Vetenskapen är på så sätt inte en tro, utan ett sökande efter kunskap. Att bygga sin verklighetsuppfattning på naturvetenskapen är därför heller inte att ha en tro, utan att uttrycka en vilja att slippa tro.

På så sätt är en ”tro på vetenskapen” motsatsen till religion. För religion handlar just om att tro på svar på frågor som inte kan besvaras, frågor som ligger utanför det området inom vilket vetenskapens verktyg är användbara. Och därför är inte heller vetenskapens sanningsanspråk detsamma som religionens; vetenskapen handlar om att veta, medan religionen handlar om att tro. Vetenskapen blir dag för dag mer och mer sann, eftersom det som inte är sant kastas bort, medan religionen alltid har samma sanningsvärde. Om det skulle visa sig att allt som vetenskapen hittills kommit fram till är fel så skulle man göra sig av med de gamla idéerna och anamma nya, som ligger närmare sanningen. Just det sättet att arbeta göra att det vetenskapliga tänkandet är det som tar oss allra närmast sanningen.

Jag förstår att en filosof kan välja att tvivla på att vetenskapens grundantaganden är riktiga. Och med sådant tvivel går det också att säga att vetenskapens sanningsanspråk är detsamma som religionens. Men jag anser ändå att det finns en stor skillnad. Den vetenskapliga metoden har rönt enorma framgångar – mediciner, satelliter, användandet av elektriciteten – och har modeller som på ett otroligt bra sätt beskriver vår värld så som vi uppfattar att den beter sig. Med dåligt valda axiom brukar man helt enkelt inte komma så långt. Om världen inte styrs av naturlagar så verkar den åtminstone göra det.

En ateistisk livssyn grundar sig ofta på en ”tro på vetenskapen”. Empiriska observationer säger till exempel att det inte är troligt att det finns en intervenerande gud; under 1800-talet rubbades den kristna kyrkans grundvalar när man upptäckte att skepp med missionärer förliste lika ofta som skepp utan, och det finns inga belägg för att Gud hör bön, det vill säga, att böner har någon effekt annat än den rent psykologiska. Det finns inom vetenskapen (i dagsläget) heller inte något behov av att postulera en gudoms existens – en gud skulle inte tillföra något till de vetenskapliga förklaringsmodellerna. (Allt detta kan förstås av den troende kristne avfärdas med att Guds vägar är outgrundliga.)

Att välja att inte tro på en gud är därför naturligt om man utgår från naturvetenskapen, för det finns ingenting som antyder att det borde finnas en sådan. Det går inte att bevisa att det inte finns en gud, men å andra sidan går det inte heller att bevisa att det inte finns en osynlig masslös påskhare på andra sidan Andromedagalaxen. Precis som med påskharen så är inte avsaknad av motbevis en anledning till att tro.

Och därmed är ateismen, eller åtminstone ateism som grundar sig på vetenskapen, inte en tro, utan en direkt följd av valet att inte tro.

Andra röster om SvD-artikeln eller ateism:
Blogge Bloggelito: Ateistisk kurs för Sverige
Ergo ateism: Vad är ateism?
Argumentum ad ignorantiam: Nihonshus ateism
Pete Blackwell: Atheism is not a religion

I Bibeln fångar Jesus vad som kan vara religionens kärna med orden ”saliga äro de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29). Det resonemanget gäller definitivt inte inom vetenskapen. I våra dagar har James Randi kommenterat den skillnaden genom att säga att ”atheism is a religion like not collecting stamps is a hobby.”

Andra bloggar om: religion, ateism, svd, kristendom, filosofi, gud, vetenskap

Rasism - en kort historik

Är språktest och en litteraturkanon uttryck för rasism? Det är en fråga som kan vara intressant att ställa sig, med anledning Folkpartiets kravpolitik och Sverigedemokraternas framgångar i valet. Jag skall till att börja med angripa den frågan genom att titta på det gamla Greklands filosofer – och de idéer om jämställdhet och demokrati som föddes bland antikens olivlundar. I skenet av de grekiska tankarna om jämställdhet tar vi oss en titt på vår samtid.

Med tanken på jämställdhet – tanken på att alla hade samma värde – kom också, från bland andra tragedören Euripides, kritik mot det utbredda slaveriet. Men kanske just därför att slaveriet var så utbrett, en stöttepelare i samhället, kritiserade man i första hand det faktum att greker hölls som slavar. De olika grekiska folken hade väldigt mycket gemensamt – språk, religion och kultur; myter, olympiska spel och de homeriska dikterna – och att hålla andra greker som slavar började att te sig som orimligt.

Paradoxalt nog födde därför idén om jämställdhet rasism. För om man motsätter sig tanken på att greker hålls som slavar, men ändå vill värna om rätten att ha slavar av andra folkslag, så måste man förklara på vilket sätt greker skiljer sig från andra folk. Försök att hitta sådana skillnader gjordes bland annat av Platon (enligt vilken greker kännetecknas av kunskapsbegär medan fenicier och egyptier kännetecknas av begäret att äga) och syns också i hippokratiska skrifter (grekers tankeverksamhet och aktivitet är mer utvecklad än asiaters därför att Europa har ett hårdare klimat – Asiens milda och jämna klimat fostrar fega och svaga människor).

De gamla grekerna lär oss således att även de ädlaste avsikter kan föda rasism och förakt mot dem som är annorlunda. Och det är en varning som det är viktigt att vi tar till oss av – för människans historia visar entydigt vad som händer när man börjar tala om nationalstaten och det egna folkets kultur eller religion som något som skall hållas över andras. Sådana tankar har alltid lett till krig och isolering, och de är ett hot mot oss alla, oavsett om de uppstår i Grekland, romarriket, Tyskland, Iran eller Landskrona.

Att börja ropa rasist så fort någon nämner språktester, införandet av svenskan som Sveriges officiella språk eller en litteraturkanon är fel, men inte nödvändigtvis fel tänkt. Intressantare än själva frågorna är, för vår diskussion, de idéer och strömningar som ligger bakom dem. Runt omkring oss finns åter tanken om att vi måste värna om det klassiskt svenska och kräva att de som bor i Sverige skall anpassa sig till det. Men det klassiskt svenska är en blandning av gamla germanska seder, idéer från Hansan och Frankrike, England och USA. Det är inte en kultur som har uppstått ur en etniskt homogen dalahästsfolkgrupp. Svensk kultur har i alla tider tagit till sig av invandrares och omvärldens diton – och att försöka skydda det »traditionellt svenska« är därför att att göra det rakt motsatta. Men det är också att omfamna idéer som bevisligen mycket lätt kan förvandlas till rasism. Att göra svenskan till vårt officiella språk behöver inte vara fel – men när vi diskuterar frågan är det viktigt att vi frågar oss varför vi överhuvudtaget ser ett behov av att skydda vårt språk.

En annan sak som historian lär oss är att det är i mötet mellan olika kulturer som vi går framåt – det är i en sådan miljö som kultur, filosofi, konst och vetenskap verkligen blomstrar. Kanske kan det vara något att ha i åtanke när vi diskuterar frågor om invandring och svensk kultur.

Andra bloggar om: politik, rasism, samhälle, jämställdhet, sverigedemokraterna, sverige

Om vad jag tror på

Igår kväll kommenterade någon min bloggpost Fel av SvD att vara objektiva:

Anonymous: Vilken klatschigt rödbrun mentalitet som uppvisas på den här hemsidan. De som har "fel" ska tvingas till tystnad. Media ska inte spegla båda sidor för då kan fel människor få komma till tals... Det räcker med att den av Överheten Sanktionerade Sanningen lärs ut till människor, t ex Darwinism, mångkulturalism och vad som är månadens smak för tillfället.

Anonymous kommentar är intressant på flera olika sätt. Jag tänkte därför här passa på att besvara det som han eller hon säger, och åtminstone i någon utsträckning förklara varför jag tycker och tror som jag gör.

Först, främst och viktigast: jag har aldrig sagt eller tänkt, och kommer aldrig att säga eller tänka, att ”de som har fel skall tvingas till tystnad”. Tvärtom har jag flera gånger talat om vikten av yttrandefrihet, och hur jag ser detta som en förutsättning för demokrati, på den här bloggen. Jag har aldrig sagt att de som inte förespråkar mångkulturalism skall tystas. Det jag har sagt är att jag själv inte tror att mångkulturalism är något negativt, och att jag och andra som håller med mig måste ta debatten med dem som inte håller med. Jag har aldrig sagt att media inte skall rapportera om människor som har nya idéer. Det jag däremot har sagt är att media skall tänka efter innan man rapporterar om saker som kan granskas vetenskapligt.

Därför tycker jag också att det var lika fel att SvD gav alternativmedicinaren Suzanne Schönström tio helsidor för att skriva om energimedicin som det skulle vara om de lät en representant från Flat Earth Society skriva om att jorden är platt. Precis som plattjordsällskapet hade Schönström helt enkelt fel – men i sin artikelserie presenterade hon, helt felaktigt, energimedicinen som något fantastiskt och fungerande.

Att energi- och kvantmedicin skulle fungera är ett otroligt kontroversiellt påstående – det går helt enkelt emot allt vad känd fysik, biologi, kemi och medicin säger. När sådana påståenden läggs fram måste man kräva dess förespråkare på lika starka – nej, starkare – bevis som de som finns för de teorier påståendet går emot. Och hittills har inte Schönström lagt fram så starka bevis för de idéer hon förespråkar att vi utan vidare kan slänga mänsklighetens samlade naturvetenskapliga kunskap i papperskorgen. Carl Sagan sade en gång att ”extraordinary claims require extraordinary evidence”. Jag håller med honom.

SvD har ett ansvar mot sina läsare att verka efter sina publicistiska principer. När de i frångick dem i fallet Schönström ansåg jag därför att det var fel. Däremot hade jag inte protesterat om artikelserien publicerats i alternativmedicinska tidningen 2000-Talets vetenskap. De som har fel skall få komma till tals om de så önskar, men en granskande tidning måste vara just granskande när någon kommer med ett påstående.

Jag står fast vid att darwinismen (eller – vilket vore mer korrekt – neodarwinismen) skall läras ut framför kreationismen eller andra konkurrerande idéer. Anledningen är enkel; neodarwinismen är inte, som Anonymous skriver, ”månadens smak för tillfället”. Teorin är resultatet av 200 års studier av djur, fossil och gener. Det är en av tidernas mest understödda vetenskapliga idéer. Vi kan inte strunta i att undervisa om summan av kunskapen från två århundraden av empirisk biologi bara för att några kristna fundamentalister säger att det inte stämmer med vad som står i Boken.

Varför tror jag då på vetenskapen? Varför är naturvetenskapens idéer bättre än energimedicin och kreationism?

Jag tror på vetenskapen därför att den verkar fungera. Vi kan idag förutspå månförmörkelser på Saturnus år 2525, se om ett foster bär på en ärftlig sjukdom, framställa läkemedelsmolekyler i laboratorium, skicka människor till andra himlakroppar, utvinna energi ur solljus, bygga fönster som tvättar sig själva och behandla tuberkulos. Det är den vetenskapliga metoden, kombinationen av empirism och rationellt tänkande, som låter oss göra de sakerna. Det är den vetenskapliga metoden – matematiker, datavetare, tekniker och fysikers gemensamma insatser – som har gett Anonymous möjlighet att sitta vid sin dator och via internet kommentera det som jag skrivit på min blogg. Jag tror på vetenskapen, helt enkelt därför att det är det mest framgångsrika redskap vi har för att se på vår omvärld. Jag tror på vetenskapen för att den ger oss kunskap:

Jag tror på vetenskapen för att jag inte vill tro.

Andra bloggar om: media, vetenskap, kreationism, alternativmedicin, svd

Politik och vetenskap: ett gemensamt förflutet

Politik och naturvetenskap kan tyckas vara två vitt skilda områden. Det är dock inte nödvändigtvis sant – sett ur ett idéhistoriskt perspektiv har de två ämnena ett tätt hoptvinnat förflutet. Det här är berättelsen om de politiska idéerna som födde vetenskap, och vetenskapen som födde politiska idéer.

Under 1700-talets slut och 1800-talets första hälft gjordes stora framsteg inom geologin. Man hade börjat ifrågasätta den bibliska skapelseberättelsen och den bibliska kronologi som gjorde gällande att jorden var dryga 6000 år gammal. Fossila fynd, observationer av pågående geologiska processer och berglagren gjorde att man tvingades dra slutsatsen att jorden var långt mycket äldre än så.

Studierna av berglagren visade att jorden hade genomgått stora förändringar under årtusendenas lopp – arter hade dött ut, hav hade blivit land och landmassorna hade kastats omkring. Den brittiske geologen Charles Lyell (1797-1875) var förgrundsfigur för den så kallade uniformismen – en idé som sade att jordens utveckling skedde långsamt och steg för steg. Den största konkurrerande teorin stod Georges Cuvier (1769-1832) för med sin katastrofism; Cuvier ansåg att stora naturkatastrofer hade skapat de geologiska förändringarna och lett till arters utdöende. Han hade ett slags syndaflodstänkande som självklart var en produkt av den tid han levde i.

Under 1700-talet hade liberalismens idéer så sakteliga börjat ta form. Utvecklingen av samhället skulle gå stegvis och långsamt framåt – precis som jordens utveckling, så som uniformismen beskrev den. När Karl Marx sedan utarbetade sin kommunism tog han istället intryck av Cuviers katastrofteori och ansåg att samhället skulle ombildas i stora omstörtande resningar – i revolutioner. De båda ideologiernas tankar om hur samhället skulle förändras bär därmed faktiskt spår av det nittonde århundrades geologiska diskussioner.

Utvecklingslärans fader – Charles Darwin (1809-1882) – växte upp omgiven av de liberala idéer som talade om långsam utveckling och konkurrens som en framgångsfaktor. Just de tankarna skulle komma att påverka honom när han utvecklade evolutionsteorin. Enligt Darwin var varje alltför talrik generation av en djurart ställd inför en kamp på liv och död – de individer som överlevde i en given situation var de som var bäst anpassade till denna. Dessa skulle få mer avkomma än de som dog, och på så sätt skulle de fördelaktiga anlagen leva vidare medan de svagare skulle sorteras bort. Denna konkurrens är känd som det naturliga urvalet.

Darwins idéer skulle så småningom komma att vinna mycket mark. Samtidens tänkare tog stort intryck av hans teorier och både vänster- och högerorienterade debattörer skulle använda evolutionsläran och dess tankesätt som stöd för sin politik. Karl Marx själv lär vid ett tillfälle ha kontaktat Darwin eftersom han ansåg att deras respektive idéer hade så mycket gemensamt. Inviten accepterades aldrig av Darwin.

Evolutionsläran skulle också komma att misstolkas i socialdarwinismen, som tillsammans med de nationalistiska idéerna efterhand ledde till världskrig.

Idag är Charles Darwin åter aktuell inom politiken. I främst USA försöker kristna fundamentalister få tillbaka den bibliska skapelseberättelsen, i form av kreationism, till biologiundervisningen i landets skolor. De talar om intelligent design och en jord som är 6000 år gammal. Att de idéer de framför motbevisades redan för 150 år sedan tycks inte bekomma dem…

Andra bloggar om: vetenskap, politik, historia, evolution, liberalism, marxism

Alternativ till demokrati

Demos och kratos, folk och styre, sade de gamla atenarna under det femte århundradet innan romarna spikade upp en snickare på ett kors, och vips så hade den atenska direktdemokratin fötts. Den demokratiska idén levde för en tid vidare i romarriket, för att sedan försvinna och inte på allvar diskuteras igen förrän på 1600-talet. Sedan dess har demokratins saga varit en om framgång – om än en blodig och långsam sådan, med gott om villospår längst vägen. Trots all arkitektur, vetenskap och konst framstår demokratin som människans största och vackraste skapelse.

I demokratins namn släpper George W Bush bomber över Baghdad. Bush är president i en tvåpartistat med ett valdeltagande på ungefär 50 %. Han kom till makten år 2000 efter misstänkt valfusk i Florida. Stora och viktiga delar av den amerikanska pressen står bakom honom och ger allmänheten en hårt vinklad och bushifierad bild av verkligheten. Presidenten har makten att gå emot beslut tagna av landets senat. Således lägger han, denna enda man, in sitt veto för att sätta käppar i hjulet för stamcellsforskningen, trots att de demokratiskt valda folkrepresentanterna i senaten röstat igenom förslaget och trots att en hel forskarvärld av experter står enig mot honom. Democracy at it’s finest.

Amerikanerna är inte längre stormförtjusta i Irakkriget. Stödet för Bushs envisa krig i Mellanöstern minskar för var dag som går. Men hans kamp för demokrati måste gå vidare, till varje pris.

Priset får och har fått betalats av det irakiska folket. Under Saddam Hussein hade man som irakier inte mycket att säga till om, men en bra sjukvård och gratis universitet. Idag har man visserligen fria val, men ett samhälle som inte fungerar, en regering som hela tiden hotar att rasa samman, ständiga terrordåd och hot om död och en ockupationsmakt som inte ser ut att komma att dra sig tillbaka inom en översiktlig framtid. Priset för demokrati är döda vänner, försämrade levnadsvillkor och soldater från en främmande makt på din bakgård. Är det värt det?

Demokraten har i alla tider har fått kämpa för sin rätt till en röst. Priset har varit – och kommer kanske alltid att vara – blod, svett och tårar. Franska revolutionen, andra världskriget och de amerikanska korstågen i Mellanöstern har alla spillt tusentals människoliv för att försvara demokratin. Någonting är fel om tusentals oskyldiga måste dö för att alla ska få vara med och bestämma.

Men demokrati är inte bara en dans på rosor. Den innebär också att din nynazistiske granne som lever på bidrag som han får för en låtsad arbetsskada får vara med och bestämma över ditt liv. Den innebär att den person som har huvudansvaret för Sveriges finanser, finansministern, inte behöver ha läst en enda högskolepoäng ekonomi. Den innebär att kristna fundamentalister kan sätta stopp för fantastiska nya medicinska möjligheter för att de strider mot deras förlegade tro. Det är inte för inte som demokratin har kallats för majoritetens diktatur. 51 % av befolkningen kan bestämma precis vad de vill om de resterande 49 procenten. Men finns det något bättre alternativ?

De gamla grekerna gav oss demokratin, så låt oss börja jakten på alternativ till denna hos dem. Platon (c. 427-347 f.Kr) förespråkade ett samhälle som var uppdelat i tre klasser; arbetare, krigare och de styrande. Den styrande klassen skulle vara de som älskade Sanningen; filosoferna. Platon gjorde en jämförelse med ett skepp och dess kapten och medicin och en läkare – på samma sätt som vem som helst inte kan segla ett skepp eller lista ut vilken medicin som är den bästa är vem som helst inte lämpad att bestämma över en stat.

Den engelska filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) skulle långt senare komma med en i någon mån liknande idé. Hobbes var materialist, det vill säga, han trodde att allt bestod av materia och att allt som hände berodde på materiens rörelse, vilket gick stick i stäv mot den kristna kyrkans predikande om människan själ. Hans materialistiska livssyn påverkade också hans politiska idéer; Hobbes ansåg att människan till sin natur var egoistisk – och eftersom alla människor således i första hand brydde sig om sitt eget liv och sin egen säkerhet skulle allt snart urarta till ett allas krig mot alla. Den enda vägen till trygghet, säkerhet och fred var att folket överlät makten till en enda suverän härskare. Så fort makten delas börjar kriget mellan människorna igen. Det låg i härskarens intresse att styra så bra som möjligt – om han utmanade eller retade folket skulle han väcka deras vrede – men även han var beroende av trygghet, säkerhet och fred och alltså borde han ta hänsyn till folkets önskningar när han utövade sin makt.

Jag är demokrat. Jag tycker att representationsdemokratin är det bästa alternativ som står oss till hands idag. Men när jag valåret 2006 ser mig omkring börjar jag undra. Bland väljarkåren ser jag ointresse och okunskap. Man intresserar sig inte för politik – för min enda röst gör ändå ingen skillnad. Man bryr sin inte om att informera sig själv om aktuella politiska frågor – man vaneröstar, sväljer retorik, bryr sig inte om att tänka själv. Förbrukar man sin rätt till en röst om man inte tar reda på vilka frågor som valet skall handla om? Bör man få rösta om man inte har en balanserad och informerad bild av verkligheten? Är demokratin värd något om dess demos inte tar sitt ansvar? Ibland ligger de idéer Platon och Hobbes framförde nära till hands…

En gammal klassiker

Det är ganska tråkigt att vara singel. Det visste Gud, och därför skapade han Eva åt Adam.

...eller hur det nu var. Faktum är att det finns två olika och sinsemellan oförenliga skapelseberättelser i Bibeln. I den första skapas Eva och Adam samtidigt, i den andra skapas Eva som sällskap åt Adam (och får bära skulden för att de bägge slängs ut ur Eden, varför Han bestämmer sig för att kvinnan skall låta mannen bestämma över henne för all framtid - en berättelse som på ett mycket effektivt sätt skänker det partiarkala systemet existensberättigande).

Min favorit i Gamla Testamentet är annars Noa. Killen är minst sagt fantastisk - han bygger en båt och plockar in två av all jordens arter för att skydda dem mot den stora översvämningen. Man kan inte låta bli att beundra den ingenjörskonst, tankeverksamhet och planering som måste ligga bakom ett sådant projekt. Mindre genomtänkt är att han när han så småningom kliver iland offrar en individ av varje art av fyrfota djur och fågel (det förstör liksom lite av syftet med att ha räddat djurarterna till att börja med). En tid senare har Noa anlagt världens första vingård och super sig full och somnar naken i sitt tält. När en av hans söner får se Noas nakna lekamen blir fadern rasande, och bestämmer att sonens son för alltid skall vara slav åt sonens bröder (det där blev en jobbig mening, men det är bara en följd av att de bibliska släktskapen inte alltid är de lättaste att följa).

Bibeln i allmänhet, och GT i synnerhet, kan vara ganska kul läsning. Den välbekanta (?) historien kan förklara mycket om varför vårt samhälle är som det är idag, och i den senaste översättningen rör det sig om hyfsat lättläst och njutbar prosa. Nattens lästips är därför Bibeln.

Norditalienska städer och män med skägg

Innan romarna spred sig över hela den Appeninska halvön bodde ett folk som kallas etruskerna där. De romerska erövrarna såg officellt etruskerna som barbarer, men det hindrade dem inte från att bland annat ta efter mycket av dessa barbarers arkitektur. Colosseums valvbågar är exempelvis gjorda med etruskiska arenor som förebilder.

I norra Italien ligger en stad vid namn Bologna. Den grundlades 543 f.Kr. av etrusker. 1088 e.Kr. grundades stadens universitet - Europas äldsta ännu existerande. Universitetet var ett mycket viktigt intellektuellt centrum under medeltiden. Även idag är Bologna en stad vars namn är i ropet i korridorerna på Europas universitet - på grund av något som kallas Bolognaprocessen.

Målet med Bolognaprocessen kan kortfattat beskrivas vara att i någon mån standardisera de europeiska högskoleutbildningarna. Målet är att ge ökad rörlighet mellan olika länder för studenter och lärare. Rent praktiskt innebär det för Sveriges del att magisterexamen kommer att slussas ut, att vi kommer att få en ny sjugradig betygsskala och att kurspoängen kommer att räknas annorlunda.
...eller?

Arbetet med Bolognaprocessen är i full gång. Vilka delar av systemet som kommer att anammas av de svenska universiteten återstår dock att se. I egenskap av studeranderepresentant i Uppsala Universitets programråd för naturvetarprogrammet inriktning matematik/data/fysik deltog jag idag i ett möte som bland annat diskuterade Bolognautformningen på universitetets utbildningar i fysik och matematik. En majoritet av mötesdeltagarna var män med skägg.
Det är på något sätt en spännande tid för medlemmar av programråd. De beslut vi fattar idag kommer att påverka studerande i många år framöver. Allt ska bli smidigare, bättre och snyggare.

Ett redan fungerande system som ersätts med ett mer utbrett och förfinat sådant? Även om jag hoppas att Bolognaprocessens förändringar blir till det bättre kan jag inte låta bli att dra en parallell med etruskerna och deras byggnadskonst...

Nära grannar, avlägsna grannar

Jag hade svårt att somna igår. Vet inte riktigt vad det berodde på - onda andar, väckarklockans enerverande tickande eller det faktum att jag fick för mig att dricka tre koppar espresso innan jag gick och lade mig. Klockan kvart i tre hade jag tröttnat på att ligga och titta upp i taket, och kikade därför ut genom fönstret. Det fanns inte ett moln på himlen. Titta i taket eller titta på stjärnor? Det var ett lätt beslut. Jag drog på mig långkalsongerna (det var tio minusgrader ute) och stövlade ut i vinternatten med fältkikaren i högsta hugg.

Såg Mars gå ner vid horisonten i nordväst. Halvmånen låg alldeles under stjärnhopen Plejaderna i västnordväst. Saturnus stod ganska högt i sydväst. Trodde mig kunna urskilja ringarna, men det kan ha varit inbillning. Alldeles väst om Saturnus upptäckte jag något som först framträdde som en ganska stor dimmig prick. Allt eftersom min syn förbättrades framträdde stjärnor ur pricken. Det visade sig vara en stjärnhop. I efterhand kunde jag genom att titta på kartor konstatera att Saturnus granne gick under beteckningen M44.

M44 är det fyrtiofjärde objektet i den så kallade Messierkatalogen. Katalogen skapades av den franske astronomen Charles Messier 1774, och innehåller 110 nebulosor, galaxer och stjärnhopar. Så gott som alla kan ses med en vanlig fältkikare om förutsättningarna är de rätta. Många är dessutom riktigt vackra, vilket gjort Messierobjekten till några av amatörastronomernas favoritobjekt på himlen. Det är lätt att förstå varför.

Att hitta alla 110 Messierobjekt är många nybörjarastronomers mål. Själv har jag inte sett mer än tre stycken...

Historien om Messierkatalogen kommer dock inte till sin fulla rätt förrän man hört anledningen till att Charles Messier sammanställde den; Messier var kometjägare, och blev irriterad av att finna suddiga objekt på stjärnhimlen som inte var kometer. För att underlätta för sig själv och andra likasinnade gjorde han en lista över sådana objekt, så att han skulle kunna leta kometer utan att bli vilseledd av nebulosor och annat ointressant. Därmed gjorde han också en amatörastronomisk kulturgärning utan like, och skrev för alltid in sitt namn i historien.
Man kanske skulle ta och skriva en lista över saker som irriterar en?

Siffror, formler, nederbörd

Det har snöat idag. Temperaturen har legat kring nollstrecket, vinden har varit svag och nordlig. Ganska tråkigt väder. Men fint med snöflingor som dansar kring lamporna i granen utanför fönstret.

Vädret är vårt kanske vanligaste samtalsområde och någonting som i allra högsta grad styr och påverkar våra liv. Vi är beroende av att veta hur vädret skall bli, eftersom det säger oss allt från hur hög elräkningen kommer att bli, till hur väl kommunikationerna kommer att fungera och hur vi bör klä oss. Vårt väder är avgörande för hur årets skördar blir, och hur stor glassförsäljningen blir i sommar. Men hur kan man veta hur vädret kommer se ut imorgon?

Ett av de första försöken att matematiskt beräkna hur vädret skulle förändras gjordes av britten Lewis F. Richardson, som 1910 med hjälp av väderobservationer från Centraleuropa försökte förutsäga vädret tre timmar framåt. Beräkningarna tog honom fem år att utföra, och resultatet var allt annat än lyckat. Richardsons beräkningar förutspådde vindhastigheter på flera hundra meter per sekund – i motsatt riktning till den uppmätta.

En 24-timmarsprognos idag kräver cirka sju miljarder multiplikationer, divisioner och additioner. Dagens meteorologer har dock betydligt bättre förutsättningar än Richardson – till sin hjälp har de enorma mängder datorkraft i form av otaliga superdatorer. De numeriska prognoser som dessa gör ligger till stor del till grund för de detaljerade väderprognoser vi ser i press, radio, TV och på internet.

För att göra en väderleksprognos måste man ha information om hur vädret ser ut i ett större område. Ett stort antal väderobservatörer gör därför vid fasta tidpunkter varje dag synoptiska – samtidiga – observationer av vädret. De synoptiska observationerna ritas in på en väderkarta. När man analyserar kartan får man en helhetsbild av väderläget. Med dess hjälp kan man beräkna hur lågtryck och nederbördsområden rör sig och hur bland annat vindar, temperatur och tryck kommer att förändras i framtiden. Det är dessa förutsägelser som är prognosen.

De observationer som görs vid markytan innefattar normalt temperatur, vindriktning, vindhastighet, luftfuktighet, sikt, lufttryck, rådande väder och moln. Termometern och hygrometern är placerade i en noggrant placerad termometerbur. Dess utseende och placering är viktig för att få bra observationer – instrumenten får inte visa felaktiga värden på grund av att de utsätts för direkt solljus eller liknande.

Observationer görs manuellt var tredje timme dygnet runt på ett flertal platser i Sverige. Dessutom finns ett stort antal automatstationer, där avläsningarna görs automatiskt. Dessa användes tidigare bara på platser där det var svårt att få observatörer – exempelvis till havs och på fjället. Idag är de dock betydligt fler än de manuella stationerna. I min barndoms Borlänge finns en automatstation, samt en manuell station som främst mäter nederbörd. Närmaste manuella synopsstation ligger i Malung.

Markobservationerna komplimenteras med mätningar högre upp i atmosfären med hjälp av mätutrustning med radiosändare, som skickas upp med ballonger. Ballongernas positioner bestäms med hjälp av satelliter. Man får då information om temperatur, fuktighet och vind på olika nivåer upp genom atmosfären. Vinden på tre kilometers höjd brukar vanligtvis visa vart regnmolnen rör sig. I Sverige finns sex radiosondstationer, och sonderingarna görs två gånger per dygn.

Alla observationer ritas in som siffror och symboler på en karta. Linjer dras mellan områden som har samma lufttryck, och man kan då se var låg- och högtryck befinner sig. Linjer för lika stora tryckförändringar under en viss tidsperiod ritas också in, så att man kan ser hur trycksystemen rör sig och förändras. Områden med nederbörd markeras även de.

Kartan komplimenteras med hjälp av satellit- och radarbilder. Satellitbilderna visar bland annat moln, och används dessutom för att upptäcka ozonhål. Radarbilderna visar var regnskurar bildas och hur de rör sig.

Manuella prognoser görs genom att man utnyttjar kunskaper om vädrets normala beteende. Man förlänger de rörelser fronter och regnväder har på den uppritade kartan och får på så sätt fram en trolig väderutveckling. Idag görs dock arbetet av datorer. Manuella prognoser görs mest för att bedöma rimligheten i den datorberäknade prognosen. Datorerna gör numeriska prognoser genom att lösa ekvationer som beskriver jämviktstillstånd och rörelser i atmosfären. De modeller som används speglar en förenklad version av verkligheten, men är ändå tillförlitliga. Ofta är det fel i de observationer som ligger till grund för beräkningarna, och inte fel i uträkningarna eller modellerna, som gör att prognoserna inte stämmer. Ett annat problem är att man inte har observationer för varje punkt, vilket gör att man inte har all den information som skulle behövas för riktigt tillförlitliga beräkningar. Över haven finns det exempelvis stora luckor i observationsnätet.

SMHI får tack vara sitt medlemskap i ECMWF (European Centre for Medium-Range Weather Forecasts) dagligen tillgång till globala väderprognoser för 10 dygn framåt. ECMWF är en organisation som stöds av 25 europeiska länder och är världsledande inom sitt område. Man använder ett mycket kraftigt datorsystem och med dessa prognosers hjälp, och de mätdata man får från de olika länderna i Europa kan SMHI presentera sina prognoser. Prognoserna från ECMWF är för 3-10 dygn framåt.

SMHI:s regionala väderprognoser, för 1-2 dygn framåt, görs vid NSC (Nationellt SuperdatorCentrum) i Linköping. Med hjälp av den numeriska prognosmodellen HIRLAM (High Resolution Limited Area Model) prognoser som är mer detaljerade än ECMWF:s globala prognoser fram. Modellens data används sedan som indata i en mängd andra meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska modeller.

Om inget annat anges beskriver prognoserna vädret för klockan 13 (vintertid) eller 14 (sommartid) den aktuella dagen. Kring dessa klockslag observerar man vanligen dygnets maxtemperatur. Minimitemperaturen observeras vid och strax innan soluppgången.

Fysiken är en vetenskap som försöker beskriva fenomen i naturen med hjälp av siffror och formler. Eftersom man så gott som aldrig kan ta hänsyn till, eller ens känner till, alla de faktorer som spelar in arbetar man med modeller och förenklingar.

Meteorologin är ett av många exempel på hur fysikaliska beräkningar kan komma till stor nytta för människan. Men, som en del av fysiken är den också bunden av dess begränsningar – att man jobbar med en förenkling av verkligheten. Att få prognoser som med hundraprocentig säkerhet stämmer är en omöjlighet – alldeles för många faktorer påverkar vårt väder, och vi kan aldrig veta hur vädret ser ut i varje punkt på jorden.

Med meteorologins begränsningar i åtanke är det är svårt att inte låta sig imponeras av att man med hjälp av några formler trots allt faktiskt med god precision kan förutsäga hur vädret kommer att bli. Den goda vetenskap som ligger bakom prognosmodellerna och de meteorologiska mätinstrumenten är beundransvärd.

Väderleksprognosen som avslutar Aktuellt varje kväll är mer än bara en upplysning om hur vädret kommer att bli. Den är beviset på att man kan komma nästan hur långt som helst med några meteorologiska instrument, en karta och… sju miljarder matematiska operationer.