Första dagen på jobbet

I dag var den första dagen på mitt sommarjobb som trädgårdsarbetare i Sundsvall. Mina händer är fortfarande jordiga trots otaliga handtvättar och en lång dusch. Har långsamt börjat acceptera att de inte kommer bli sitt vanliga rena jag på mer än en månad.

Idag har jag bland annat:
- Kört bil med släp för första gången. Vilket snabbt blir ganska knepigt när man försöker backa.
- Rensat ogräs utan handskar.
- Under utförande av ovan nämnda aktivitet upptäckt att tistlar har taggar längs hela stjälken (dock ej längs roten, så tricket är att vicka lite på dem med foten så att man kommer åt roten!).
- Gjort i ordning stora urnor med blommor åt rika tyskar på en lyxkryssare.
- Ätit en dadel.

Idag har jag sett:
- 1 lyxkryssare
- 2 hästar
- 1 katt
- 4 kameler
- 1 kille vid en bankomat som såg ut som Wayne Rooney

Samtidigt, någon annanstans: är Lena och David på Roskildefestivalen. Avundsjuk i smyg.
Dagens lättnad: kaffedrickare har större chans att överleva ett atombombskrig.
Dagens ord: snigelhjälm (det har varit dagens ord hela den senaste veckan).

Kvällstidningar, Lagerbäck, Henke och Djävulen

Djävulens verktyg på jorden torde vara våra kvällstidningar. Igår rasade deras rubriker med krav på landslagstränaren Lars Lagerbäcks avgång. Enligt en löpsedel hotade lagets stjärnor med att bojkotta landslaget i fortsättningen om Lagerbäck blir kvar.

Men är kraven verkligen rimliga? En seger mot favorittippade lagmaskinen Tyskland – i Tyskland – hade varit en bragd av otroligt stora proportioner. Fast å andra sidan hade åtminstone jag hoppats på mer än en svensk seger under VM.

Henrik Larssons straffmiss var tråkig, men faktum kvarstår; Henke är den störste svenske spelaren genom tiderna. Med ett VM-brons, Champions League-vinsten och fyra skotska och en spansk ligatitel i bagaget är han helt enkelt enorm. Ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma i Allsvenskan, och om det blir några fler matcher i den blågula tröjan för hans del (han lämnade möjligheten öppen i intervjuerna efter förlustmatchen).

Portugal och Hollands spektakel i går kväll var märkligt. Fyra utvisningar och sexton gula kort är galet mycket. Och det var trist att mina smygfavoriter Holland åkte ut redan i åttondelen. Håhåjaja…

Nyheter i framtiden

När nya medier och tekniker dyker upp spekuleras det om hur snart de gamla kommer att dö ut. Ibland försvinner mycket riktigt föregångarna, medan den nya häftiga grejen i andra fall blir ett komplement till eller till och med en nödvändighet för den gamla (ohäftiga) grejen. CD-skivan konkurrerade ut vinylditot, men få har sålt sin ugn till förmån för en mikrovågsugn.

The New Zeeland Herald skriver att amerikanska tidningar tror att webben kommer att vara en mycket viktigt nyckel till deras inkomster i framtiden. Tidningarna talar om nya möjligheter vad gäller innehåll, och det hela låter väldigt intressant. Men är webbupplagan av morgontidningen ett hot mot eller ett komplement till pappersupplagan?

Somliga tar det hela ett steg längre, och säger att traditionella tidningar helt kommer att konkurreras ut av bloggar. Och visst, är man intresserad av astronomi så kan man lika gärna (eller hellre) läsa Bad Astronomy Blog som att varje dag leta igenom DN efter det senaste om himlakropparna. Och visst kan det vara bättre att läsa irakiska bloggares tankar om man vill få en bra bild av vad som egentligen försiggår i Saddams forna rike. Men det man missar när man läser bloggar är den större helhetsbild som en tidning ger. Nyheter om Irak kommer inte till sin rätt förrän man också läser om USA:s inrikespolitik, inställning till Iran, insatser i Afghanistan och om EU:s agerande i frågan. Den bredden har enskilda bloggare svårt att få på ett initierat sätt. Därför är bloggarna ett komplement till tidningarna och inte ett hot mot dem.

Hur är det med webbupplagan kontra pappersupplagan då? Webben är helt oslagbar när det gäller snabba nyheter, men handen på hjärtat, hur kul är det egentligen att sitta och scrolla igenom en lång text på en skärm? Hellre en laptop med wlan och svd.se eller ett gäng bloggar i Firefox än en fet söndagsmorgontidning när man ligger i hängmattan? Nej, inte för min del i alla fall.

Avslutningsvis vill jag åter knyta ann till webben som en inkomstkälla för tidningar. Annonsering på internet fungerar inte som annonsering i en vanlig tidning. Istället för att betala en summa för en annons i tidningen kan du som annonsör exempelvis betala för varje besökare som klickar på din reklambanner, vilket i någon mån i större utsträckning ger dig möjlighet att betala för hur effektiv exponeringen har varit. Mer intressant är möjligheten till riktade annonser; SvD och DN är smockade med annonser riktade till stockholmare, vilket är lite korkat då många som läser tidningarna inte bor i huvudstaden. Webben däremot erbjuder möjligheten att rikta de annonser du ser mot just dig (vart i världen du bor skvallrar din dator om, och med cookies och databaser kan man lätt undersöka dina intressen och visa annonser som rör dem). Det är bra både för annonsören, tidningen och för den som ser annonsen – annonsören når rätt målgrupp, tidningen får mer pengar och du får se annonser som faktiskt intresserar dig. Frågan är hur grovt man tycker att sådan riktad databasbaserad marknadsförings inbrott i ens privatliv är.

Läsvärt om internetannonser och tidningars framtid kontra bloggar:
Det Progressiva USA: Dödar webben och bloggar tidningen?
Thord Daniel Hedengren: AdBlock dödar webben / Är textannonser framtiden?
Tankarnas hotell: Bloggar och media

Bara en till...

Matematikern i mig kunde inte motstå frestelsen: här är ett liten sida som löser andragradsekvationer...

Jag blir mer och mer förälskad i GWT.

Om primtal och webben

Ajax är ett hett modeord bland webbutvecklare i dag. Kombinationen av JavaScript och XML ger häftiga dynamiska sidor som visar oss hur framtidens (eller kanske nutidens?) webb kommer att se ut.

JavaScript är dock pest att koda, vilket det goda folket på Google tagit fasta på. Deras Google Web Toolkit (GWT) konverterar Javakod till JavaScript och HTML, och gör Ajax-utvecklande väldigt mycket enklare. Tack Google!

Själv har jag suttit och lekt med GWT hela eftermiddagen. En av de saker jag gjorde var ett program som jag kallar Primtalsundersökaren. En livsnödvändig liten sak som jag ärligt talat inte förstår hur miljontals surfare har kunnat leva utan... *host*

Va?

0-0 mot ett Trinidad & Tobago som spelade med sin andremålvakt och en man mindre en hel halvlek? Inte coolt.

Fotbollsfeber

VM närmar sig. Fotbolls-VM alltså, det enda VM som egentligen räknas. Tyskarna har lagt spelschemat på ett sådant sätt att man kan titta på fotboll från klockan 15 till midnatt nästan varenda dag från och med fredag. Jisses - jag kommer inte få någonting vettigt gjort överhuvudtaget den närmsta månaden. Möjligtvis kan jag slita mig för att själv sparka lite boll med kompisarna, men till och med det är tveksamt.

I går sände SVT ett fotbollsprogram med en krystat rolig John Cleese. Hans sidekick var fånig och skämtens poänger uppenbara redan i början av hans monologer. Cleeses skämtsamma Bushkritik var väl inte direkt fulländad den heller (och vad tusan hade den att göra i ett program om fotboll, till synes sponsrat av Fifa?). Fast det var kul att se Pelé och Beckenbauer - och lite mer otippade Henry Kissinger (f.d. amerikansk utrikesminister) och David Stewart (från Eurythmics) - prata fotboll.

Somliga har som mål att leva hårt och dö unga. Eller åtminstone lysa kraftigt under en kort tid. Killarna bakom VM-blogg 06 verkar ha en sådan vision med sitt skrivande. Missa inte deras utseende-elva (Shrek och Åsnan, hoho)!

Bloggar, valrörelse, rasister

Det talas mycket om bloggens roll i politiken av i dag. Hur viktiga kommer bloggarna vara i det stundande valet?

En snabb titt på bloggportalen intressant.se visar i alla fall att det finns politiskt aktiva som tror på bloggformatet. En del riksdagskandidater driver till och med sina personvalskampanjer genom sin blogg - två exempel är centerpartiets Magnus Andersson och junilistans Hans Nilsson (vad hände med junilistan, förresten?). Vad jag tycker om de bägge herrarnas respektive politik låter jag vara osagt för tillfället.

Appropå bloggar och valrörelsen så måste jag komma med ett lästips: Lennart Frantzell har skrivit flera läsvärda inlägg om webbens betydelse i amerikansk politik på sin blogg Det Progressiva USA (för övrigt en av de absolut bästa svenskspråkiga bloggarna).

Sverigedemokraterna byter partisymbol och satsar hårt i valrörelsen. Lyssnade på ett program i radions P1 i måndags där en sverigedemokrat intervjuades. Hans inlindade argumentation var otäck - den fick partiet att framstå som vänligt, rumsrent och godhjärtat. "Vi tror att de flesta invandrare vill flytta tillbaka till sina hemländer om de får möjlighet, och anser att vi måste hjälpa dem så gott vi kan." Det låter ju fint och bra. Missa bara inte det faktum att partiets ledamöter motionerat för invandrarutkastning i ett flertal kommuner, eller den intervjuade partimedlemmens reaktion när reportern undrade vad man skulle göra om invandrarna ville stanna i Sverige: "Ja, det kan ju inte jag svara på... jag jobbar ju inte på migrationsverket, utan är politiskt aktiv..." Hyckleri. En rasist i kostym är fortfarande en rasist.

Om det allra minsta

Den gamla grekiska staden Abdera var inte en plats där man skulle förvänta sig att en av vetenskapens stora berättelser skulle ta sin början. Det sades att luften i staden fördummade dess befolkning - de var vida berömda för sin enfald.

Men för en sisådär 2400 år sedan lade Demokritos från Abdera fram idén om atomer. Han beskrev sina atomos som de mest grundläggande byggstenar som vår värld består av. Ordet atom betyder odelbar, vilket förstås speglar Demokritos tankar om de här byggstenarna. Hans idéer skulle så småningom komma att glömmas bort - till förmån för Aristoteles idé om de fem elementen.

På 17- och 1800-talet hade naturvetenskapen mognat så pass mycket att man var redo att på allvar ta itu med frågan om vad allting egentligen bestod av. Experiment kom att visa att den materia vi ser omkring oss består av små submikroskopiska partiklar som motsvarar grundämnena i det periodiska systemet. Någon av de vetenskapsmän som gjorde den här upptäckten måste ha haft koll på sina gamla greker - partiklarna döptes nämligen till atomer. Det fanns bara ett problem. Atomen var inte odelbar - något som världen skulle få känna konsekvenserna av genom den fruktansvärda atombomben.

I början av 1900-talet hade Ernest Rutherford och andra kommit fram till att atomen består av negativt laddade elektroner som cirklar kring en positivt ladda atomkärna, bestående av protoner och neutroner. Sedan dess har fysiker kunnat visa att dessa i sin tur består av ännu mindre delar.

Jakten på världens minsta beståndsdelar fortsätter. I dagsläget är partikelfysikens oerhört framgångsrika standardmodell den bästa beskrivningen av vad som finns omkring oss. Där beskrivs elektroner, kvarkar och andra partiklar som små punktformiga föremål. Men kanske slutar det inte där.

Ett av de mesta spännande områdena inom fysiken just nu är strängteorin. Där hävdar man att allting består av små små vibrerande strängar. Och inte nog med det. Strängteorin säger dessutom att vår värld inte består av tre rumsdimensioner (upp-ner, vänster-höger, framåt-bakåt) utan av hela tio stycken. Om den förutsägelsen är rätt finns det alltså, förutom de sex bekanta, ytterligare fjorton riktningar att röra sig i . Visserligen tror man att de här extra dimensionerna är antingen så små att vi inte märker dem - eller helt enkelt gömda någonannanstans - men de konsekvenser nyttjandet av extra dimensioner skulle kunna få lockar ändå fantasin att skena iväg.

Om man levde i en tvådimensionella värld så skulle saker se annorlunda ut. Det skulle vara som att bo på ett papper där man bara kan gå i riktningarna höger-vänster och framåt-bakåt. Man skulle alltså inte kunna rör sig i, eller ens föreställa sig, den tredje dimensionen - den med riktningen uppåt-nedåt. Men om man plötsligt fick tillgång till den tredje dimensionen skulle man kunna ta sig över hinder som förut varit omöjliga eller mycket svåra att passera. Till exempel skulle en varelse i en tvådimensionell värld inte kunna passera en mur som låg i dess väg, om den inte gick runt muren, men en varelse som rör sig i tre dimensioner kan utan några större problem helt enkelt klättra över sagda mur. Skulle vi kunna använda strängteorins extra dimensioner till något liknande? Med största sannolikhet inte, men tanken svindlar. Dagens fysik är riktig science fiction.

Har människan landat på månen?

Den 1:a april för några år sedan körde Kanal 5 en dokumentär (?) som påstod att NASA fejkade månlandningarna på 1960- och 70-talet. Teorin har sedan dess fått löjligt stort fotfäste – både här i Sverige och på många andra håll. Jag säger löjligt, eftersom idéerna helt saknar verklighetsförankring.

USA:s regering har ljugit förut, och vi vill gärna misstro det stora landet i väst. Dessutom har konspirationer varit rejält på modet sedan mitten av 90-talet (Arkiv X och Dan Brown, någon?). Häromkvällen pratade jag med en god vän i telefon, som uttryckte sitt tvivel om månlandningarnas äkthet. Hon hade svårt att tänka sig att man kunde ha lyckats med något sådant.

Fråga: Har människan landat på månen?
Det korta svaret: Ja.
Det lite längre svaret: Ja, och det finns många som har skrivit riktigt bra texter om varför konspirationsteoretikerna har fel. Phil Plait’s Bad Astronomy borde vara obligatorisk läsning i gymnasieskolan, och The Moon Hoax Debate och Clavius Moon Base är också riktigt läsvärda.

Våren 2004 blev jag ganska irriterad när vänsterpartisten Lars-Olov Tillman lämnade in ett medborgarförslag till Gagnefs kommun, som sade att kommunen bör bidra till att "ta bort felaktiga uppgifter om den första så kallade månlandningen från skolböckerna". I förslaget påstod Tillman att bilderna från denna är inspelade i en studio i London. Vidare hävdade han att Henry Kissinger (CIA-chef under Nixons tid som president) och andra ansvariga erkänt att så är fallet.

Förslaget är ett av tidernas bästa exempel på hur illa det kan gå om man inte känner till vikten av källkritik. Tillman hämtade sina uppgifter från William Karels ”dokumentär” Kubrick, Nixon, and the Man on the Moon - en parodi på dokumentärer om konspirationer, där intervjuoffer luras och skådespelare spelar vittnen. Intervjuerna med Donald Rumsfeld och Henry Kissinger som används i filmen kommer från dokumentären All the President's Men, och har helt tagits ur sitt sammanhang, för att få det att se ut som om de pratar om en låtsad månlandning. Karel avsåg med dokumentären, som på originalspråket franska heter Opération Lune, visa hur arkivmaterial, media och fiktiva dokument kan användas för att visa nästan vad som helst. För att ytterligare understryka detta ansträngde han sig inte ens för att göra en alltigenom trovärdig film (ett exempel är att ett filmklipp som påstås vara från Grönland innehåller ett helt gäng pingviner – trots att det inte finns några (vilda) pingviner norr om ekvatorn). Kan man månne dra några paralleller mellan Tillmans okritiska inställning till det han serverades på TV och politiken valåret 2006? Oh, ja.

Varför har människor så svårt att tro att den kreativa empiriska människan, det djur som byggde pyramiderna, botar sjukdomar och uppfinner bomber kraftiga nog att förstöra hela vår planet, inte kan lyckas ta sig till månen, när man utan vidare accepterar astrologi, homeopati och besök av utomjordingar?

Besvärande kreativitet

Ibland när jag sitter och jobbar med något webbprojekt får jag en idé som inte riktigt passar in i det jag håller på med just för tillfället. För det allra mesta självdör de här idéerna, men en del hänger kvar och blir faktiskt genomförda.

A different view blev namnet på en idé som ploppade upp och störde mig i mitt arbete i dag. Jag tycker själv om att läsa korta berättelser på nätet, och rebellen i mig (hah!) tycker att fler sajter borde scrolla i sidled istället för, som brukligt är, i höjdled. Det här namnlösa lilla verket är också någon slags berättelse. Eller flera väldigt korta kanske. Missa inte den halvgömda länken som så att säga får berättelsen att skifta färg.

På måndag vänder jag hem till Borlänge för sommaren. Tråkigt att skiljas från Uppsalavännerna, men riktigt roligt att återse alla där hemma i Dalarna. Att komma hem är en märkligt bitterljuv känsla.

En kort tanke om kungahuset

Tidningen Expressen skriver i dag att kung Carl Gustaf har krockat med sin bil. Igen. Sveriges konung är i skrivandes stund 60 år, en månad och två dagar. Jag ägnade valborgsmässoafton åt annat än att fira hans födelsedag, så jag vill ta tillfället i akt att ropa ”grattis i efterskott, ers majestät!” Men det är inte därför jag skriver.

Sverige är en representativ demokrati/konstitutionell monarki. Det innebär att kungen inte har någon politisk makt – landets styrs istället av en regering, som leds av en statsminister, som väljs av riksdagen, som väljs av folket. Att sitta på Sveriges tron, och därmed vara Sveriges statschef, är ett jobb som går i arv. Kungahuset anses av många vara en förlegad och i allra högsta grad odemokratisk institution.

Avskaffandet av monarkin står sedan länge med i socialdemokraternas partiprogram. Trots att man har haft majoritet i flera mandatperioder har man inte drivit frågan (ett sådant avskaffande kräver en grundlagsändring, och därmed beslut i två på varandra följande mandatperioder). Flera andra riksdagspartier vill också göra Sverige till en republik.

Varför händer då inget? Svaret är enkelt. Det odemokratiska kungahuset har ett alltför stort stöd bland Sveriges befolkning – en majoritet av svenskarna är positivt inställda till kungahuset.

Sensmoralen? Demokrati är viktigt, men folkets vilja är viktigare.