Är USA:s anseende verkligen lågt?

Pappersupplagan av dagens SvD har följande notis:

USA:s anseende i omvärlden dalar
USA:s rykte blir allt sämre internationellt. I dag anser bara 29 procent av omvärldens medborgare att landet har en positiv inverkan på världen. Förra årsskiftet var den siffran 36 procent.
I en undersökning som gjorts för BBC har 18 000 människor i 18 länder tillfrågats, och runt 73 procent ogillade president Bushs sätt att hantera Irakinvasionen. TT-AFP.
(SvD, 24/1 2007, sidan 15)

Onekligen intressanta siffror. Men stämmer de verkligen? Det är möjligt att de gör det, men utifrån den information som ges i notisen går det inte att dra några slutsatser om deras giltighet. Statistisk information är nämligen inte särskilt värdefull om vi inte vet hur den har införskaffats och bearbetats.

Först och främst måste vi fråga oss vilka de 18 länder som undersökningen har utförts i är. Hur har man bestämt vilka länder som skall vara med i undersökningen? Är de valda länderna ett bra stickprov på världens medborgare? Har man bara valt länder i stil med Iran, Kuba och Nordkorea, eller länder som traditionellt är mer USA-vänliga? Har gruppen av tillfrågade i varje land varit ett bra stickprov på landets befolkning?

Vidare är det viktigt att undra vilka frågor som har ställts i undersökningen. Har man frågat ”anser du att USA har en positiv inverkan på omvärlden?” eller bett de intervjuade att bedöma USA:s inverkan på en 1 till 5-skala? Hur har utfrågningen gått till – har man ställt frågorna via telefon, genom dörrknackning eller med enkäter som man skickat till olika hushåll? Det finns en tendens hos tillfrågade att vilja svara det som de tror att den som frågar vill höra – och således måste vi också fråga oss vem som har utfört intervjuerna, och vad man har gjort för att undvika sagda fenomen. Vid vilken tidpunkt ställdes frågorna? De nyheter som var aktuella i media vid tiden för undersökningen kan ha påverkat resultatet. Och vad innebär det egentligen att 29 % av befolkningen tycker att USA har en positiv inverkan? Medför det att 71 % anser att de inverkar negativt, eller att 25 % tycker att de har en negativ effekt medan 46 % varken säger bu eller bä?

Man skulle kunna tro att BBC går att lita på, och att de har resurser nog att göra en ordentlig undersökning. Så kan vara fallet, men jag har tidigare sett hur deras svenska motsvarighet SVT misshandlat en statistisk undersökning, så det är ingenting som jag tar för givet.

Min nyfikenhet fick mig att gå vidare till BBC:s hemsida, där jag mycket riktigt hittade en artikel om undersökningen. Det första jag lade märke till var att BBC uppgav att undersökningen omfattade 26 381 personer i 25 länder, och inte 18 000 i 18 länder, som TT påstår. 18 av de 25 länderna har tidigare varit med i undersökningen, och det är i dessa 18 som 29 % av de tillfrågade anser att USA har en positiv inverkan på omvärlden. Värt att notera är också att ett av de länder i vilka undersökningen har genomförts är just USA, och att undersökningen således inte enbart handlar om omvärldens uppfattning om landet (det framgår dock inte om USA är ett av de 18 länderna, men det är inte orimligt att anta att så är fallet).

Hela undersökningen finns att läsa i PDF-format här. På sidan 12 i dokumentet finns de frågor som ställdes (med tillhörande svarsalternativ), och på sidan 21 anges hur många tillfrågade som finns i varje land (varierar mellan 800-1800), när intervjuerna har gjorts (november 06 – januari 07), hur de har genomförts (via telefon eller ”face-to-face”) och vilken del av befolkningen som har tillfrågats (åldersgrupp och vilken typ av område de bor i). Felmarginalen i de olika länderna uppges variera mellan +/- 2,5 och 4 procent. Det framgår inte hur de tillfrågade har valts.

I Filippinerna har 1000 personer, ålder 18 och uppåt, tillfrågats i face-to-face-samtal. Om vi bortser från problemet med att man får förväntade svar så kvarstår dock det faktum att samtliga tillfrågade befann sig i landets huvudstad. Filippinernas huvudstad står, enligt en fotnot i dokumentet, för 27 % av landets urbana befolkning. Det sägs dock inte hur stor andel av befolkningen som klassas som urban. Det här kan vara en möjliga felkälla, för det är inte säkert att huvudstadens befolkning är representativ för landets befolkning i stort. Som ett något extremare tankeexperiment, som demonstrerar samma möjliga fel, kan vi föreställa oss värdet av en undersökning av svenskarnas medelinkomst, där samtliga tillfrågade bor i Djursholm. I BBC:s undersökning kom de tillfrågade från urbana områden i 10 av de 25 länderna.

Vad är då min slutsats? Jag har egentligen inte någon. Det framgår inte av rapporten om materialet har behandlats med några statistiska metoder för att bättre kunna ge information av omvärldens bild av USA, eller om man bara samlat in en mängd data utan att bearbeta den vidare. Jag är tveksam till om valet av länder är bra. Det verkar också finnas en del möjliga felkällor, varför jag är fortsatt skeptisk mot undersökningens resultat. Jag skulle vara väldigt försiktig med att gå ut och proklamera för världen att 29 % av alla icke-amerikaner tycker att landet har en negativ inverkan.

Avslutningsvis skall det sägas att jag (ännu! :) inte är någon auktoritet vad gäller statistisk. Dock måste man lyckligtvis inte vara det för att få undra hur en undersökning har genomförts, och om dess resultat verkligen är vad det verkar vara. Den naturliga frågan att ställa när någon presenterar en siffra är den om hur man har kommit fram till siffran ifråga. För den som är intresserad av sådant vill jag rekommendera den underhållande lilla boken How to lie with statistics av Darrell Huff (Victor Gollancz, 1954).

Andra bloggar om: statistik, usa, bbc, tt, samhälle, världen. intressant?

Parapsykologiska länkar

Den som tyckte att att Parapsykologi från Lund var det minsta intressant bör ta sig en titt på Garvarn's blog. I en rad inlägg kritiseras där uttalanden från Adrian Parker, lektor vid Göteborgs universitet och en av Sveriges mest kända parapsykologer. Parker själv har svarat på de mycket läsvärda inläggen, som återfinns här, här, här och här.
Andra bloggar om: bloggar, bloggosfären, parapsykologi

Myter och vetenskap

En intressant bok som jag läst nu i veckan är Myternas historia (Månpocket, 2006), av den brittiska författaren Karen Armstrong. I boken berättar Armstrong om hur de myter som människan har omgivit sig med har förändrats i takt med att hennes samhälle har utvecklats. Hon skriver att jägar- och samlarfolk, bondesamhällen och stadsstater, på grund av sina skilda behov, under århundradena har haft vitt skilda behov av myter och berättelser.

Jag var ganska tveksamt inställd till boken efter att ha läst två av de inledande kapitlen, om äldre respektive yngre stenåldern, framförallt för att den lille vetenskapsteoretikern inom mig inte kunde låta bli att tycka att Armstrong verkade dra väldigt mycket slutsatser ur ett väldigt litet material (fast det kan helt enkelt ha rört sig om den standardskepsis som jag automatiskt kopplar på så fort jag stöter på något som ens avlägset liknar humaniora). Allt eftersom jag läste vidare växte den dock i mina ögon, och framförallt var det avslutande kapitlet, Den stora västerländska omvandlingen, intressant.

Armstrong driver teorin att människan i alla tider har haft två parallella, komplementerande, sätt att tänka. Det ena är logos, som handlade om praktiska saker och drev utvecklingen framåt. Det är med logos som de stora uppfinningarna har gjorts – det är logos som har byggt städer och uppfunnit hjulet. Vid logos sida har vi mythos, som har syftat till att ge saker och ting i vardagen mening och förklaring, och till att skänka tröst och vägledning under livets svåra stunder. Mythos har talat om årstidernas växlingar, världens skapelse och döden. Dessa myter har fått vara just det – en del av mythos, det mytiska tänkandet – och inte förväxlats med det världsligt sanna, erfarenhet och vetskap; logos. Olika tider har krävt olika myter och olika distans till gudarna. Som ett exempel nämner Armstrong den tidiga israelitiska guden, som var av kött och blod och åt middag med Abraham, som i senare myter utvecklades till det gamla testamentets betydligt mer transcendenta dito.

Det som gör Armstrongs teori intressant är vad den säger om den västerländska utvecklingen från 1500-talet och framåt. Människorna började omvärdera mythos, och dåtidens filosofiska debatt, tillsammans med stora vetenskapliga landvinningar, gjorde att logos började spela en allt större roll i samhället, och att det mytiska tänkandet trängdes undan. Men myterna fanns kvar. De stöptes om, och man försökte beskriva samma gamla myter med logos. Myterna och de gamla religiösa skrifterna började ses som historiska dokument, och en ny religiös fundamentalism föddes (motsvarande skedde inte på annat håll – inom exempelvis hinduismen har man behållit synen på gudasagorna som just sagor). Man började alltså att se på sådant som inte var avsett att vara fakta som fakta. Enligt Armstrong, som för övrigt själv är religiös, är religiös fundamentalism en konsekvens av att vi har blandat ihop mythos och logos. I själva verket, anser hon, kan och skall de båda existera sida vid sida.

Jag håller inte riktigt med om Armstrongs syn på den roll myter bör spela i vårt samhälle idag – jag ser inget behov av myter i min ateistisk-materialistiska världsåskådning – men tycker ändå att hon har en intressant poäng. Myt och vetande kan leva i fred tillsammans, så länge de inte börjar inkräkta på varandras domäner. Där vetenskapen slutar kan myten ta vid, men inte dessförinnan.

Andra bloggar om: böcker, myter, religion, vetenskap, historia. intressant?

SvD:s Idag årets förvillare

Förening Vetenskap och Folkbildning har utsett SvD:s Idag-redaktion till årets förvillare, på grund av artikelserien om energimedicin som jag skrev om i augusti. På föreningens hemsida finns därför också en artikel som tar upp de fel som förekom i artikelserien.

Idag-sidorna i SvD är långt ifrån alltid dåliga. Men ibland lyckas de tyvärr med helt otroliga bottennapp, och artiklarna om energimedicin var bland det värsta jag sett i en tidning som ses som seriös. Förhoppningsvis kommer man nu att ställa högre krav på sina skribenter 2007.

Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap, media, svd, årets förvillare

Om intelligent design

Torbjörn Fagerström, tidigare vid SLU och Lunds universitet, har idag en mycket bra understreckare i SvD om intelligent design:

Ingen som har gjort sig besväret att på djupet sätta sig in i den moderna evolutionsteorin kommer att uppleva något behov av att åkalla en intelligent formgivare. Det finns ingenting inom biologin, hur ofattbart komplicerat, ändamålsenligt eller vackert det än må synas vara, vars uppkomst inte i princip kan förklaras som ett resultat av naturligt urval som under lång tid verkat på slumpvis uppkommen variation.

Rubriken, ”Människan är bitvis ett fuskbygge”, sammanfattar på ett bra sätt Fagerströms resonemang. Han ger en rad exempel på att människan inte alls är särskilt intelligent designad, utan snarare, som han skriver, konstruerad ”enligt Cajsa Wargs princip”, och smular därmed sönder själva den grundläggande premissen bakom intelligent design. Välskrivet och genomtänkt. Läs!

Andra bloggar om: vetenskap, intelligent design, religion, kristendom, svd

Rör inte negerpojkarna

Sydsvenskan rapporterar att Albert Bonniers Förlag döper om Agatha Christies Tio små negerpojkar till Och så var de bara en. Anledningen är att man inte vill behålla en titel som ”kan göra folk ledsna”.

När Agatha Christie 1939 döpte sin deckare till Ten little niggers syftade hon på en gammal barnkammarramsa som förekom i boken. I ramsan, precis som i boken, dör ett antal personer, en efter en. När boken året därefter skulle publiceras i USA ansåg man att n-ordet var för känsligt, och ersatte det därför med indians, indianer, både i titeln och i själva texten. 67 år senare sker det förra i Sverige.

Var det rasistiskt av Agatha Christie att ha med ordet nigger i titeln på sin roman? Jag tvivlar starkt på att det fanns några sådana baktankar (och tycker för övrigt att det är ovidkommande); namnet var hämtat från en dikt, från en del av hennes samtida och kulturarv. Det hade knappast väckt samma uppmärksamhet om hon tagit namnet från Edgar Allan Poes The Raven – trots att det i stort sett hade varit samma sak. Varför?

Problemet uppstår först när vi börjar fördöma de värderingar som fanns i den miljö i vilken vårt kulturarv uppstod. Om vi tittar tillbaka på vår historia, genom den lins som vår nutids värderingar utgör, framstår mycket av det som vi har gjort som obegripligt och förkastligt. Men det ändrar inte på det faktum att människor har gjort vissa saker, tyckt vissa saker, sagt och skrivit vissa saker. Ja, rasismen frodades under 1930-talet och under tiden före det. Ja, neger har använts som ett nedsättande ord och är inte särskilt politiskt korrekt. Men nej, det är inte en anledning till att byta namn på boken. Att ändra namnet på en bok, 70 år efter att den skrevs, för att titeln inte känns bekväm idag är inget annat än ett övergrepp på vårt kulturarv. Det är att vilja skriva om historien, att förneka det som har varit. Och det är farligt. Vi får inte censurera bort gamla texter som kan upplevas som rasistiska eller stötande, för de utgör ett viktigt dokument över vår historia, vårt tänkande och de åsikter som fanns när texterna skrevs. En text måste alltid ses i den kontext i vilken den är skriven. Om vi börjar ändra i texten riskerar vi också att påverka vår bild av dess kontext – och om vi suddar ut rasismen ur vår historia gör vi generationerna efter våra en stor otjänst.

Blunda inte för det som har varit. Låt de tio små negerpojkarna vara kvar, så att vi aldrig kan glömma att de funnits.

Andra bloggar om: rasism, agatha christie, litteratur, böcker, sydsvenskan, bonniers. intressant?

Parapsykologi från Lund

I gårdagens SvD fanns en intervju med Etzel Cardeña, innehavare av den omstridda professuren i parapsykologi och hypnos vid Lunds universitet. Artikeln fångade mitt intresse, dels för att den handlade om parapsykologi, men också för att det var Etzel Cardeña som i samband med en av de seanser som hölls på Stockholms stadsmuseum i höstas framträdde som en motpol till medierna, som skulle berätta om den forskning som fanns om liv efter döden. Som framgår av artikeln sade Cardeña att det inte finns några övertygande bevis för ett liv efter detta – men han passade också på att säga att det ”finns en hel del undersökningar som stödjer idén om tankeöverföring”. Själv är jag i vanlig ordning skeptisk.

I en rad intervjuer (Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad, Salong K och Forskning och Framsteg) har Etzel Cardeña sagt att det finns tydliga bevis för att tankeöverföring, spådomar och psykokinesi (flyttande av föremål med tankekraft) fungerar. Han säger sig också själv ha varit med om övernaturliga fenomen, eller parapsykologiska upplevelser, som han själv kallar dem. Ett exempel är följande utdrag ur Aftonbladet-intervjun (reporterns fråga i fetstil):

Har du själv parapsykologisk (sic) förmågor?
– Jag har varit med om händelser som kan beskrivas i parapsykologiska termer. Till exempel att jag drömt något på natten som sedan inträffat dagen därpå. Eller att jag tänkt på en person som sedan ringt mig i exakt samma ögonblick.

Etzel Cardeña är Europas enda professor i parapsykologi. I egenskap av det borde man kunna förvänta sig att han skall vara ordentligt påläst både inom vetenskaplig metodik, psykologi och parapsykologi. Hans replik ovan är därför förvånande.

Har det någon gång hänt att han drömt något som inte inträffat dagen därpå? Eller att han någon gång tänkt på en person utan att den har ringt honom i exakt samma ögonblick? Antagligen. När det gäller den här typen av fenomen har vi har en tendens att bara komma ihåg ”träffar” och att glömma ”missar”, vilket vilken psykolog som helst kan bekräfta. Och visst, sannolikheten att din väninna ringer precis när du tänker på henne är väldigt liten, men det ligger inget konstigt i att något osannolikt händer. Faktum är att osannolika händelser äger rum precis hela tiden! Det finns så väldigt många osannolika saker som kan hända att det blir väldigt väldigt sannolikt att någon av dem kommer att inträffa just idag.

Och just därför att de är osannolika lägger vi märke till dem. Däremot lägger vi ingen större vikt vid sannolika händelser (du tänker på din väninna utan att hon ringer till dig), och glömmer snart bort att det sannolika inträffade. Att Cardeña väljer att tolka sådana händelser som parapsykologiska tyder på att han inte är intresserad av att betrakta andra möjliga förklaringar till det han upplever än de övernaturliga, vilket är en mycket märklig ståndpunkt för en person som anser sig vara en seriös forskare. När man arbetar vetenskapligt hittar man inte utan anledning på nya förklaringar för sådant som redan förklaras av de beprövade modeller som man redan har. Att Cardeña misslyckas med att tänka vetenskapligt kring ett så enkelt och grundläggande problem kastar en skugga över all forskning han gör där mer avancerade komplikationer kan finnas.

I de olika intervjuerna säger Cardeña att det är synd att parapsykologer ses som ”ovetenskapliga och flummiga” och att det finns ”en lång rad kontrollerade studier som visar att [parapsykologiska] fenomen[...] existerar”. Cardeña har, som vi redan sett, uppvisat prov på ”ovetenskaplighet”. Hur är det då med de kontrollerade parapsykologiska studierna?

Parapsykologisk forskning handlar till stor del, för att låna beskrivningen från Skepdic.com, om att observera oförklarliga fenomen, till skillnad från mer konventionell forskning, som handlar om att förklara observerbara fenomen. Man letar efter statistiska avvikelser som inte kan förklaras med slumpen eller något naturligt fenomen. Om man hittar sådana anser man sig ha funnit bevis för tankeöverföring eller vad experimentet nu handlade om.

Den parapsykologiska forskningen har, ändå sedan den först dök upp på 1880-talet, kantats av bluffar, missförstånd, dåliga statistiska analyser och dålig vetenskaplig metodik – man har haft väldigt svårt att sätta upp kontrollerade experiment där felkällor kan uteslutas. Det har också varit vanligt att forskarna endast uppmärksammat experiment som man ansett vara lyckade, medan man struntat i samma experiment då de inte lyckats.

Till SvD-intervjun hör en liten faktaruta, som anger Nationalencyklopedin som källa, där följande står att läsa:
Den låga graden av upprepbarhet vid parapsykologiska experiment samt bristen på förklarande teori framhålls av kritiker. Disparata data stöder parapsykologiska hypoteser, men det vetenskapliga samfundet i stort har inte övertygats.

Observera: låg grad av upprepbarhet och disparata (motsägelsefulla) data. För att ett experiment skall accepteras av ”det vetenskapliga samfundet i stort” måste det kunna upprepas av andra, oberoende forskargrupper. För väldigt många parapsykologiska studier har så inte varit fallet, varför vi måste anta att det fanns något fel i det ursprungliga försöket.

Ett av parapsykologins problem är att många av dem som forskar på området själva är övertygade om att de kommer att observera parapsykologiska fenomen. Därför går de in i försöken med vissa förväntningar, och om man inte är försiktig kan det påverka försökens resultat. Ett bra exempel från konventionell vetenskap är N-strålarna, som en fransk fysiker trodde sig ha upptäckt i början av 1900-talet. Det visade sig att alltihop var ren inbillning. Det är långt ifrån enkelt att göra korrekta, dubbelblinda, randomiserade försök, och många parapsykologiska undersökningar faller på den punkten.

I gårdagens SvD-intervju nämner Cardeña den forskning som baserats på ganzfeld-protokollet som ett exempel på framgångsrik parapsykologisk forskning. SvD skriver:
Här en förenklad beskrivning: Man låter försöksperson A koncentrera sig på en bild. Försöksperson B sitter i ett annat hus, får välja mellan fyra olika bilder, och träffar rätt betydligt oftare än han eller hon borde, om det bara är slumpen som avgör.

Beskrivningen är inte helt riktig (till exempel har vanligtvis försökspersonerna befunnit sig i samma hus) men ger åtminstone en bild av vad försöket går ut på. Det stämmer också att de försök som har gjort vanligtvis har gett en större andel träffar än vad slumpen borde ge.

Ganzfeld-experimenten är några av de absolut intressantaste inom parapsykologin. De har varit ovanligt framgångsrika, men kritik har flera gånger riktats mot metodiken och fler experiment behöver utföras innan några definitiva slutsatser kan dras. SkepticReport har en stor meta-analys av experimenten, där all forskning på området sammanställs, engelska Wikipedia har en bra artikel om ämnet och The Skeptic's Dictionary har en mycket bra och uttömmande artikel om experimentens historia, metodik och eventuella brister.

Oavsett om ganzfeld-försöken är framgångsrika eller ej så belyser de dock ett vanligt fel inom parapsykologin – för korrelation är inte det samma som kausalitet. Det vill säga; bara för att två fenomen uppträder samtidigt betyder det inte att det ena beror på det andra. Även om man lyckas visas att person B väljer rätt bild oftare än vad hon borde så har man inte visat att telepatisk kontakt med person A på något sätt är inblandat i det hela. Man har bara visat att person B valde rätt oftare än vad man förväntade sig. Det kan finnas andra förklaringar – fel i metodiken, fusk, dålig slumpgenerering eller något helt annat som man inte känner till eller inte har tänkt på. Och många andra experiment tyder på att telepati inte fungerar. Om det visar sig att person B oftare väljer rätt måste parapsykologin vända sig till den konventionella vetenskapens arbetssätt – och jobba med att förklara ett observerbart fenomen. Så länge man inte framgångsrikt gör detta är det fel av Etzel Cardeña att säga att vi har några bevis för att tankeöverföring kan äga rum.

Andra bloggar om: parapsykologi, pseudovetenskap, vetenskap, telepati, svd, lund. intressant?

Rättelse om Grand Canyon

En rättelse: under rubriken Bush, Grand Canyon och kondomer påstod jag att turistguiderna vid Grand Canyon inte får uttala sig om kanjonens ålder var fel. Detta stämmer inte. Jag, och många andra med mig, missförstod pressmeddelandet från PEER som den delen av blogginlägget grundade sig på. Phil Plait på Bad Astronomy reder ut missförståndet här.

Tarot funkar inte i Dalarna

I början av 2006 bad Borlänge Tidning tarotisten Kicki Vivar att spå Borlänges framtid under det kommande året. I fredagens pappersupplaga av tidningen (men tyvärr inte på tidningens hemsida) fanns en artikel där man kontrollerade hur många av spådomarna som slagit in.

Av 16 spådomar gick 10 stycken fel. Resultatet på två bedömdes vara osäkert, och endast fyra bedömdes ha slagit in. Vivars hade bland annat felaktigt spått att Ikea skulle öppna en butik i Borlänge, att en kvinna skulle efterträda kommunens avgående s-ledare, och att ungdomskriminaliteten och arbetslösheten skulle öka i kommunen. Hon hade rätt om att Borlänges skolor skulle behöva spara pengar, att det blev ett maktskifte i regeringen, att det blev en upprensning bland arbetsmarknadsåtgärder och att Mora IK skulle nå stora framgångar (vilket kanske kan ses som tveksamt, eftersom de kom på åttonde plats i Elitserietabellen och inte kom längre än till första slutspelsomgången). Ingen av de förutsägelser som faktiskt slog in var något överraskande.

Ett av de påståenden som tarotisten gjorde, och vars utgång betraktades som tveksam, var att det skulle bli en politisk skandal med misskött ekonomi som efterverkan. Borlänge drabbades förvisso av en politisk skandal (sextrakasserier), men inga ekonomiska efterverkningar har upptäckts, så den förutsägelsen bör snarast räknas som ett misslyckande.

Fyra (eller tre) rätt av 16 alltså, och 11 fel. Inte borde väl ens den mest optimistiske tarotist kunna betrakta det som lyckat? Jodå. Hon har nämligen en ursäkt i bakfickan:

Kicki Vivar är inte bekymrad över att det var så många av hennes spådomar som inte slog in.
- Det är svårt att säga en exakt tidpunkt, men mycket av det här kommer att hända. Det vet jag, säger hon.
Något som tarotisten Kicki Vivar är övertygad om att händer inom den närmaste framtiden är att Ikea etablerar sig i Borlänge.
- Det är jag säker på, men det finns ju inga tarotkort som det står februari på, till exempel. Spara papperet så får du se att det blir fler saker som kommer att stämma, säger hon.
(BT, 5/1 -07, s.4)

Om hon inte kan säga något om exakta tidpunkter, varför utger hon sig då till att börja med för att kunna spå vad som skall hända under det kommande året? När tarotisten i efterhand ändrar spelreglerna och förlänger den tid för vilken hennes spådomar gäller ökar hon förstås också chansen för att de slår in. Förr eller senare kommer kriminalitet och arbetslöshet att öka, och det har talats länge om att Ikea skall komma till kommunen. Genom att förlänga den tidsperiod för vilken spådomarna är giltiga garanterar hon nästan att de skall slå in. Det finns ett ord för sådant: fusk.

Vivar har rätt i att det inte finns något tarotkort som det står februari på. Men med samma logik kan man argumentera att det inte finns något kort som det står Ikea på, och därför borde det alltså inte gå att med tarotkort göra förutsägelser om Ikea. Fast det är i och för sig inte bara med Vivars logik som man kommer fram till att tarot inte fungerar. Empirisk vetenskap funkar också bra...

En guldstjärna till Borlänge Tidning för att de faktiskt följde upp tarotistens förutsägelser!
Andra bloggar om: pseudovetenskap, tarot, vetenskap, borlänge

Bush, Grand Canyon och kondomer

Varken George Bush eller hans välkända krig i Mellanöstern är särskilt omtyckta i Sverige – religiös retorik och terrorkrig går helt enkelt inte hem här i landet Lagom. Något som betydligt färre känner till är ett helt annat krig som Bush fört på hemmaplan, och det är det som den här texten handlar om. Det här är cowboy-Georges krig mot vetenskapen:

Förra året uppdagades det att Bush-administrationen sett till att en ung man vid namn George Deutsch anställts vid NASA, som ”public affairs officer”. En del av hans arbete gick ut på att se till att den information allmänheten fick från NASA stämde överens med vad den kristna amerikanska högern tyckte. Därför såg han till att man lade till ordet ”theory” varje gång Big Bang nämndes på NASA:s hemsida, och att journalister som ville intervjua NASA-forskare som jobbade med den globala uppvärmningen helt enkelt inte fick det. I ett brev skrev Deutsch att ”[the Big Bang] is not proven fact; it is opinion. It is not NASA’s place, nor should it be to make a declaration such as this about the existence of the universe that discounts intelligent design by a creator.” Vilket förstås visar att han inte gjort sin läxa och läst på om bevisen för Big Bang eller om hur vetenskap fungerar.

Under sin tid som guvernör i Texas passade George Bush på att säga att skolbarn skall undervisas i både evolutionsteori och kreationism, och under tiden i Vita Huset har han sagt att debatten om livets uppkomst inte är avslutad och att skolbarn bör få se båda sidorna av den. Han har också lagt in sitt veto mot stamcellsforskning av religiösa skäl, och under konferensen Asian and Pacific Population Conference i december 2002 sade Bush-administrationens delegation att man inte bör säga till allmänheten att kondomer är ett bra skydd mot HIV, eftersom det skulle leda till att flera minderåriga har sex.

Den senaste i raden av Bush-attacker mot vetenskapen handlar om Grand Canyon, vars turistguider inte längre får svara på frågan om hur gammal kanjonen är, eftersom man anser att det finns olika teorier om det. (se rättelse här). Man tvingas också sälja en bok som säger att Grand Canyon bildats, inte under årmiljoner, utan under de senaste sextusen åren (i överensstämmelse med kreationisternas idéer, och i direkt motsats till vad geologiska undersökningar visar).

Den gamla svenska traditionen att hålla religion och politik mer eller mindre åtskilda är en dygd som jag hoppas kommer att finnas kvar. Det enda som är värre är när man försöker smyga in religion i vetenskap. George Bushs lagar en kladdig gröt av politik, religion och dålig vetenskap, blundar för verkligheten och förtrycker vetenskapliga sanningar till förmån för kristen fundamentalism.

Och han har två år kvar vid makten.

Andra bloggar om: politik, vetenskap, pseudovetenskap, religion, kristendom, george bush, usa. intressant?

Ateism är inte en religion

SvD har under de senaste veckorna haft en artikelserie, om ateism i dagens Sverige, med namnet ”Utan Gud”. Bland dem som har intervjuats finns Furiku, vars blogg jag läser. Igår intervjuade man filosofen Fredrika Spindler, som kom med en del kloka tankar om kristendomens roll i Sverige, ateism och religion. Men hon kom också med en del åsikter som jag inte alls håller med om, och det är om några av dessa som den här texten handlar. Ifall det råder någon tvekan om den saken så kan det innan jag börjar vara på sin plats att påpeka att jag själv är ateist och naturvetare.

Spindler: Att tala om sin tro på den vetenskapliga sanningen är lika religiöst som att bekänna sig till den kristna trosbekännelsen. Sanningsanspråket är lika absurt. [...] Även ateismen är en proklamerad tro [...]

Både (natur)vetenskapen och religionen grundar sig på några antaganden, axiom, som vi inte kan bevisa. I vetenskapens fall är det att universum styrs av ett antal naturlagar och att vi kan få kunskap om dessa genom empiriska studier, medan det i exempelvis i kristendomens fall är att det finns en gud och att Bibeln mer eller mindre är hans ord. Vetenskapen och religionen står och faller med sina respektive grundantaganden. Men där upphör också likheterna.

Vetenskapen är inte en lära, det är ett sätt att tänka och arbeta. Den har inte, och påstår sig inte ha, alla svar – men strävar efter att finna dem. Kännetecknande för vetenskapen är att man, om man upptäcker att något som man tidigare har trott visar sig vara fel, förkastar den gamla felaktiga idén. Vetenskapsmän kommer med påståenden om vår värld, testar dem, och om resultatet blir det man väntade sig så tror man sig ha rätt. Men man stannar inte där – resultaten måste kunna upprepas av andra forskare i oberoende försök, gång på gång, för att man skall betrakta dem som riktiga. Idéer och modeller som inte lyckas beskriva hur vår verklighet ser ut kastas bort. På så sätt bygger man ständigt vidare på sin beskrivning av världen. Målet är att inte behöva tro – att försäkra sig om att man har rätt, att man vet, genom att gång på gång testa sina antaganden och jämföra dem med verkligheten. Vetenskapen är på så sätt inte en tro, utan ett sökande efter kunskap. Att bygga sin verklighetsuppfattning på naturvetenskapen är därför heller inte att ha en tro, utan att uttrycka en vilja att slippa tro.

På så sätt är en ”tro på vetenskapen” motsatsen till religion. För religion handlar just om att tro på svar på frågor som inte kan besvaras, frågor som ligger utanför det området inom vilket vetenskapens verktyg är användbara. Och därför är inte heller vetenskapens sanningsanspråk detsamma som religionens; vetenskapen handlar om att veta, medan religionen handlar om att tro. Vetenskapen blir dag för dag mer och mer sann, eftersom det som inte är sant kastas bort, medan religionen alltid har samma sanningsvärde. Om det skulle visa sig att allt som vetenskapen hittills kommit fram till är fel så skulle man göra sig av med de gamla idéerna och anamma nya, som ligger närmare sanningen. Just det sättet att arbeta göra att det vetenskapliga tänkandet är det som tar oss allra närmast sanningen.

Jag förstår att en filosof kan välja att tvivla på att vetenskapens grundantaganden är riktiga. Och med sådant tvivel går det också att säga att vetenskapens sanningsanspråk är detsamma som religionens. Men jag anser ändå att det finns en stor skillnad. Den vetenskapliga metoden har rönt enorma framgångar – mediciner, satelliter, användandet av elektriciteten – och har modeller som på ett otroligt bra sätt beskriver vår värld så som vi uppfattar att den beter sig. Med dåligt valda axiom brukar man helt enkelt inte komma så långt. Om världen inte styrs av naturlagar så verkar den åtminstone göra det.

En ateistisk livssyn grundar sig ofta på en ”tro på vetenskapen”. Empiriska observationer säger till exempel att det inte är troligt att det finns en intervenerande gud; under 1800-talet rubbades den kristna kyrkans grundvalar när man upptäckte att skepp med missionärer förliste lika ofta som skepp utan, och det finns inga belägg för att Gud hör bön, det vill säga, att böner har någon effekt annat än den rent psykologiska. Det finns inom vetenskapen (i dagsläget) heller inte något behov av att postulera en gudoms existens – en gud skulle inte tillföra något till de vetenskapliga förklaringsmodellerna. (Allt detta kan förstås av den troende kristne avfärdas med att Guds vägar är outgrundliga.)

Att välja att inte tro på en gud är därför naturligt om man utgår från naturvetenskapen, för det finns ingenting som antyder att det borde finnas en sådan. Det går inte att bevisa att det inte finns en gud, men å andra sidan går det inte heller att bevisa att det inte finns en osynlig masslös påskhare på andra sidan Andromedagalaxen. Precis som med påskharen så är inte avsaknad av motbevis en anledning till att tro.

Och därmed är ateismen, eller åtminstone ateism som grundar sig på vetenskapen, inte en tro, utan en direkt följd av valet att inte tro.

Andra röster om SvD-artikeln eller ateism:
Blogge Bloggelito: Ateistisk kurs för Sverige
Ergo ateism: Vad är ateism?
Argumentum ad ignorantiam: Nihonshus ateism
Pete Blackwell: Atheism is not a religion

I Bibeln fångar Jesus vad som kan vara religionens kärna med orden ”saliga äro de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29). Det resonemanget gäller definitivt inte inom vetenskapen. I våra dagar har James Randi kommenterat den skillnaden genom att säga att ”atheism is a religion like not collecting stamps is a hobby.”

Andra bloggar om: religion, ateism, svd, kristendom, filosofi, gud, vetenskap

Världens modernaste statistik

Varje onsdagkväll sitter jag bänkad framför TV:n för att titta på Världens modernaste land. När Fredrik Lindström, tillsammans med historikern Peter Englund och diverse inbjudna gäster, skär upp svenskarna för att skåda in i den svenska folksjälen bjuds det på en underbar blandning av fniss, igenkännanden och aha-upplevelser. Folk som står vid busshållplatser och gör sitt yttersta för att inte möta varandras blick varvas med historiska analyser, spekulationer och olika siffror. Det är public service när det är som bäst.

På programmets hemsida finns en frågeavdelning där en etnolog svarar på olika tittarfrågor. För det mesta är texterna bra, men svaret som finns under rubriken ”Stolt svensk firar inte nationaldagen” belyser ett problem som jag allt oftare märker runtomkring mig:

I den enkät Världens Modernaste Land gjorde i våras sade sig nästan 84 procent av enkätsvararna vara stolta över sin nationella tillhörighet. [...] En annan intressant aspekt av detta är att denna stolthet inte alls tar sig uttryck i ett nationaldagsfirande. Endast 19 procent firar vilket innebär att nästan 65 procent av de som är delvis eller helt stolta över att vara svenska inte överhuvudtaget uttrycker denna stolthet vid det tillfälle som är ägnat just åt ett uppvisande av nationell stolthet.

Innan vi går vidare kan en liten repetition av våra matematikkunskaper vara på sin plats; procent betyder hundradel, och om man exempelvis vill räkna ut hur många procent av svenskarna som är stolta över sitt land gör man det genom formeln antalet procent som är stolta över Sverige = (antalet svenskar som är stolta över sitt land/totala antalet svenskar)*100 %.

Var finns då felet i texten ovan? Författaren säger att 84 % av svenskarna är stolta och att 19 % av dem firar nationaldagen. Hon genomför sedan subtraktionen 84-19=65 och konstaterar att 65 % av dem som är stolta inte firar nationaldagen. Det är fel på två olika sätt:

1. Vi vet inte säkert att alla som firar nationaldagen är stolta över sitt land. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att det finns en positiv korrelation mellan stolthet över Sverige och viljan att fira nationaldagen (det vill säga, det är troligt att en person som tillhör den ena gruppen även tillhör den andra), men det är fullt möjligt att det finns en grupp svenskar som firar nationaldagen trots att de inte är stolta över Sverige – till exempel för att de gillar fester eller har vänner som gärna vill fira. Man kan alltså inte rakt av subtrahera 19 % från de 84 % som är stolta över Sverige.

2. Det är skillnad på procent och procentenheter, och man kan inte räkna med dem på samma sätt. Om 84 % av svenskar är stolta och vi antar att de 19 % av svenskarna som firar nationaldagen samtliga räknas till dessa 84 % så är 84 % - 19 % = 65 % av svenskarna stolta över sitt land trots att de inte firar nationaldagen. Andelen stolta svenskar som inte firar nationaldagen blir därför, enligt formeln för procent ovan, (antalet svenskar som är stolta över Sverige men inte firar nationaldagen/antalet svenskar som är stolta över Sverige)*100 % = (65 % av 9 miljoner/84 % av 9 miljoner)*100 % = 77,4 % och inte 65 % som Världens modernaste land påstår.

Den här typen av fel är tyvärr ganska vanliga i media idag – de förekommer till exempel ofta i morgontidningar. Ett problem är att journalister, och antagligen humanister i allmänhet, inte får en ordentligt utbildning inom matematik i allmänhet och statistik i synnerhet. Det är synd, eftersom många dagligen stöter på sådana siffror i sin vardag, både privat och i yrkeslivet. Bristande matematiska kunskaper, och det faktum att man med hjälp av statistik kan ”bevisa” till synes motsägelsefulla saker genom att mäta olika närliggande fenomen gör också att folk i allmänhet blir skeptiska mot allt vad statistik heter – alla siffror verkar säga olika saker och ”med statistik kan man bevisa vad som helst”. Så är inte fallet – det gäller bara att veta vad siffrorna betyder och hur de skall hanteras, vad det egentligen är man mäter och vilka slutsatser man egentligen kan dra ur resultatet. Det är inte så konstiga saker egentligen, men sorgligt nog så har många ett stort hål där den statistiska allmänbildningen borde finnas. Och att journalister har dålig koll på matematik kan göra att alla möjliga matematiska konstigheter smyger sig in i media.

För den som är intresserad av ämnet kan jag varmt rekommendera Uppsalaprofessorn Allan Guts populärvetenskapliga bok Sant eller sannolikt, som har getts ut Norstedts förlag och som PAN Pocket. Boken behandlar inte bara statistik utan också (framförallt) det angränsande området sannolikhetsteori, och berättar om hur sådana kunskaper kan komma väl till pass i vår vardag. Spring genast iväg till närmsta bokhandel och köp den!

Andra bloggar om: statistik, matematik, svt, världens modernaste land, sverige, samhälle, media

Rasism - en kort historik

Är språktest och en litteraturkanon uttryck för rasism? Det är en fråga som kan vara intressant att ställa sig, med anledning Folkpartiets kravpolitik och Sverigedemokraternas framgångar i valet. Jag skall till att börja med angripa den frågan genom att titta på det gamla Greklands filosofer – och de idéer om jämställdhet och demokrati som föddes bland antikens olivlundar. I skenet av de grekiska tankarna om jämställdhet tar vi oss en titt på vår samtid.

Med tanken på jämställdhet – tanken på att alla hade samma värde – kom också, från bland andra tragedören Euripides, kritik mot det utbredda slaveriet. Men kanske just därför att slaveriet var så utbrett, en stöttepelare i samhället, kritiserade man i första hand det faktum att greker hölls som slavar. De olika grekiska folken hade väldigt mycket gemensamt – språk, religion och kultur; myter, olympiska spel och de homeriska dikterna – och att hålla andra greker som slavar började att te sig som orimligt.

Paradoxalt nog födde därför idén om jämställdhet rasism. För om man motsätter sig tanken på att greker hålls som slavar, men ändå vill värna om rätten att ha slavar av andra folkslag, så måste man förklara på vilket sätt greker skiljer sig från andra folk. Försök att hitta sådana skillnader gjordes bland annat av Platon (enligt vilken greker kännetecknas av kunskapsbegär medan fenicier och egyptier kännetecknas av begäret att äga) och syns också i hippokratiska skrifter (grekers tankeverksamhet och aktivitet är mer utvecklad än asiaters därför att Europa har ett hårdare klimat – Asiens milda och jämna klimat fostrar fega och svaga människor).

De gamla grekerna lär oss således att även de ädlaste avsikter kan föda rasism och förakt mot dem som är annorlunda. Och det är en varning som det är viktigt att vi tar till oss av – för människans historia visar entydigt vad som händer när man börjar tala om nationalstaten och det egna folkets kultur eller religion som något som skall hållas över andras. Sådana tankar har alltid lett till krig och isolering, och de är ett hot mot oss alla, oavsett om de uppstår i Grekland, romarriket, Tyskland, Iran eller Landskrona.

Att börja ropa rasist så fort någon nämner språktester, införandet av svenskan som Sveriges officiella språk eller en litteraturkanon är fel, men inte nödvändigtvis fel tänkt. Intressantare än själva frågorna är, för vår diskussion, de idéer och strömningar som ligger bakom dem. Runt omkring oss finns åter tanken om att vi måste värna om det klassiskt svenska och kräva att de som bor i Sverige skall anpassa sig till det. Men det klassiskt svenska är en blandning av gamla germanska seder, idéer från Hansan och Frankrike, England och USA. Det är inte en kultur som har uppstått ur en etniskt homogen dalahästsfolkgrupp. Svensk kultur har i alla tider tagit till sig av invandrares och omvärldens diton – och att försöka skydda det »traditionellt svenska« är därför att att göra det rakt motsatta. Men det är också att omfamna idéer som bevisligen mycket lätt kan förvandlas till rasism. Att göra svenskan till vårt officiella språk behöver inte vara fel – men när vi diskuterar frågan är det viktigt att vi frågar oss varför vi överhuvudtaget ser ett behov av att skydda vårt språk.

En annan sak som historian lär oss är att det är i mötet mellan olika kulturer som vi går framåt – det är i en sådan miljö som kultur, filosofi, konst och vetenskap verkligen blomstrar. Kanske kan det vara något att ha i åtanke när vi diskuterar frågor om invandring och svensk kultur.

Andra bloggar om: politik, rasism, samhälle, jämställdhet, sverigedemokraterna, sverige