Politik och vetenskap: ett gemensamt förflutet

Politik och naturvetenskap kan tyckas vara två vitt skilda områden. Det är dock inte nödvändigtvis sant – sett ur ett idéhistoriskt perspektiv har de två ämnena ett tätt hoptvinnat förflutet. Det här är berättelsen om de politiska idéerna som födde vetenskap, och vetenskapen som födde politiska idéer.

Under 1700-talets slut och 1800-talets första hälft gjordes stora framsteg inom geologin. Man hade börjat ifrågasätta den bibliska skapelseberättelsen och den bibliska kronologi som gjorde gällande att jorden var dryga 6000 år gammal. Fossila fynd, observationer av pågående geologiska processer och berglagren gjorde att man tvingades dra slutsatsen att jorden var långt mycket äldre än så.

Studierna av berglagren visade att jorden hade genomgått stora förändringar under årtusendenas lopp – arter hade dött ut, hav hade blivit land och landmassorna hade kastats omkring. Den brittiske geologen Charles Lyell (1797-1875) var förgrundsfigur för den så kallade uniformismen – en idé som sade att jordens utveckling skedde långsamt och steg för steg. Den största konkurrerande teorin stod Georges Cuvier (1769-1832) för med sin katastrofism; Cuvier ansåg att stora naturkatastrofer hade skapat de geologiska förändringarna och lett till arters utdöende. Han hade ett slags syndaflodstänkande som självklart var en produkt av den tid han levde i.

Under 1700-talet hade liberalismens idéer så sakteliga börjat ta form. Utvecklingen av samhället skulle gå stegvis och långsamt framåt – precis som jordens utveckling, så som uniformismen beskrev den. När Karl Marx sedan utarbetade sin kommunism tog han istället intryck av Cuviers katastrofteori och ansåg att samhället skulle ombildas i stora omstörtande resningar – i revolutioner. De båda ideologiernas tankar om hur samhället skulle förändras bär därmed faktiskt spår av det nittonde århundrades geologiska diskussioner.

Utvecklingslärans fader – Charles Darwin (1809-1882) – växte upp omgiven av de liberala idéer som talade om långsam utveckling och konkurrens som en framgångsfaktor. Just de tankarna skulle komma att påverka honom när han utvecklade evolutionsteorin. Enligt Darwin var varje alltför talrik generation av en djurart ställd inför en kamp på liv och död – de individer som överlevde i en given situation var de som var bäst anpassade till denna. Dessa skulle få mer avkomma än de som dog, och på så sätt skulle de fördelaktiga anlagen leva vidare medan de svagare skulle sorteras bort. Denna konkurrens är känd som det naturliga urvalet.

Darwins idéer skulle så småningom komma att vinna mycket mark. Samtidens tänkare tog stort intryck av hans teorier och både vänster- och högerorienterade debattörer skulle använda evolutionsläran och dess tankesätt som stöd för sin politik. Karl Marx själv lär vid ett tillfälle ha kontaktat Darwin eftersom han ansåg att deras respektive idéer hade så mycket gemensamt. Inviten accepterades aldrig av Darwin.

Evolutionsläran skulle också komma att misstolkas i socialdarwinismen, som tillsammans med de nationalistiska idéerna efterhand ledde till världskrig.

Idag är Charles Darwin åter aktuell inom politiken. I främst USA försöker kristna fundamentalister få tillbaka den bibliska skapelseberättelsen, i form av kreationism, till biologiundervisningen i landets skolor. De talar om intelligent design och en jord som är 6000 år gammal. Att de idéer de framför motbevisades redan för 150 år sedan tycks inte bekomma dem…

Andra bloggar om: vetenskap, politik, historia, evolution, liberalism, marxism