Ateism är inte en religion

SvD har under de senaste veckorna haft en artikelserie, om ateism i dagens Sverige, med namnet ”Utan Gud”. Bland dem som har intervjuats finns Furiku, vars blogg jag läser. Igår intervjuade man filosofen Fredrika Spindler, som kom med en del kloka tankar om kristendomens roll i Sverige, ateism och religion. Men hon kom också med en del åsikter som jag inte alls håller med om, och det är om några av dessa som den här texten handlar. Ifall det råder någon tvekan om den saken så kan det innan jag börjar vara på sin plats att påpeka att jag själv är ateist och naturvetare.

Spindler: Att tala om sin tro på den vetenskapliga sanningen är lika religiöst som att bekänna sig till den kristna trosbekännelsen. Sanningsanspråket är lika absurt. [...] Även ateismen är en proklamerad tro [...]

Både (natur)vetenskapen och religionen grundar sig på några antaganden, axiom, som vi inte kan bevisa. I vetenskapens fall är det att universum styrs av ett antal naturlagar och att vi kan få kunskap om dessa genom empiriska studier, medan det i exempelvis i kristendomens fall är att det finns en gud och att Bibeln mer eller mindre är hans ord. Vetenskapen och religionen står och faller med sina respektive grundantaganden. Men där upphör också likheterna.

Vetenskapen är inte en lära, det är ett sätt att tänka och arbeta. Den har inte, och påstår sig inte ha, alla svar – men strävar efter att finna dem. Kännetecknande för vetenskapen är att man, om man upptäcker att något som man tidigare har trott visar sig vara fel, förkastar den gamla felaktiga idén. Vetenskapsmän kommer med påståenden om vår värld, testar dem, och om resultatet blir det man väntade sig så tror man sig ha rätt. Men man stannar inte där – resultaten måste kunna upprepas av andra forskare i oberoende försök, gång på gång, för att man skall betrakta dem som riktiga. Idéer och modeller som inte lyckas beskriva hur vår verklighet ser ut kastas bort. På så sätt bygger man ständigt vidare på sin beskrivning av världen. Målet är att inte behöva tro – att försäkra sig om att man har rätt, att man vet, genom att gång på gång testa sina antaganden och jämföra dem med verkligheten. Vetenskapen är på så sätt inte en tro, utan ett sökande efter kunskap. Att bygga sin verklighetsuppfattning på naturvetenskapen är därför heller inte att ha en tro, utan att uttrycka en vilja att slippa tro.

På så sätt är en ”tro på vetenskapen” motsatsen till religion. För religion handlar just om att tro på svar på frågor som inte kan besvaras, frågor som ligger utanför det området inom vilket vetenskapens verktyg är användbara. Och därför är inte heller vetenskapens sanningsanspråk detsamma som religionens; vetenskapen handlar om att veta, medan religionen handlar om att tro. Vetenskapen blir dag för dag mer och mer sann, eftersom det som inte är sant kastas bort, medan religionen alltid har samma sanningsvärde. Om det skulle visa sig att allt som vetenskapen hittills kommit fram till är fel så skulle man göra sig av med de gamla idéerna och anamma nya, som ligger närmare sanningen. Just det sättet att arbeta göra att det vetenskapliga tänkandet är det som tar oss allra närmast sanningen.

Jag förstår att en filosof kan välja att tvivla på att vetenskapens grundantaganden är riktiga. Och med sådant tvivel går det också att säga att vetenskapens sanningsanspråk är detsamma som religionens. Men jag anser ändå att det finns en stor skillnad. Den vetenskapliga metoden har rönt enorma framgångar – mediciner, satelliter, användandet av elektriciteten – och har modeller som på ett otroligt bra sätt beskriver vår värld så som vi uppfattar att den beter sig. Med dåligt valda axiom brukar man helt enkelt inte komma så långt. Om världen inte styrs av naturlagar så verkar den åtminstone göra det.

En ateistisk livssyn grundar sig ofta på en ”tro på vetenskapen”. Empiriska observationer säger till exempel att det inte är troligt att det finns en intervenerande gud; under 1800-talet rubbades den kristna kyrkans grundvalar när man upptäckte att skepp med missionärer förliste lika ofta som skepp utan, och det finns inga belägg för att Gud hör bön, det vill säga, att böner har någon effekt annat än den rent psykologiska. Det finns inom vetenskapen (i dagsläget) heller inte något behov av att postulera en gudoms existens – en gud skulle inte tillföra något till de vetenskapliga förklaringsmodellerna. (Allt detta kan förstås av den troende kristne avfärdas med att Guds vägar är outgrundliga.)

Att välja att inte tro på en gud är därför naturligt om man utgår från naturvetenskapen, för det finns ingenting som antyder att det borde finnas en sådan. Det går inte att bevisa att det inte finns en gud, men å andra sidan går det inte heller att bevisa att det inte finns en osynlig masslös påskhare på andra sidan Andromedagalaxen. Precis som med påskharen så är inte avsaknad av motbevis en anledning till att tro.

Och därmed är ateismen, eller åtminstone ateism som grundar sig på vetenskapen, inte en tro, utan en direkt följd av valet att inte tro.

Andra röster om SvD-artikeln eller ateism:
Blogge Bloggelito: Ateistisk kurs för Sverige
Ergo ateism: Vad är ateism?
Argumentum ad ignorantiam: Nihonshus ateism
Pete Blackwell: Atheism is not a religion

I Bibeln fångar Jesus vad som kan vara religionens kärna med orden ”saliga äro de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29). Det resonemanget gäller definitivt inte inom vetenskapen. I våra dagar har James Randi kommenterat den skillnaden genom att säga att ”atheism is a religion like not collecting stamps is a hobby.”

Andra bloggar om: religion, ateism, svd, kristendom, filosofi, gud, vetenskap